onsdag 30 april 2008

Tyst ligger vagen, i rodbrun rost. Det ar som mareld i havet, som allhelgonafrost

Sabina har varit pa besok, sa den har helgen har varit lite hektisk. Vi har vandrat hem i soluppgangen, sovit ett par timmar, och sedan gett oss ut igen. Igar hann trottheten ikapp mig; nar klockan ringde pa morgonen kunde jag knappt rora mig. Senast jag kande mig sa fysiskt trott var nar jag opererades for blindtarmsinflammation for tio ar sedan. Det var omojligt for mig att ga ur sangen, sa jag ringde jobbet och sjukskrev mig, och lag kvar. Hela dagen. Enda gangen jag gick upp var nar jag lagade middag. Inte ens nar Gary ringde pa kvallen och ville ha med oss till McBeth dar det spelade nagra band kunde jag forma mig att ga upp. Deppigt varre.

Bade Moa och Olivia ska aka hem till Sverige. Moa for alltid, Olivia i en manad. Jag visste ju hela tiden att Moa skulle aka hem i slutet av maj, men jag trodde aldrig att det skulle komma sa snart. Det kanns som vi precis har kommit hit, och nu ska hon aka hem. Jag kommer nog inte vilja bo kvar i lagenheten, inte utan Moa. Det ar ju varat rum, inte mitt och Sabinas. Babbs och jag ska forsoka hitta nagonting annat istallet, kanske nagot narmare Shoreditch. Inte for att vi bor langt borta nu, men man ar ju sa otroligt lat.

Jag har lite livsangest just nu. Det ar ingen fara, men det ligger och gnager lite i mitt undermedvetna. Tiden gar sa otroligt fort, och det kanns som jag star bredvid och ser pa medan mitt liv bara rinner ut i sanden. Tank ifall jag kommer vakna upp en dag och inse att jag ar gammal och att jag inte har gjort nagonting vardefullt? Samtidigt vet jag att jag gor nagonting av varde just nu. Det ar bara lattare att fa livsinsikt nar man vaknar upp ur vardagen och gor nagonting annorlunda. Annars gar man bara runt som i en dvala och orkar inte ens tanka. Som nar jag jobbade pa Pressbyran ett ar efter gymnasiet; just da kande jag att jag behovde vara hemma och jobba och andas ut efter skolan, men nu inser jag att det var helt fel. Jag intalade mig bara det for att det var bekvamt, for att jag inte orkade ta tag i nagonting. Det ar bara sa jobbigt nar man forstar att man bara har ett liv, och att det ar helt upp till en sjalv att gora vad man vill med det. Da ar det lattare att ligga kvar i sangen och gomma sig under tacket, hellre an att ga upp och borja leva; pa riktigt.

Jag glider ifrån allt
Vad var jag en gång?
Jag förlorar mitt fokus
Vad drömde jag om?
Jag har lånat av banken
Jag har säkerhetsdörr
Jag skulle aldrig få säga
Att det var enklare förr
Jag ser mig i spegeln
Det är en dålig dag
Är det henne jag känner?
Är det hon som är jag?

Det blåser osunda vindar
Det gör mig dämpad och sval
Det krävs så mycket mygel
för att verka normal
Här är tusen butiker
med vässade klor
Det kommer trötta idéer
från strama kontor
Men det är sällsamt vackert
Här kommer hösten igen
Det är kallt som i stenhus
Det doftar av regn

Rör mina händer
Du måste förstå
Jag orkar inte förklara
försök att se det ändå
Det gnager mitt sinne
Det är som overklighet
I varje blinkande fönster
en korrupt profet
Och jag har varit i templet
Där månglarna står
Dom sa: "Allt är till salu"
Jag sa: "Kom älskling vi går"

Jag kunde ställa mig naken
Jag skulle mena en del
Men ett dreglande lejon
skulle ta det helt fel
Jag hade massor av idéer
Jag hade vägen klar
Jag hade tusentals frågor
och tusentals svar
Tyst ligger vägen
i rödbrun rost
Det är som mareld i havet
Som allhelgonafrost

torsdag 24 april 2008

Falukorven = fabojantan?

Tamila fragade nyss ifall vi hade nagra svenska porrfilmer. Babben skulle darmed beratta om den sa valkanda "fabojantan", Sveriges mest beromda porrfilm. Men istallet for fabojanten sager hon falukorven. Och nej, Babbs skamtar inte, hon sager helt seriost fel. Falukorven! Herregud!

Dessutom visade vi varldens mest underhallande klipp fran "Sokarna", och Tami klammer: "Who is this Thorsten Flinck!? If you have any friends like him, tell me!!". Babben och jag dog, saklart. Jag har fortfarande lite ont i magen. "MMMMM. THORSTEN FLINCK! I REALLY LIKE". Nu ska vi visa Paolo Roberto i Stockholmsnatt och se ifall harfagerslakten ar nagonting som faller Tamila i smaken. Ifall inte, kommer jag flytta, for sure. Harfager for life, det sager jag bara.

onsdag 23 april 2008

Nastan perfekt

Idag akte jag och Raul till Hyde Park efter jobbet. Jag har fatt annu en bog-kompis. Tank att jag skulle behova flytta till London for att finna sadana. Jag tycker verkligen om honom. Han ar sadar mysigt romantisk och fnissigt feminim. Och bara efter nagra veckor kan vi prata ohammat om det mesta. Det ar sallan man klickar sa med nya manniskor.

Det ar som sommar i London. Helt otroligt. Varje ar vid denna tidpunkten stannar man upp och fragar sig samma sak: HUR overlever man egentligen vintern? Man gar runt som i en dvala och kanner ingenting. Ofta tanker jag att vader ar overskattat, men gud, vad det har stort inflytande pa hur man mar.

Och jag kanner inte riktigt
Och jag lever inte riktigt
Under dagarna som inte riktigt finns
Men sa kommer en sasong igen
Och strommen gar igang igen
Och natterna blir ljusa
Och jag kanner
Och jag lever
Och jag minns


Lars Winnerback - Nastan perfekt



Hyde Park

måndag 21 april 2008

Bittersweet

Jag har bara en sak att konstatera. Jag har levt ett slappisliv helt utan granser som anstalld pa Pressbyran Heden. Nu, snart 21 ar gammal, far jag kanna pa hur det ar att jobba. Pa riktigt. Och det ar alldeles, alldeles... FRUKTANSVART! Pressbyran Heden! Ta mig tillbaka! Jag gor vad som helst! Snalla! SNALLA!!!

Pa onsdag kommer Babbs. Wonderful. Jag har dessutom hela nasta helg ledig sa jag kan hanga med henne. Min manager Robert; en pinnsmal, pittoresk bog fran Polen med en halv framtand, sa dessutom att det ska bli helt underbart vader. Det ar hans fodelsedag och han ska spendera den helt ensam med tva flaskor vin i en park. Det var nagot av det mest inspirerande jag nagonsin hort. Nar jag fyller 21 ska jag aka till en park i London och bli full, helt ensam. Hur bittersweet ar inte det?



For nagon vecka sedan var det en ljuvlig solnedgang och vi gick till parken bakom huset och drack dyrt rodvin; som nagon glomt pa en fest vi hade, och pratade om livet. Till minne av den behagliga kvallen finns den har bilden, som enligt mig ar sa amerikansk att man nastan anar lite hamburgerdressing i hornet. God bless America!

måndag 14 april 2008

Till J

I won't go
I won't sleep
I can't breathe
Until you're resting here with me

And I won't leave
I can't hide
I cannot be
Until you're resting here with me.

You close my eyes and soothe my ears, you heal my wounds and dry my tears

Vad hander i London? Ena stunden forsvinner alla ljud pa grund av regnet som slar mot rutorna och vinden som drar och sliter i allting den kan komma over. Ena stunden kikar solen fram och varmer upp allting; och allihopa. Sen, helt plotsligt, borjar det hagla. Det ar four seasons in one day, bokstavligt talat.

Idag ar en ganska jobbig dag. Jag har hemlangtan. Absolut inte HEM, inte till Sverige och inte till Goteborg. London ar underbart. Men till alla som finns dar hemma. Jag dromde fruktansvarda mardrommar inatt, vaknade kallsvettig mitt i natten och visste inte var jag var. Jag var tvungen att tanda sanglampan och ligga och lyssna pa Sigur Ros tills jag kunde somna om igen. Jag ville inte ens sluta mina ogon for da kom drommen tillbaka. Senast jag hade sadana drommar var under en period nar jag var runt tio-elva ar. Jag minns att jag inte ville ga och lagga mig pa grund av att jag visste att drommarna lag och lurade, dar i mitt undermedvetna. Det forsta jag gjorde nar jag vaknade i morse var att ringa mamma. Att hora hennes rost lugnade ner mig lite.

Idag ska jag traffa min Oliv. Forst ska jag ga en promenad i solen/regnet och lyssna sonder latarna jag for nuvarande ar besatt av. Kings of Leon - Ragoo och Editors - Spiders. Nar jag lyssnar pa min musik kan inga onda drommar na mig. Det ar tystnaden jag inte klarar av. Usch. Forsvinn.

