tisdag 1 april 2008

Du har blues i dina lår, visor i ditt hår, och poesi i dina sår

Det har varit en smått påfrestande helg. Det är svårt att ta det lugnt i London. Moa och jag pratade om det igår, att det man saknar här är möjligheten att stanna hemma en kväll och inte göra någonting alls. Visserligen var jag ganska dålig pa det hemma i Göteborg ocksa, men här känns det som att det inte ens är ett alternativ. Man är alltid på väg någonstans, alltid angelägen att göra någonting. Jag säger inte att det är negativt, men det är klart slitsamt. Samtidigt älskar jag livet här, allting är så spontant och uppfriskande. Jag kan inte riktigt se mig själv leva på ett annat sätt just nu. Det här är precis vad jag behöver. Jag hoppas dock att viljan att stanna hemma och bara dega kommer att komma alltmer i takt med att jag kommer in i jobbet.

Helgen avslutades med en jättefin dag. På första gången på riktigt länge var det soligt och varmt. Vår. Vi spenderade dagen i Brick Lane, åt vegetarisk lasagne och strosade runt pa marknaden och i vintage-butikerna. Sedan satt vi i solen och tittade på folk. Jag tycker verkligen om att titta på folk, det skulle jag kunna ha som heltidssysselsättning. Speciellt i en stad som denna. Folk drar verkligen originaliteten till sin absoluta spets. Jag inspireras så otroligt mycket av personer som vågar göra någonting annorlunda, och jag längtar så tills jag får min första lön pa fredag. Då ska jag antagligen stilla mitt shoppingbehov. Högst pa listan ligger en stor, stickad tröja, en blommig vårklänning och en päls. Pälsen får dock vänta; ifall jag inte vill leva på existensminimum en hel månad till. Och det pallar jag inte.

De sista soltimmarna spenderade vi i parken bakom vårt hus; sittandes på gräset med Tamilas körsbärsvin fran Portugal som provians. Vi blev lite lulliga, lyssnade pa Forever Young pa min mobil och pratade om sex och om varför människor överallt envisas att vara tillsammans trots att de bara gör varandra olyckliga. När solen gått ner och kylan tagit över mötte vi upp med Karlstads-killarna och gick till Urban Bar; en fruktansvärt ful pub pa vår gata, med tigerfasad och soffor i fejkad (hoppas jag) kopäls. Varje söndag spelar dock en trubadur, och han är riktigt bra. Igår spelade han Crowded House, och jag blev sa nostalgisk att jag nästan började gråta. Men bara nästan. Gråta i en kosoffa pa en tacky bar i London till en lönnfet trubadur, nja, det är helt enkelt inte okej.

Idag fick jag för övrigt reda pa att Robyn kommer att spela på vår invigning i Camden. Ifall jag vågar ska jag prata med henne. Jag måste ju låta henne veta att vi skrålar till Show Me Love på Singstar varje lördagkvall, liksom.



Jag är inget fan av graffiti, men jag fastnade verkligen for den här bilden föreställandes Ian Curtis. Vissa graffitimålare är underskattade, det här är helt otroligt gjort i mina ögon.

Inga kommentarer: