onsdag 31 december 2008

Twenty-four and so much more

Idag fyllde Sunet 24 år. Mamma, pappa och jag åkte hem till henne i morse och gav paket. Av mig fick hon champagne. Törley + rosé = classy. Haha, så typiskt mig. Sen gick vi och åt indiskt på Andra långgatan. Mums. Sitter och dricker lite rödvin och nojar mig över det nya året. Med en a-kassa vars samtliga anställda borde skjutas har jag lite svåra val att fatta. Men for now håller jag mig till vinet och försöker tänka på annat.





Kollade på Narnia innan. Mysig film och fin låt av Regina Spektor:

http://www.youtube.com/watch?v=lWAlrHrFARY&feature=related

tisdag 30 december 2008

"Han älskar livet men ställer så stora krav på det att det hindrar honom från att leva"



Läste den här boken av den franska, radikalfeministiska författarinnan Virginie Despentes under julhelgen. Den är ganska brutal så det är ingenting jag rekommenderar för den pryda eller äckelmagade. Däremot var den väldigt intressant, hon skildrar väldigt komplicerade personer på ett okomplicerat sätt, och sympatiserar inte löjligt mycket över utsatta kvinnor som många andra författare som skriver om ämnet gör, utan gör offer till personligheter som man själv sympatiserar med, trots att de är fullkomligt galna.

"Francis bad att hon genast skulle ringa tillbaka till honom. Han hade den röst han alltid har när han är fullkomligt speedad, när han på allvar har trasslat till det för sig. Hon är spänd på att få höra vad "det är åt helvete, det är alldeles åt helvete" betyder den här gången. Hon förväntar sig inte något speciellt, för det han gör överstiger alltid hennes värsta farhågor. Hon är också spänd på att få veta varför han absolut inte kunde berätta något så länge hon stod i baren.
Han är den som kommer närmast begreppet vän för henne, även om det knappast rör sig om ett vanligt vänskapsförhållande. De har aldrig några hemligheter för varandra och det skulle aldrig falla henne in att moralisera det allra minsta över honom.
Ju bättre hon lär känna honom, desto mer hänförd blir hon. Det borde egentligen vara tvärtom, men det beror på att han är poet i ordets mest manliga bemärkelse. Ett missförstått geni ur stånd att finna sig tillrätta med livets ljumhet och tristess. Helt odräglig.
Han är en systematisk avvikare, paranoid och kolerisk, svag, svekfull och kverulantisk. Överallt dit han kommer skapar han problem. Outhärdlig för alla, speciellt för sig själv.
Han älskar livet men ställer så stora krav på det att det hindrar honom från att leva. Han skulle kunna gå genom eld och vatten för sin övertygelse. Han tar aldrig lärdom av någonting eftersom det strider mot hans principer, och fortsätter hela tiden att upprepa sina galenskaper.
Nadine stannar envist kvar vid hans sida. Hon känner sig som en hängiven sjuksköterska som inte kan göra annat än att lägga kalla omslag på pannan på en pestdrabbad patient. Hon kan inte hjälpa honom, hon ger honom ingen lindring. Hon vakar över honom som om han vore febersjuk utan att vara säker på att han överhuvud taget förstår att hon är där".





Jag såg de två sista avsnitten ur Peter Birros tv-serie Upp till Kamp idag. Såg de två första i London men Moa hade lånat dvdn av en vän och jag hann inte se klart. Serien kretsar kring fyra ungdomars liv i Göteborg under perioden 1965-1976. Det är riktigt bra. Fick en liten chock när jag upptäckte att en av skådespelarna i filmen som har några repliker är en kille jag träffade ett tag innan jag flyttade till London. Minns nu att han sa någonting om att han varit med i en tv-serie, men jag var uppenbarligen inte speciellt intresserad av vad han hade att säga. Hade jag varit lite mer lyhörd och antagligen lite mindre full kanske jag hade fått en framtida kändis på kroken! Livet är bra konstigt ibland.

måndag 29 december 2008

Jag är pepp som ett helvete!

Igår gick jag till Svanen efter att ha druckit en öl. Möttes av helt jävla hysteriska, aspackade 18-åringar på toaletten som hade något slags låtsasbråk på engelska. Lite senare avancerade galenskapet i en naken brud på kryckor samt en urflippad dj med pannlampa som hånglade upp henne i dj-båset. Jag frågar mig; vad är det för märklig kraft Svanen har som får Göteborgs samtliga ungdomssjälar att vallfärda dit varje vecka? Det måste ändå vara någonting annat än Göteborgs halvdana nattliv, för trots att man lovar sig själv att aldrig mer gå dit varje gång kommer man tillbaka. Igen, igen och igen. Nyårslöftet är ju givet men jag orkar inte lova någonting jag ändå inte kommer hålla. Andra alternativ kan ju vara att sluta röka, kanske börja träna, eller komma upp med någon slags livsplan. Men som sagt... Kvällens höjdpunkt var när Karin och jag strosade hem och fick det stora nöjet att avlyssna följande konversation mellan två så kallade "goa gubbar":

- Jag ramlade, fan vad jobbigt det var!

- Men... varför ramlade du då..? (med uppenbar förvåning)

- Jävla kullersten...

Sa adjö and goodbye till Olivia ikväll. There's nothing like you when you're gone. Imorgon planerar jag att stänga av mobilen och lägga av telefonluren. Jag vill inte träffa någon eller ens lämna huset. Möjligtvis för en lång promenad... Känns som det var evigheter sen jag ägnade en dag helt ensam. Jag ska bara sitta inne i min fåtölj och läsa. Fick tre böcker i julklapp, läste ut den första, Baise-Moi, på två dagar. Har glömt hur fantastiskt det är att läsa. Det är typ det enda sättet man helt kan fly sina egna tankar. På tisdag fyller Sanna år och sedan är det nyår. Notera att inläggets rubrik är högst ironisk.

fredag 26 december 2008

Na na na

Efter tre dagars matkoma, släkttjaffs och ingen alkohol på en mils radie är det äntligen dags att åka hem! Smålänningarna där inne avverkar sin sista fika... Det känns som jag aldrig kommer bli hungrig igen och jag är helt stum i hela kroppen av rastlöshet. Ändå vill jag stanna. Det är så fridfullt och tyst här. Så långt ifrån all hets och obehagliga människor. Men ändå. Jag är sugen på öl.

onsdag 24 december 2008

I'm dreaming of a white christmas?

Jag ska aldrig mer ha is i magen. Det är liksom inte till för människor som mig. Biljetterna står sjukt stilla i pris från Göteborg och de från Oslo har dagen till ära gått upp i pris. Så det blir antagligen inget London över nyår. Deppigt. Kan trösta mig lite med att det faktiskt snöar på självaste julafton. Inte för att det egentligen gör någon skillnad...

God jul på er, ignorera mig, jag är bara cynisk och bitter!

If you're a bird, I'm a bird

Nu vet jag inte riktigt vad som försiggår i mitt huvud. Lite kaos. Men ett ganska trivsamt kaos, kanske till och med tillfredsställande. Och kaos brukar inte vara något jag dras till. Medvetet. Trots det lyckas jag hamna i det gång på gång på gång men det är en annan historia. Vad som är skönt just nu är att ha något annat att tänka på. Fast det funkar i och för sig inte så bra men även det är en annan historia.

R? P? E? S?

Jag vet inte. Eller egentligen gör jag väl det, men det är inte alltid man får som man vill. En sak jag måste lära mig. Ikväll kommer Olivia till Göteborg. Jag är i och för sig i Småland, men ändå! På fredag får jag träffa henne. Som vanligt finns det ingenting jag blir gladare av. Nu måste jag fortsätta med hennes julklapp. Pank som jag är är det egen julklappstillverkning som gäller. Hoppas hon blir glad.




IF YOU'RE A BIRD, I'M A BIRD

tisdag 23 december 2008

Well...

... nu klunkade jag en folköl. Haha, jag är patetisk...

The end is not near, it's here

Oj... Jag ska iväg och träffa S. Hmm... Får se hur det här går...

Hm hm hm...

söndag 21 december 2008

Varje stund, var minut, var sekund, samma konstiga beslut. Det blir fel, slår bakut, allt går snett, men det tar aldrig riktigt slut

Nu har jag rensat ur, nu spelar ingenting nån roll
Nu kan det blåsa vart det vill, för nu är allt tillbaks på noll
Och här kan allting börja om, nu kan jag se vad jag förträngt
Nu ska jag passa mig för dom, som aldrig gjort som dom har tänkt
För jag vill aldrig bli en sån, så har jag lärt mig det igen
Det kanske passar nån, men inte mig och inte än

Du har din egen väg att gå, skit samma vilket håll
Det kanske blir en liten omväg men vad spelar det för roll?
Alltid lär man sig väl nåt, det var väl så det skulle va
Det blir en massa spe och spott, men det är skit man måste ta


Japp. Så är det. Ikväll ska jag sjunga i kyrkan. Stå där och osa synd i Guds hus... Hoppas han har överseende.

lördag 20 december 2008

Låt den rätte komma in


Var på bio med Peter och Emelie ikväll och såg "Låt den rätte komma in", filmatiseringen av John Ajvide Lindqvist bok. Jag har hört att den ska vara väldigt bra men en svensk vampyrfilm kan väl inte annat än att väcka skepsis. Allt det försvann dock i takt med att filmen spelades upp. Den var helt fantastisk. Provocerande, vacker, skrämmande och romantisk. Och helt otroliga skådespelare. Utan tvekan den bästa svenska film jag någonsin sett. När Olivia kommer hem ska jag se den med henne. Jag vet att hon kommer älska den lika mycket som jag.

15 minutes of fame

Vilken tur att jag gick till jobbet idag. Krävdes en rejäl dos självdisciplin i morse när jag vaknade med hemsk huvudvärk och glassplitter i hela rummet. Råkade tappa ett glas igår när jag kom hem. Smidigt Emma... Det är så typiskt, jag blir aldrig bakfull längre, det har hänt två gånger det senaste året. Första gången när jag skulle åka fem timmar i buss till Norge, och andra gången i morse när jag skulle gå till jobbet. Jag undrade samma sak som erik; kan man dö av huvudvärk? Karin var väl inte heller sitt piffigaste jag i morse, haha. Hur som helst släpade vi in oss till stan, hon för julklappsshopping och jag för klädfotografering. Dock var det gött som fan på jobbet, först hade alla redovisningar från Paris-resan och jag kunde sitta och dåsa i en fåtölj med mitt kaffe. Sen var det världens godaste julbord. Plus öl och vin! Dock hade jag dött alternativt spytt/däckat ifall jag drack en droppe så det blev Ramlösa för mig. Alla, inklusive jag, fick varsin flaska lyxchampagne. Gött för mig att det går bra för Grafia! Sen strök jag ett plagg innan Peter kom och frågade ifall jag ville vara modell för honom nere i fotostudion. Uppgiften var att låtsas borra in en skruv i en vägg, någon Ica-reklam för en borrmaskin. My 15 minutes of fame! Han hade frågat pappa först men Elin tyckte att det var patriarkaliskt att ha en man i en reklam för borrmaskiner så jag fick uppgiften. Men det var gött och tiden gick, och när vi var klara satt vi och pratade och när jag kom tillbaka upp i studion hade klockan hunnit bli fyra. Då strök jag typ fem plagg och sen gick alla så då satte jag mig vid datorn i en halvtimma och åt pepparkakor. Allt detta med lön. Bästa dagen ever!

Alla som inte redan gjort det borde lyssna in underbara, underbara, underbara Band of Horses. Varenda låt är ett slag rakt i själen. Och åter igen har jag skaffat mig ett beroende i form av musik.

fredag 19 december 2008

The sun is up, the sky is blue, it's beautiful, and so are you

... och du Olivia. Det är klart att jag ska sjunga för dig. Om och om och om igen.

Dear Olivia, open up your eyes
Dear Olivia, see the sunny skies
The wind is low, the birds will sing
that you are part of everything
Dear Olivia, won't you open up your eyes?

torsdag 18 december 2008

Ouch, I have done it again

Help, I have done it again
I have been here many times before
Hurt myself again today
And the worst part is there's no-one else to blame

Be my friend
Hold me
Wrap me up
Unfold me
I am small
and needy
Warm me up
and breathe me


Jag fick nyss ett väldigt bra besked. Någonting som liknar en framtidsplan. Som vanligt säger jag ingenting förrän jag vet säkert. Gör som sagt inte om det misstaget igen. På tal om det är det mycket i mitt liv just nu som jag inte vill tala om, för jag vet inte säkert. Jag vill inte bygga upp några falska förhoppningar. Eller är det så? För oavsett vad jag säger går det inte att undvika sina tankar. Är det mer att man inte vill att andra ska se en som misslyckad? Jag vill inte vara en sån människa som lever sitt liv efter andra, och jag ser mig inte själv som en sån människa, men det kanske är lite så? Går det att inte låta sitt liv påverkas av folk omkring en? Ikväll ska jag i alla fall dansa bort alla sorger på Röda Sten, och då vet jag säkert att jag inte kommer bry mig ett dugg om vad folk tycker...



... eller kommer jag det?

onsdag 17 december 2008

Come back to Camden..?

Efter många om och men verkar det onekligen så. Men jag säger ingenting bestämt innan jag vet säkert. Det misstaget har man gjort förr.

Sitter på Grafia. Det känns som man är tillbaka på högstadiet här. Två av fotograferna fick ihop det i Paris, och båda har respektive... Jag orkar inte bry mig, men det gör tydligen alla andra. Alla ska ha en åsikt och det prasslas överallt. Vuxna människor. Suck. Nu måste jag bara genomlida några timmar till på jobbet innan jag kan åka hem och antingen bli överlycklig eller deppa ihop totalt. Det kan bli en intressant dag...

tisdag 16 december 2008

One may think we're alright, but we need pills to sleep at night, we need lies to make it through the day, we're not okay

En annan säng.
En annan människa.
En annan röst som säger "God morgon".

Andra ögon. Som beundrar. Att beundra.
Andra händer. Som smeker. Att smeka.
Andra läppar. Som kysser. Att kyssa.

Andra skratt. Andra tårar.
Andra hemligheter. Andra sanningar.

Ursprungligen Sabinas ord (http://sabinaoting.blogg.se), sedan Olivias (http://ladyliv.webblogg.se) och nu mina... Jag tror alla känner igen sig i situationen. Jag tror alla har sökt oss till någon annan, till något annat, för att lindra eller ibland, de få gångerna det fungerar, helt radera det där man egentligen bryr sig om. Förtränga. Varför är det så lätt att förtränga när man inte borde och så svårt att göra det när man borde? Det enda jag vill är att glömma, att hålla fast vid den där känslan då allt känns okej. Att slippa klumpen i magen då verkligheten kommer ifatt en.

måndag 15 december 2008

... det är så tragiskt, så jag springer tillbaks till dig.



Gud, vad underbart det var att komma ifrån Göteborg en helg. Två dagar någonstans utanför Oslo; massvis med snö, lite granar, en fantastisk och knäpp Emelie och ett antal mysiga pojkar gjorde verkligen susen för mitt välbefinnande. Och när Emelie och jag satt i varsin puff med ett glas vin och Damien Rice som bakgrundsmusik och såg ut över allt det vita kände jag äkta harmoni för första gången på länge. När man bara kan sitta där och slappna av, utan att känna det minsta uns av hets eller oro. Eller ja, oron ligger väl alltid och ruvar där i det undermedvetna, men den dämpades i alla fall rejält. If I lay here, if I lust lay here, would you lie with me and just forget the world?

Idag på väg hem från Änggården gick jag av en hållplats tidigare med spårvagnen. Det var så skönt ute. Kallt, men liksom på ett behagligt sätt. Och säga vad man vill om Göran Johansson, men Göteborg är faktiskt otroligt vackert. Speciellt en söndagkväll runt tolv-tiden då man kan promenera helt ensam på Vasagatan, endast komponerad av tusentals lampor och musiken i ens öron. Ibland när man lyssnar på vissa låtar påminns man om saker i livet som man egentligen inte vill bli påmind om. Men i vissa fall, när omgivning och musik spelar tillsammans, kan man nå ett sinnestillstånd då det bara blir fint. Och det är just det man borde sträva efter, den mening man ska försöka finna i det sorgliga. Då de där känslorna man bara vill gräva ner så djupt det går bidrar till någonting annat. Att man känner, lever och minns.

Och...

Mikaela. Det är du som är speciell. Och jag saknar dig lika mycket, antagligen mer.

OLIVIA. Fan fan fan att du är olycklig. Fan för allt det där. Fan för att du är så jävla lång bort och fan fan FAN för att jag inte kan vara hos dig just i det här ögonblicket. Inget är logiskt, magiskt eller romantiskt utan dig.

Is there a remedy for waiting
For loves victorious return?
Is there a remedy for hating
Every second that I'm without you?

onsdag 10 december 2008

Väderrapport

Det fanns stunder när hon visste hur det skulle va
Men det är som om hon glömt vad som var så bra
Hon har för länge sen tappat lusten
Har för länge sedan glömt vad som var värt nånting

Hon känner efter om livet kan va lite mer
Det är grått som om ett moln träffat hennes kvarter
Det är ingen som pratar längre
Det är såna dagar som vänder allt upp och ner
Det är såna dagar som hela världen sjunger:

Har du kommit nånstans?
Har du sumpat din sista chans?
Är du framme nu?
Har du valt en väg att gå?
Ett mål att sikta på?
Och är det verkligen du?
Är det verkligen du?

Jag har inte kommit någon direkt stans. Jag är definitivt inte framme. Jag har inte valt en väg att gå eller ett mål att sikta på. Jag vet inte riktigt vad som är jag. Däremot har jag knappast sumpat min sista chans. Och jag har fått tillbaka lusten, kommit på vad som är värt nånting, och det där gråa molnet som hängt över mig så länge verkar ha lättat lite. Det kanske inte är strålande solsken, men det är inte heller ösregn. Lite dimmigt; ibland kikar solen fram, ibland kommer en skur, men det är i alla fall växlande molnighet. Jag ska jobba på Grafia hela veckan och på fredag åker Emelie och jag till Norge och hälsar på mina fina Karlstadspojkar. Äntligen händer det någonting!

tisdag 9 december 2008

Hjärter dams sista sång


Det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart
och när jag känner så då tänker jag på dig
Allt är så förgängligt, allting kan brisera snart
men du är oförstörd för mig
du är oförstörd för mig

Men tiden har sin rätt att förändras där den går
och den är hos dig nu, hos dig och din vän
Jag ska aldrig mera lägga mig med huvudet mot ditt hår
och aldrig älska dig igen
aldrig älska dig igen

Nya dagar väntar, med nya tidsfördriv
och allting liksom kräver mera nu
Så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv
älskade älskade du
älskade älskade du

Nystart

Det blir ett snabbt men informativt inlägg. Måste gå till kören om fem minuter. Fick äntligen besked från ky-akademien idag. Jag kom inte in. Och det var längesedan jag kände mig såhär lättad. Inte nödvändigtvis för att jag inte ville gå. Tror det är en ganska rolig utbildning. Men för att jag vet. Precis som Håkan sjunger. "Det gör ont att veta, men lika ont att undra". Eller, det gör snarare ondare att undra. Jag har liksom gått på sparlåga och väntat in ett besked som jag egentligen inte bryr mig så mycket om. Nu kan jag börja fundera över vad jag verkligen vill göra. Har ändå känt hela tiden att en akademisk högskoleutbildning nog är mer min grej. Och när jag börjar plugga får det bli det. Nu känner jag bara att jag är så otroligt trött på att gå runt och vara miserabel hela tiden. Leva med tungan hängandes utanför och tycka synd om mig själv. Sakna ambition och lust. Vad fan har man att gnälla om egentligen? Från och med nu är det skärpning. Hitta tillbaka till mitt gamla jag.

måndag 8 december 2008

Och du var full och jag var full i decemberkylan, du är den sortens flicka jag gillar, för du är tom och jag är tom



Jag drömde att jag kunde flyga inatt. Det har varit en återkommande dröm de senaste veckorna. Jag drömmer att jag inte riktigt har kontroll och att jag flyger fortare och högre utan att egentligen vilja. Sedan vaknar jag och då är man nere på fem. Speciellt i morse. Karin, Filip och jag var på en svartklubb i Gamlestan igår. Väldigt spontant, jag hade egentligen bara planerat att gå på Bonnie and Clydes fest i Sävedalen, dricka några folköl, röka några cigaretter, prata lite med folk och sedan vandra hem. Istället blev det timmar av dans och Karin och jag vandrade hemåt först när det hade börjat ljusna igen. Det var längesedan jag gick hem i gryningen. Jag har alltid varit väldigt förtjust i den känslan. Att romantisera det destruktiva. Det är väl lite av en överlevnadsinstinkt.

torsdag 4 december 2008

Come on baby light my fire

GÅSHUD!!!

http://www.youtube.com/watch?v=uw1bHaUk1CM



I will never love you more than peanut butter


Moa och jag, eller ja, egentligen bara Moa, kom på att Lilla My är stilikonen nummer ett. Lykke Li-knuten, A-linjeklänningen och framförallt; kängorna! Otroligt cool.

Karin och jag funderade på att gå till Sjöfartsmuseet igår, och när jag surfade in på deras hemsida fann jag min nästa tatuering. Fågeln som kvinnan har i sitt hår. Kanske på axeln? Är lite osäker ifall jag ska ha med blomman dock. Och lite på färgerna. Det är fint med starka färger på old school tatueringar, men jag hade nog föredragit något mer diskret. Yeye, nu behöver jag bara vänta tills jag har råd och mod. Min tatuering i nacken tog femton minuter och är inte skuggad eller ifylld. Det här lär göra tusen gånger ondare.



Jag har hängt med Peter idag för första gången på väldigt länge. Min bäbis. Klockan är bara nio men jag är helt slut och ska sova snart. Har varit vikarie på min gamla högstadieskola. Franska och engelska. Sjukt jobbiga ungjävlar. Fast ganska charmiga ändå. Man känner ju igen sig. Tack gode gud att man aldrig kommer bli fjorton igen.

tisdag 2 december 2008

Kungen är död

http://www.youtube.com/watch?v=f8xcm6xqRCg

Den här låten är helt otrolig. Vi lyssnade på den nästan varje dag när vi roadtripade genom Europa. Den för med sig så många minnen, och för en gångs skull när det kommer till nostalgi i musik är det bara fina minnen. Annars brukar musik som påminner mig om faser i livet mest kännas sentimental. Jag älskar Johnny Cash del, han tillsammans med Bob Dylan är de mest fascinerande musikerna genom tiderna. Den sistnämnda har jag lånat en biografi om på biblioteket, läste fem kapitel inatt.

I fly a starship across the Universe divide
And when I reach the other side
I'll find a place to rest my spirit if I can
Perhaps I may become a highwayman again
Or I may simply be a single drop of rain
But I will remain
And I'll be back again
and again and again and again and again..


Tack för att du gjorde min måndag till en fin dag. Du är bäst frugan!


I will save your life
When you're out and down
I will dim all the lights
To comfort your eyes

You would do the same
You would do it all for me
Anytime, lifeline

You saved my life
When you tied me down
And if I cry
Tell me that I would do the same
If ever it were you
The next time, lifeline

måndag 1 december 2008

You and I move at the speed of light, and with our smiles we outshine the sun



Drygt tre timmar av december har gått. December är enligt min och Olivias tradition Kents månad och nu har jag laddat in alla låtar på I-poden, ready to go down memory lane.




September, och jag fattar ett svårt beslut
min nedräkning börjar nu
där allt en gång tog slut

Oktober, och jag håller din hand för hårt
har du några goda råd
innan klockan byter år

Och du får bli mitt spöke om du vill
snälla, vänd inte ryggen till igen
snälla, möt min blick en allra sista gång
innan du lämnar min kropp
som blivit för trång

November, vi avslutar sagan snart
har du några lögner kvar
att pudra dina svar

December, har du några hjältar kvar?
då är du en sällsynt art
den sista i sitt slag

Och du får bli mitt spöke om du vill
snälla, vänd inte ryggen till igen
snälla, möt min blick en sista gång
innan du lämnar min kropp
som blivit för trång


http://www.youtube.com/watch?v=c9fmowAwvWQ




Spelar inte längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp var att synas att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas
För sex, musik och våld
var det vackraste som hänt mig sen själen min blev såld


http://www.youtube.com/watch?v=FyMSlHsYl5Y




När jag blir grå
När jag faller
Orkar du för två?
När idag blir igår
Kommer du att älska mig ändå?

Det spelar ingen roll
om du håller mig hårt
Ingen kommer minnas om hundra år
Jag är rädd att man glömmer
glömmer allt
Som vi glömde att vi älskade varann


http://www.youtube.com/watch?v=Bf-ghtbDNgc&feature=related




Den här känslan som jag har
är inte min
Den blev kvar, är den din?
Den smakar som du

Det är tårar
Kan man gråta som en karl?
Snälla du, förlåt mig
Jag glömde vem jag var
Snälla sluta lyssna
Glöm allt jag sa
Jag mår bra
Du måste lämna mig i fred


http://www.youtube.com/watch?v=tBxJjQ-gKlw

söndag 30 november 2008

Saturday I'm in love

Det är lördag och Sanna och jag har varit hemma hos mamma och pappa och kollat på film. "Music Within", rekommenderas varmt.



Det var flera år sedan vi var tillsammans hela familjen på en lördagkväll, och jag kan inte minnas senaste gången jag inte drack på en lördag. Från och med nu ska jag försöka göra det till mer regel än undantag. I alla fall att inte dricka någon dag under helgen. Det låter väl lätt för de flesta, men för mig som har festat i snitt kanske tre dagar i veckan i tre år är det inte riktigt lika självklart. Man glömmer bort sig själv i alkoholen och jag tror att det är en stor orsak till att jag inte mått så bra under en ganska lång tid. Det är en väldigt enkel och tillfällig lösning på inte lika enkla och tillfälliga problem. Imorgon ska jag gå upp tidigt och gå ut och gå en promenad. Sedan säga hejdå till Olivia. Igen. Vi sågs bara ett par timmar idag och ändå lyckades hon få mig att må bättre än jag gjort på länge. Första sak att göra härnäst, efter att skaffa tillbaka mitt liv, är att köpa ett head-set så vi kan prata på Skype i timmar.

fredag 28 november 2008

For you I bleed myself dry

Åååååh ibland blir jag så trött på tjejer. Jag har alltid kunnat relatera mer till och föredragit att umgås mestadels med det manliga könet; av den enkla anledningen att tjejer kan vara så otroligt jävla mentalt bajenödiga.



... fast du är underbar!

Vad fan gjorde man på dagarna innan Facebook?



Malin Stääf skrev
klockan 18:29 igår
Oj! Tjejen till vänster är helt sjukt lik Sandra Bullock!

Emma Blomquist skrev
klockan 19:52 igår
Tjejen till höger är helt sjukt lik ekorren i Ice Age!

Karin Brodin skrev
klockan 19:54 igår
HON I MITTEN SER UT SOM EMILY THE STRANGE!!! HA!

Sanna Sofia Gustner skrev
klockan 19:58 igår
Men tjejer, tjejer. Nu tycker jag att vi gemensamt i denna sal sjunger "We shall overcome".





Och den där "oidentifierade känslan" som "bubblade långt där inne" igår var precis det jag trodde. Tack gode gud!

torsdag 27 november 2008

Pms?

Idag kan ha varit den deppigaste dagen på extremt länge. Jag vet inte vad det är med mig men jag känner mig helt tom. Vanligtvis brukar det mest vara tristess och rastlöshet som gör att jag känner mig nere, men nu är det någonting oidentifierbart som bubblar långt där inne. Jag pratade med Moa och Sanna igår om kreativitet, och hur man ibland irriterar sig på människor som har för mycket av den varan, självklart beroende av ens egen brist på den. Problemet är att jag har fan inte det minsta lilla uns av kreativitet kvar. Och jag har ingen aning om hur jag ska få det tillbaka. Jag brukar vanligtvis kunna fundera ut sätt för mig att må bättre på, rent praktiska vägar att gå för att ta mig ur svackor. Men just nu orkar jag inte ens bry mig. Jag orkar inte ens analysera sönder hela min tillvaro som jag gör annars. Jag vet inte vad som är värst. Innan har jag i alla fall brytt mig, även om det ibland blivit för intensivt. Det här kanske är nyttigt för mig, även om jag har jävligt svårt att förstå hur det skulle kunna vara det. Jag har i alla fall en sak att se fram emot, ett ljus som lyser upp allting. Imorgon får jag träffa Olivia, och då vet jag att allting kommer bli bra.