With your back to the wall
You've got one place to fall
Sometimes it's all better on your own
Every little piece pulls
In its own direction
Please love, don't be scared
It's just your own reflection

fredag 11 april 2008

Jag var inte gjord for dessa dar

Jag ar sa trott. Har haft tre tidiga mornar i rad pa jobbet. Jobbar dock enbart i Camden just nu. Det ar grymt, affaren ar nagot av det coolaste jag sett. Jag orkar inte skriva nagonting mer, jag later foljande bilder tala istallet:



Karins fantastiska takterass



Fantastiskt parkliv



Emma och Moas fantastiska modellambitioner



Emmas fantastiska kapacitet att le

måndag 7 april 2008

Four seasons in one day

Idag snöar det i London, vilket känns väldigt surrealistiskt eftersom det bara var två dagar sedan som Moa, KB, Karin och jag satt utan jacka i en park vid Hoxton Square och drack Carlsberg. Karin och jag vandrade hemåt i eftermiddagssolen och var helt lyriska över hur bra allting kändes, och hur bra det har gått för alla oss tre. Alla har verkligen fått jobb som passar var och en helt perfekt. Karin på en blomsteraffär, Moa på American Apparel och jag på H&M i Camden. Vi satte oss i en till park och tog en cigarett och pratade om hur London blommar upp så fort solen kikar fram. Vi var nästan fånigt lyckliga. Det är inte ofta jag känner mig så fysiskt lycklig, att hela kroppen liksom pirrar av entusiasm och förväntan. Jag kan säga att den känslan var som bortblåst när jag vaknade dagen efter med en donande huvudvärk och regnet smattrande mot fönstret. Varför håller det aldrig i sig? Varför måste allting vara så genomsyrat av manodepressivitet?

Jag stötte ihop med Calle i affären innan och fick hänga med honom hem och låna deras Internet. Vårt gratis-Internet i lägenheten är för tillfället ur funktion. Smällar man får ta ifall man väljer att leva som en parasit. Vi ska snart dra oss bort mot Brick Lane och ta en öl på marknaden. Snön ska inte få stoppa mitt liv.

Det som gör mig gladast just nu är att Babben kommer att komma till London igen och bo tillsammans med mig runt tre månader i sommar. Det kommer bli så bra.

tisdag 1 april 2008

Du har blues i dina lår, visor i ditt hår, och poesi i dina sår

Det har varit en smått påfrestande helg. Det är svårt att ta det lugnt i London. Moa och jag pratade om det igår, att det man saknar här är möjligheten att stanna hemma en kväll och inte göra någonting alls. Visserligen var jag ganska dålig pa det hemma i Göteborg ocksa, men här känns det som att det inte ens är ett alternativ. Man är alltid på väg någonstans, alltid angelägen att göra någonting. Jag säger inte att det är negativt, men det är klart slitsamt. Samtidigt älskar jag livet här, allting är så spontant och uppfriskande. Jag kan inte riktigt se mig själv leva på ett annat sätt just nu. Det här är precis vad jag behöver. Jag hoppas dock att viljan att stanna hemma och bara dega kommer att komma alltmer i takt med att jag kommer in i jobbet.

Helgen avslutades med en jättefin dag. På första gången på riktigt länge var det soligt och varmt. Vår. Vi spenderade dagen i Brick Lane, åt vegetarisk lasagne och strosade runt pa marknaden och i vintage-butikerna. Sedan satt vi i solen och tittade på folk. Jag tycker verkligen om att titta på folk, det skulle jag kunna ha som heltidssysselsättning. Speciellt i en stad som denna. Folk drar verkligen originaliteten till sin absoluta spets. Jag inspireras så otroligt mycket av personer som vågar göra någonting annorlunda, och jag längtar så tills jag får min första lön pa fredag. Då ska jag antagligen stilla mitt shoppingbehov. Högst pa listan ligger en stor, stickad tröja, en blommig vårklänning och en päls. Pälsen får dock vänta; ifall jag inte vill leva på existensminimum en hel månad till. Och det pallar jag inte.

De sista soltimmarna spenderade vi i parken bakom vårt hus; sittandes på gräset med Tamilas körsbärsvin fran Portugal som provians. Vi blev lite lulliga, lyssnade pa Forever Young pa min mobil och pratade om sex och om varför människor överallt envisas att vara tillsammans trots att de bara gör varandra olyckliga. När solen gått ner och kylan tagit över mötte vi upp med Karlstads-killarna och gick till Urban Bar; en fruktansvärt ful pub pa vår gata, med tigerfasad och soffor i fejkad (hoppas jag) kopäls. Varje söndag spelar dock en trubadur, och han är riktigt bra. Igår spelade han Crowded House, och jag blev sa nostalgisk att jag nästan började gråta. Men bara nästan. Gråta i en kosoffa pa en tacky bar i London till en lönnfet trubadur, nja, det är helt enkelt inte okej.

Idag fick jag för övrigt reda pa att Robyn kommer att spela på vår invigning i Camden. Ifall jag vågar ska jag prata med henne. Jag måste ju låta henne veta att vi skrålar till Show Me Love på Singstar varje lördagkvall, liksom.



Jag är inget fan av graffiti, men jag fastnade verkligen for den här bilden föreställandes Ian Curtis. Vissa graffitimålare är underskattade, det här är helt otroligt gjort i mina ögon.