onsdag 30 april 2008

Tyst ligger vagen, i rodbrun rost. Det ar som mareld i havet, som allhelgonafrost

Sabina har varit pa besok, sa den har helgen har varit lite hektisk. Vi har vandrat hem i soluppgangen, sovit ett par timmar, och sedan gett oss ut igen. Igar hann trottheten ikapp mig; nar klockan ringde pa morgonen kunde jag knappt rora mig. Senast jag kande mig sa fysiskt trott var nar jag opererades for blindtarmsinflammation for tio ar sedan. Det var omojligt for mig att ga ur sangen, sa jag ringde jobbet och sjukskrev mig, och lag kvar. Hela dagen. Enda gangen jag gick upp var nar jag lagade middag. Inte ens nar Gary ringde pa kvallen och ville ha med oss till McBeth dar det spelade nagra band kunde jag forma mig att ga upp. Deppigt varre.

Bade Moa och Olivia ska aka hem till Sverige. Moa for alltid, Olivia i en manad. Jag visste ju hela tiden att Moa skulle aka hem i slutet av maj, men jag trodde aldrig att det skulle komma sa snart. Det kanns som vi precis har kommit hit, och nu ska hon aka hem. Jag kommer nog inte vilja bo kvar i lagenheten, inte utan Moa. Det ar ju varat rum, inte mitt och Sabinas. Babbs och jag ska forsoka hitta nagonting annat istallet, kanske nagot narmare Shoreditch. Inte for att vi bor langt borta nu, men man ar ju sa otroligt lat.

Jag har lite livsangest just nu. Det ar ingen fara, men det ligger och gnager lite i mitt undermedvetna. Tiden gar sa otroligt fort, och det kanns som jag star bredvid och ser pa medan mitt liv bara rinner ut i sanden. Tank ifall jag kommer vakna upp en dag och inse att jag ar gammal och att jag inte har gjort nagonting vardefullt? Samtidigt vet jag att jag gor nagonting av varde just nu. Det ar bara lattare att fa livsinsikt nar man vaknar upp ur vardagen och gor nagonting annorlunda. Annars gar man bara runt som i en dvala och orkar inte ens tanka. Som nar jag jobbade pa Pressbyran ett ar efter gymnasiet; just da kande jag att jag behovde vara hemma och jobba och andas ut efter skolan, men nu inser jag att det var helt fel. Jag intalade mig bara det for att det var bekvamt, for att jag inte orkade ta tag i nagonting. Det ar bara sa jobbigt nar man forstar att man bara har ett liv, och att det ar helt upp till en sjalv att gora vad man vill med det. Da ar det lattare att ligga kvar i sangen och gomma sig under tacket, hellre an att ga upp och borja leva; pa riktigt.

Jag glider ifrån allt
Vad var jag en gång?
Jag förlorar mitt fokus
Vad drömde jag om?
Jag har lånat av banken
Jag har säkerhetsdörr
Jag skulle aldrig få säga
Att det var enklare förr
Jag ser mig i spegeln
Det är en dålig dag
Är det henne jag känner?
Är det hon som är jag?

Det blåser osunda vindar
Det gör mig dämpad och sval
Det krävs så mycket mygel
för att verka normal
Här är tusen butiker
med vässade klor
Det kommer trötta idéer
från strama kontor
Men det är sällsamt vackert
Här kommer hösten igen
Det är kallt som i stenhus
Det doftar av regn

Rör mina händer
Du måste förstå
Jag orkar inte förklara
försök att se det ändå
Det gnager mitt sinne
Det är som overklighet
I varje blinkande fönster
en korrupt profet
Och jag har varit i templet
Där månglarna står
Dom sa: "Allt är till salu"
Jag sa: "Kom älskling vi går"

Jag kunde ställa mig naken
Jag skulle mena en del
Men ett dreglande lejon
skulle ta det helt fel
Jag hade massor av idéer
Jag hade vägen klar
Jag hade tusentals frågor
och tusentals svar
Tyst ligger vägen
i rödbrun rost
Det är som mareld i havet
Som allhelgonafrost

Inga kommentarer: