fredag 30 maj 2008

I'll miss my sister, miss my father, miss my dog and my home. I'll miss the boredem and the freedom and the time spent alone




Kids: http://www.youtube.com/watch?v=bIEOZCcaXzE

Time To Pretend: http://www.youtube.com/watch?v=XVnRzEjpUmE

Electric Feel: http://www.youtube.com/watch?v=SQF8ep-OJLs

Calle tipsade om det har bandet nar Tami och jag var hemma hos honom och drack vin igar. Det var precis vad jag behovde for att rycka upp mig lite. Det ar fantastiskt vad musik gor med mig. Jag dricker, lever, andas musik.

tisdag 27 maj 2008

And all the memories of the pubs and the clubs and the drugs and the tubs we shared together, will stay with me forever

Jag vaknar av att Moa puttar pa mig och sager att det ar dags att ga. Jag oppnar langsamt ogonen, huvudet dunkar och jag mar smatt illa. Pa golvet star tva tomma vinflaskor och Moas overfulla resvaska. Emma, vi maste ga, annars missar vi bussen. Tamila och Sara ar ocksa dar. Vi har haft en liten avskedsfest for Moa, bara vi. Rummet ar fullt av tanda ljus, klockan visar pa 03.05. Jag har rakat somna i min sang. Jag satter mig upp, det hugger till annu varre i huvudet. Jag vet inte ifall det ar alkohol, trotthet eller en fysisk reaktion pa annu ett farval. Antagligen ar det en kombination av de tre. Jag drar pa mig mjukisbyxorna och Moas stora kappa. Jag kan ha pa mig den till bussen, sager jag. Det duggregnar ute, gatlyktorna blanker i de vata loven pa Stepney Green Road. Det ar antagligen sista gangen jag gar den har vagen tillsammans med Moa, och det gor sig pamint genom tararna som stiger i ogonlocket. Allting gar fort; bussen kommer farandes; for en gangs skull i tid, den enda gangen man onskar att den aldrig skulle dyka upp. Vi springer, jag tar av mig kappan under tiden. Snabb kram. Hejda Moa.

Pa vagen tillbaka till huset kommer tararna igen. Tamila grater ocksa. Det har blivit en del farval den senaste tiden, men det har var det varsta. Inte forran vi kommer fram till porten kommer jag pa att jag lagt nyckeln i Moas jackficka. Kanske en omedveten handling, ifall hon skulle angra sig och komma tillbaka. Men jag somnar ensam i rummet i min lilla sang, och nar klockan ringer 06.00 sa ar Moas sang fortfarande kusligt tom. Det enda som ar kvar av henne ar tva smutsiga strumpor som hon som vanligt lamnat pa golvet, sjalvklart olika sort. Jag far en impuls att lagga dem i smutstvatten, men jag hindrar mig sjalv och later de ligga kvar. Jag vill vanta innan jag forsoker stada bort kaoset inuti mig. Bara en liten, liten stund.

fredag 23 maj 2008

I will always be your soldier

Det finns ingen som jag avgudar lika mycket som min storasyster. Hon kan konsten att skriva sa att man nastan borjar grata, och hennes konstnarstalang ar fantastisk. Hon var den lugnare av oss nar vi vaxte upp. Medan jag sprang omkring som en galning satt hon alltid i skuggan nagonstans och malade, eller gick langs stranden och samlade snackor och stenar. Hon har varit med om sa mycket, men hennes livsgladje ar anda den starkaste jag vet. Jag saknar henne sa det gor ont. Nar vi ligger pa madrassen i hennes gamla rum och pratar om allting, nar vi sjunger perfekt inlarda 90-talsslatar, nar vi tillsammans star framfor spegeln och skrattar oss trotta over hur fula vi ar nar vi ar bakis. Den varsta kanslan jag vet, nar jag ar som allra mest ledsen, ar nar hon ar ledsen. Jag minns nar hon kom hem fran en kompis kalas for manga, manga ar sedan; i sin bruna sammetsklanning som jag hade likadan, sitt langa har och mammas bronsmedaljong runt halsen. Hon grat, for nagon hade sagt nagot dumt. Jag lag inne i mitt rum och kikade ut genom dorrspringan. Jag vagade inte ga ut dit for jag ville inte att mamma och Sanna skulle se att jag ocksa var ledsen. For att hon var ledsen. Jag minns det som igar, exakt hur det brande i brostet och hur mycket jag hatade personen som gjort henne illa. Vi har ett band mellan oss som jag inte har med nagon annan, som jag aldrig kommer kunna ha med nagon annan an henne. Jag hade dott for henne. Utan att blinka.