Jag läste två år gamla inlägg ur hennes blogg och drömde mig tillbaka. Mycket har hänt sedan dess. Det mesta har förändrats, både hon och jag och våra liv. Även fast vi har haft ett hav mellan oss de senaste två år åren har dock ingenting förändrats mellan oss. Hon är fortfarande den jag vill göra allt med.

26 september 2006
:


Jag kom på en sak idag. Att hela senvåren och sommaren har känts som en saga, en berättelse, en film.
Vårt liv. Vår tid. En dramakomedi?

Men på korten är det verkligen jag och Emma. Vi var verkligen på balen.
Jag bar min röda klänning och du din bruna.
Vi satt vid samma bord. Vi smugglade ut oss själva för att ta en två eller tre cigg (sjukt att man inte fick gå ut egentligen)... Och vi satt vid bryggan vid havet den kvällen och stirrade upp mot månen och undrade och fantiserade om hur vår sommar skulle bli.

Och vi drack flera dagar i rad. Vår räddning för stunden. Och vår död dagen efter.
Vi pratade om allt. Allt från gårdagens ångest till längtan efter nästa drink.

Och vi tog verkligen studenten. Vi åkte på Göteborgs gator och sjöng "Känn ingen sorg för oss Göteborg"
Och fem på morgonen sjöng vi den fortfarande när vi vandrade längst Avenyn.
Och på vägen hem vek vi oss av skratt, "Du är det sjukaste jag sett".
Det har hänt. Det hände.

Och vi träffade några som vi trodde att vi tyckte om. Och du torkade mina miljoner tårar under hela sommaren. Du sa att allt skulle bli bra. Och du hade rätt för så länge som du finns kvar. Är allt bra. Du är allt jag vill ha. Egentligen är det så.

Sedan flydde vi till en annan stad. Tåget bort. Och bara att åka tåg kan vara det mest underbara så länge jag får åka med dig. Det kan kännas som en saga men korten säger att det har hänt.
Jag skulle kunna göra om allt igen. Så länge det är med dig.

måndag 24 november 2008

Vampyrhelg

www.youtube.com/watch?v=9wHl9qRsMzw

The heartaches come and they go and the scars they're leaving.. We'll be dancing once again and the pain will end, we will have no time for grieving



Snön kom tidigt i år. Måndagen kom lika fort som alltid. Sitter hemma och lyssnar på Crowded House. Förbereder mig på brevet från skolan som borde komma snart, och vad jag ska göra ifall jag inte kommer in. Var jag ska ta vägen. Allting just nu känns som ett stort jävla frågetecken.

fredag 21 november 2008

What have we become, my sweetest friend?



Jag förstår inte riktigt det här med åldersnoja. Visst, paniken växer i takt med att man blir äldre och inte får någonting vettigt gjort. Men ifall man bortser ifrån det man gör, som alla är så sjukligt intresserade av i vårt lilla land, och fokuserar på den man är, och då framförallt den man växer in i när man blir äldre... då kan det inte vara någonting annat än bra. Jag besökte Sticky Fingers igår för första gången sedan jag flyttade till London, och trots att anledningen var att se ett band så undslapp man ju inte alla fulla 18-åringar som skriker, spyr och trängs. Jag fick typ panik, det var det värsta jag varit med om på länge. Det roliga är att under en period i höstas var Peter och jag där nästan varje torsdag, och då var jag ändå tjugo år. Anledningen till att jag stod ut kanske var på grund av våra långa förfester och att vi inte rörde oss någon annanstans än dansgolvet och baren... Samtidigt känns det som att lite av anledningen beror på att jag har förändrats. Och när förändring beroende av ålder leder till en bättre version av dig själv kan jag omöjligt känna ångest för att jag blir äldre. Varför är det ett så otroligt stort fokus på vad du gör, när det inte verkar alls lika viktigt vem du är? Se bara på Johnny Cash och allting han åstadkom. En av hans sista låtar visar väldigt tydligt att han inte direkt var världens lyckligaste man. Och ja, låten gjordes från början av Nine Inch Nails, men jag undrar ifall det finns någon som påstår att Johnny Cash inte menar vartenda ord han sjunger. Det här är dessutom enligt mig den bästa musikvideo som gjorts.

Fast det var fint att umgås lite med Johan, och att årets första snö föll.

http://www.youtube.com/watch?v=SmVAWKfJ4Go

I hurt myself today
To see if I still feel
I focus on the pain
The only thing that's real
The needle tears a hold
The old familiar sting
Try to kill it all away
But I remember everything

What have I become?
My sweetest friend
Everyone I know goes away
In the end
And you could have it all
My empire of dirt
I will let you down
I will make you hurt

If I could start again
A million miles away
I would keep myself
I would find a way

Carried through the night, radiating light.. I see you move the crowd, I know what you're about

Med Röyksopp i hörlurarna kan jag vara full och dansa ensam.

http://www.youtube.com/watch?v=hnzYsNymOJ4&feature=related


When others holding back
Ready to commence
Caught up in your bliss
You're so confusing and intense
Synergy of two
Energy go wild
See the stars aligned and spinning
Our name out in the sky




Jealousy in sight
So fascinating ride
So much faith between
Floating up the steam
Calling out so loud
Beautiful and true
Mystery about
Everything you do

Never ending story...