Nagra av Sannas malningar och skisser:
















I will be strong for you
I will belong to you
Carry you
Bleed for you
Run for miles





torsdag 22 maj 2008

The times they are a-changing

Bob Dylan i horlurarna. Konstig kansla inuti mig. Lycka, olycka? Ro, eller oro? Jag vet inte, det enda jag vet ar att jag nog aldrig kant sahar forut. Men det ar bra. Jag borjar kanna igen. Aven om inte alla kanslorna ar bra borjar jag i alla fall kanna igen. Jag har gatt runt i dvala for lange. Inte ledsen. Inte glad. Ingenting, bara... jag. Jag har insett saker den senaste tiden som jag borde ha insett for lange, lange sedan. Om mig sjalv. Om hur jag fungerar. Och varfor. Inte sarskilt roliga insikter, men oj, sa nodvandiga... Nodvandiga for att jag nagonsin ska kunna kliva ur min emotionella bubbla helt. Splasch. Och nej, jag ar inte full... Aven fast jag vill vara.

Come gather around people
wherever you roam
And admit that the waters
around you have grown
And accept it that soon
you'll be drenched to the bone.
If your time to you
is worth saving
Then you better start swimming
or you'll sink like a stone
For the times they are a-changing.


Ja. Tiderna forandras. Moa aker hem pa mandag. Vilket jag inte forstatt, inte vill forsta. Jag kom hit med henne. Utan nagonting. Inget hem, inget jobb. Men vi klarade det tillsammans. Och nu ska hon aka. Min Moa. Annu ett farval. Och Sara aker. Och Olivia aker, fast forhoppningsvis bara ett tag... Hur ska jag overleva den har staden utan henne? Och jag ska flytta. Till Brick Lane. Till en lagenhet som kan bli riktigt bra, efter lite fixande... Jag kan se mig sjalv dar. Dricka kaffe vid koksbordet pa morgonen, de forsta solstralarna som kikar in genom det lilla fonstret ovanfor diskbanken. Vardagsrummet, soffan, kuddarna. Ett hem? Kanske, i alla fall for att vara London.



Mitt nya hem...

Ja... tiderna forandras. Men varfor kanns det da som att jag star still? Vattnet runt mig stiger. Borja simma - eller sjunka. Som en sten. Plopp...

onsdag 14 maj 2008

Hello, goodbye

Igar efter jobbet fragade Robert ifall jag ville dricka ol. Jag hade tankt aka hem och stada, tvatta och ga och lagga mig tidigt; men jag har sa svart att saga nej. Speciellt nar alternativet ar stadning och tvatt... Det slutade med att vi drog till Leicester Square dar Sex and the city - filmen hade premiar. Vi stod och trangdes bland hundratals kandiskata manniskor som ville se en glimt av Sarah Jessica Parker. Vi stod dar en timma och det enda vi sag var Sarah Jessicas har, eller rattare sagt den gigantiska blomma hon hade i haret. Men vad fan, det ar inte varje dag man ser Sarah Jessica Parkers huvudbonader. Dessutom hade vi valdigt trevligt. Vi hade kopt ol och Robert berattade hysteriskt roliga historier om alla djur han har haft. En gang hade han en hamster som han rakade mata med gurka (vilket jag efter uppfodande av runt tio hamstar vet ar farligt for dem. Hamstern fick en jattestor bold pa huvudet.

- It lived through that but then I forgot to feed it for a couple of days. I poked on it and it was hard as a stone and dead, and I was thinking "What the fuuuuck". I had a mouse as well, but one day my mother steped on it so it died. What the fuck!

Efterat kopte vi mer ol och cigaretter och satte oss vid fontanen vid Trefalgar Square. Vi pratade om Roberts uppvaxt i Polen. Hans mamma dog nar han gick i gymnasiet och da fick han ta hand om sin pappa, som inte ens kunde laga mat eller tvatta sina klader sjalv. Robert var djupt deprimerad och tog antidepressiva, innan han inte kunde ta mer och flyttade till London. Da var han tjugofyra ar och hade sex med en kille for forsta gangen i sitt liv, trots att han innerst inne alltid vetat att han var homosexuell.

Vi gick vidare till St. James Park och satt pa hans favoritbank och pratade om familjerelationer och om manniskor pa jobbet. Han ar en otroligt fascinerande manniska, fast han verkar valdigt olycklig och ensam. Man vill bara badda ner honom under ett varmt tacke, klappa honom over haret och saga att allting kommer att bli bra. Det ar nog inte sa vanligt att man kanner sa om sin chef.

Ikvall ska jag ga over till Karlstadskillarna och dricka ol. Bade Jonathan och Erik har redan akt hem, och Arvid och Jakob aker pa fredag. Annu fler farval. Jag hatar att skiljas fran manniskor man tycker om. Jag onskar man kunde samla alla manniskor man traffat i hela sitt liv och ta med sig. Istallet gar dagarna, manaderna och aren; och tillslut har man glomt bort att man nagonsin kant dem. Det ar val bara att inse; den enda som alltid finns med en ar en sjalv. Ball...

Som vanligt har jag upptackt en lat som jag inte forstar att jag kunnat leva utan. Interpol - Leif Eriksson. Sa underbart bra.

onsdag 7 maj 2008

I don't care if it hurts, I want to have control. I want a perfect body, I want a perfect soul

Idag lamnade Alex oss. Nar han akte ivag med tunnelbanan kunde jag inte hindra tararna fran att komma. Jag grat, grat, grat. Jag vet inte ens varfor. Ifall jag bara hade en ursakt for att slappa kontrollen och bara lata allting komma, eller ifall jag verkligen grat over Alex. Vi ar vanner, men vi har inte kommit varandra sa nara att det gor ont overallt nu nar han inte langre ar har och aldrig mer kommer vara har. Jag tror bara det ar insikten att livet i London innebar avsked. Alla aker, forr eller senare. Alla kontakter man skapar har kommer inledas, byggas upp, och sedan; nar man borde utveckla en nara vanskap: forsvinna. Det ar bara sa ledsamt. Och jag saknar manniskorna i mitt liv som redan ar mig nara, och som jag vet aldrig kommer forsvinna. Inte pa samma satt.

Kvallen ar ljummen. Aven fast det ar morkt ar himmelen dovt bla. Sommaren kommer snart, och jag kanner mig inte sa lycklig som jag borde. Men det kommer. Jag kanner det pa mig. Med min nya favoritlat i lurarna, (Tonight med Lykke Li) kanner jag vemod, fast anda hopp.

I hope that when the world comes to an end, I can breathe a sigh of relief, because there will be so much to look forward to (Donnie Darko).




Push my back so I make sure
you're right behind me as before
Yesterday, the night before tomorrow

Dry my eyes so you won't know
Dry my eyes so I won't show
I know you're right behind me

And don't you let me go, let me go tonight
don't you let me go, let me go tonight

You walk the surface of this town
the high heels above the ground
And high horses that we know
keep us safe until the night

You know them all, I know it all
stay put and play along
'cause i'm looking for my friend
now I got you, got you...

måndag 5 maj 2008

Luften smakar som en jordgubbspaj, en solig dag i maj

Igar var jag pa date. Med mig sjalv. Jag hade en liten dagsutflykt till Greenwich, tio minuter med tag fran London Bridge. Jag kan inte forsta att det ligger sa nara centrala London. Nar jag gick ut fran tagstationen kandes det som jag hade slungats femtio ar bak i tiden till en typisk smastad pa den engelska landsbygden. Gammaldagsrosa fasader, cafeer omringade av rosenbuskar dar sma farbroder i gra yllekostymer och hatt satt och drack cappuchino, en jattevacker stenkyrka mitt i centrum och en liten antikmarknad med stort utbud av gamla vinyler, hattar och sidenhandskar. Jag strosade runt lite i "staden" ett tag, jag kopte bland annat hemmagjort naturgodis; femtio ganger battre an Icas kan jag konstatera. Sedan gick jag till Greenwich Park vilken ar den finaste jag sett och formodligen nagonsin kommer att se i London. Man gar in i en gyllene guldport och kan sedan om man vill ga uppfor en brant backe som leder en till ovre delen av parken; dar man kan se ut over hela London. Jag satte mig pa en graskulle under ett blommande korsbarstrad och dar blev jag kvar resten av dagen och kvallen. I London kanns det ibland som att manniskor liksom ater av en, och som att folk alltid forvantar sig nagonting av en och att man alltid maste vara social och intressant. Darfor var det otroligt skont att bara spendera en hel dag med bara mig sjalv. Det ar verkligen underskattat att umgas med sig sjalv. Varfor det ar sa socialt oaccepterat forstar jag inte riktigt. En filosof, jag minns inte exakt vilken, sa en gang att ifall man hade varit ensam kvar i hela varlden hade man egentligen inte funnits; pa grund av att manniskor existerar enbart i betraktarens ogon. Han hade nog tagit for mycket opium...








lördag 3 maj 2008

Längtan

Jag har bokat biljett hem till Sverige. Inte för alltid, men i två veckor. 17 - 30 juni. Jag längtar så otroligt mycket. Jag är hemma över midsommar, och innan jag åker tillbaka till London ska jag och Olivia åka på Peace and Love - festivalen i Borlänge. Helt fantastiska band. Och lyckligaste stunden på hela sommaren är spikad redan nu. Kent i sommarnatten tillsammans med min bästa vän. Jag har inte längtat så mycket efter någonting på väldigt, väldigt länge.

Sitter och kollar på gamla Libertines-klipp. Tragiskt att en sådan fantastisk talang tynar bort helt pa grund av droger. Fast det kanske bidrar till att musiken blir mer känsloladdad och att man romantiserar det destruktiva.

What became of the likely lads?
What became of the dreams we had?
What became of forever?