So we drink,
until we forget ourselves
then we find ourselves
lost among everything


onsdag 19 november 2008

A womans eye will shed a tear, to see his face so beaten in fear.. And it was just around the corner in the english civil war



http://www.youtube.com/watch?v=E6zcTRAeNp0&feature=related


Varför varför varför
är inte jag född på 60-talet så man kunde haft möjlighet att befinna sig på spelningar som den här? Musik kommer aldrig mer bli som den var på 70-talet. Det enda jag kan göra är att sitta och lukta på pappas gamla LP-skivor och uppleva spelningarna genom YouTube.

Gårdagens måndagsöl slutade för övrigt på Pustervik med Göteborgs samtliga homosexuella kvinnor, karaoke, R'n'b-musik och killar i träningsoverall som tyckte vi var "livsfaarliga". Jag minns en måndag i London när Sabina och jag var på The Old Blue Last och gnällde över att måndagkvällar i Göteborg aldrig skulle kunna arta sig på samma spontana sätt. Jag erkänner att vår hemstad faktiskt kan överraska... Och Babbs, som vanligt ligger du inne med kvällens mest klockrena analys:

"... då tänker man att oj, det finns faktiskt något bra. Och sen tänker man att det kommer gå åt helvete. Men det är ju bara så som livet fördelar sig".

måndag 17 november 2008

Åh gud det gör så ont att nåt så nära kan vara så långt bort



Tamila och jag. Det måste ha varit någon gång i mars. När jag bott i London en månad kanske. Då allting var så nytt. På tisdag är det sex veckor sedan jag flyttade hem. Och allting har väl varit mer eller mindre en berg-och-dal-bana. Eller ja, i alla fall en känslomässig sådan. I övrigt har det stått ganska still. Men jag kan inte förstå hur det kan ha gått så lång tid. Samtidigt känns London så otroligt avlägset. Det känns som jag har drömt det. Den här första tiden när jag bodde med Moa i kollektivet i Stepney Green känns som en evighet sen. Tiden i rucklet i Old Street känns ungefär lika avlägset. Hmm, kanske mest för att vi var fulla hela tiden... När Sabina och jag bodde tillsammans med Sam i Shoreditch känns mest nära i tiden men ändå mest surrealistiskt. Jag har fortfarande inte lyckats klura ut vad som hände under de sju veckorna. Både med saker omkring mig och med mig själv. Jag saknar allting på ett visst sätt fast samtidigt vill jag verkligen inte åka tillbaka. På något sätt har jag glömt bort anledningen till att jag var där överhuvudtaget. Bortsett från Olivia då såklart. Och jag vet inte varför jag känner så, fast det är ganska skönt. Även om jag inte är helt övertygad om att det är i Göteborg jag vill vara för tillfället trivs jag här just nu. Det får man väl ändå vara nöjd med.

Fast jag hade gett vad som helst för att få åka dit och trösta min bästa vän. Det är så konstigt att någon så nära kan vara så långt bort. Och det suger som fan att känna att jag inte kan hjälpa henne.

It was you who picked the pieces up
When I was a broken soul
And then glued me back together
Returned to me what others stole

För dig ska jag göra det tusen gånger om.

__________________________________________________

För övrigt kan jag inte sluta lyssna på Angus & Julia Stone. Underbar låt, underbar video. Och Julia Stone är helt enkelt fantastisk. Man kan liksom ta på desperationen i hennes röst.

http://www.youtube.com/watch?v=4IRukn_YChM


torsdag 13 november 2008

Sist men inte minst part II - finaste låten jag hört på länge:

http://www.youtube.com/watch?v=cuZo7pLnL7c

Sist men inte minst skulle jag vilja presentera dagens (årets?) mest klockrena sms...

"Ibland känns det som att killar/män är satta på denna jord för att göra livet lite jävligare för oss tjejer/kvinnor. Eller vänta, det är dom ju!"

- Sabina "Frugan" Södergårds - åter igen med huvudet på spiken.

Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din

Från Olivias blogg, 11 november:

Till Emma

Min bästa vän. Jag behöver dig med. Varje dag. Hela tiden. Mer än någonsin. Jag vill inte helt oväntat till en pub. Dricka, prata. Men vi kan också gå till ett cafée dricka kaffe och lyssna på din ipod. Vi kan ligga här i soffan, kolla på TV och lyssna på regnet. Dela en cigg. Vi kan ligga i min säng och prata skratta åt hur sorgliga vi var för ett par år sedan och gråta över ur sorgliga vi är idag. Vi kan gå ut, jag lovar att inte gå hem tidigt. Jag kan stå och dansa med dig i timmar. För jag saknar dig så. Jag vill gå hem i ösegnet med dig efter att ha varit ute. Jag vill stå och se Sex Pistols med dig igen. Jag vill att du ska ha på dig den rosa hatten. Jag vill se Håkan igen, och jag vill att du ska stå bakom mig precis så som du gjorde i sommras. Jag vill bara se, träffa, krama och prata med dig. Låta dig få veta precis allt som hänt mig. Få veta precis allt som hänt dig. Du är min bästa vän, jag vill aldrig någonsin tappa bort dig. Jag älskar dig.



Vänskap är kärlek utan vingar
- Lord Byron

Nej du Lord Byron, vår vänskap har sjukt stora vingar, och vi flyger över havet varje kväll! Så det så. Och du baby... precis som jag sa igår. Du kommer aldrig tappa bort mig. Aldrig någonsin.

onsdag 12 november 2008

Sprid ut bensinen över solnedgången, riv ner staden, häll ut havet ända bort till horisonten, tysta ner musiken... Hon kommer aldrig hit igen

Just singing in the rain
What a glorious feelin'
I'm happy again
I'm laughing at clouds
So dark up above
The sun's in my heart
And I'm ready for love
Let the stormy clouds chase
Everyone from the place
Come on with the rain
I've a smile on my face
I walk down the lane
With a happy refrain
Just singin',
Singin' in the rain





Min Olivia. Det regnar i Göteborg också. Och nej. Det är tyvärr inte såhär jag känner. Det är inte ens i närheten. Jag behöver dig, min bästa vän. Jag behöver prata med dig. Jag behöver gråta med dig. Jag behöver skratta åt eländet med dig. Jag behöver promenera med dig i Gbg-regn. Jag behöver vara jävligt full med dig. Jag behöver vara nykter med dig. Jag behöver vara med dig när du föder basketbollen. Jag behöver sitta mitt emot dig på en pub och prata om allt det där som skaver, det som gör ont. Jag behöver sol med dig, jag behöver vin med dig, jag behöver kedjeröka med dig; fast att vi får ont i huvudet och mår illa. Jag behöver dansa med dig. Jag behöver vrida tillbaka tiden två och ett halvt år och sitta med dig på kullen och dricka den där sötsliskiga, sjukt äckliga äppellikören. Jag behöver stå med dig på flaket i sommarsolen och skrika "Känn ingen sorg för oss Göteborg!". Jag behöver stå på alla konserter vi nånsin varit på igen, med huvudet mot din axel, bara du och jag; trots att vi omges av tusentals människor. Jag behöver trösta dig. Jag behöver dig för att trösta mig. Jag behöver klä ut mig med dig och gå ut i Cypern mitt i natten för att leta efter glass. Jag behöver se Donnie Darko med dig. Och Wicker Park. Och Butterfly Effect. Och Walk the Line! Jag behöver dansa till Hello Saferide med dig, till Billie the Vision and the Dancers, till The Knife! Jag behöver hata allt med dig. Jag behöver älska allt med dig. Jag behöver dig för att få bort all bensin över solnedgången. Jag behöver dig för att bygga upp staden. Jag behöver dig för att hälla ut havet mellan oss ända bort till horisonten. Jag behöver dig att åter sätta på musiken. Jag behöver att du kommer hit igen.

tisdag 11 november 2008

Om man kunde vrida tillbaka tiden till den tiden, då skulle man göra däää

Det är sånt här man ska fokusera på när man förtränger eländet. Så. Fruktansvärt. Roligt. Dansen vid 2.40 och framåt ska jag fan sporta nästa gång jag är på Svanen. 80-talet, KOM TILLBAKS!!!

http://www.youtube.com/watch?v=Yu_moia-oVI


måndag 10 november 2008

To be continued...

En liten slutsats kan jag dra om livet innan jag träder in i en vecka av avhållsamhet från det. Angående mitt inlägg från den femte november; jag kände mig själv rätt och det ledde till något ont. Däremot inte på samma sätt som jag förutspådde, vilket är jobbigt fast ändå lärorikt. Det betyder att jag inte är helt känslokall. Fast, vad säger det om mig när jag väljer att totalt ignorera det istället för att handskas med det?

Jag ska försöka att inte glömma bort att livet kan vara ganska vackert ibland...




Damn, I wish I was a lesbian



Jag har världens snyggaste fruga. Och gällande allt det där andra... Det där som kallas livet... Jag tänkte sluta tänka på det ett tag. För ibland är det för ansträngande. Ibland blir det för mycket att hantera och då är det gött att göra det man egentligen inte borde; ignorera. Min syster har rätt när hon säger att det ibland är ganska skönt att må skit. För då vet man att man fortfarande bryr sig. Att det fortfarande spelar någon roll. Men ja, som sagt, jag tar det någon annan dag. Godnatt.

torsdag 6 november 2008

Det kommer bara leda till nåt ont

Jag hörde en låt med Lars Winnerbäck idag som jag inte hört innan. Jag kunde relatera väldigt mycket till texten just nu. Det är just det han sjunger om som jag är så rädd för. Anledningen till att jag alltid har fått panik när någon jag tyckt om kommit för nära. Jag är så fruktansvärt rädd för att hamna i en situation då jag skulle känna såhär. Och jag är mycket väl medveten om att det är ett jävla sätt att leva sitt liv på. Som en person en gång sa till mig: "Det är hemskt, men det tillhör liksom livet". Ändå är det samma känslor som börjar smyga sig på. Jag får liksom svårt att fokusera och även om det känns så bra ibland, är det mestadels jobbigt. Jag undrar; varför känns det mest fel då det egentligen är mest rätt..?

Tid har förlöpt
Dagar har gått
Månen har vandrat sin väg genom vitt och svart och grått

Jag har saknat ditt skratt
Jag har saknat ditt hår
Jag har saknat att ringa ibland och berätta om hur det går

Det har tidvis gått bra
Tidvis har skakandet lagt sig
Ibland har jag vaknat på morgonen och gjort det jag ska

Men jag har saknat din hand
Jag har saknat din röst
Ensamma dar har jag saknat ditt huvud
Mot mitt bröst

Somliga dar
Tar jag in vad jag hör
Det går kvällar ibland när jag inte ens undrar vad du gör

Det är ibland som förut
Ibland har jag känt att jag duger
Jag har hämtat och samlat ihop nog med kraft att gå ut

Jag ser dig fortsätta nu
Med varsamma kliv
Jag ser hur dina drömmar sakta lossnar från mitt liv

Jag har saknat en vän
Jag har varit på krogar och barer
Det har hänt att jag ljugit och sagt att jag måste gå hem

Jag har saknat din röst
Nu har du en ny
Ännu okända nätter ruvar i väntan på att gry




Förhoppningsvis är det annorlunda den här gången. Förhoppningsvis kanske jag vågar att i alla fall känna efter litegrann. Göra det jag egentligen vill. Fast jag känner mig själv... antagligen kommer det bara leda till nåt ont.

tisdag 4 november 2008

Ladyboy ladyboy

De hade maskerad i min gamla affär på Halloween. Raul klädde ut sig till mig. Jävligt snygg faktiskt. Irriterande att han är smalare än mig bara.











Och jag kan faktiskt inte låta bli att tänka på att Sam hade gått i taket...