tisdag 27 maj 2008

And all the memories of the pubs and the clubs and the drugs and the tubs we shared together, will stay with me forever

Jag vaknar av att Moa puttar pa mig och sager att det ar dags att ga. Jag oppnar langsamt ogonen, huvudet dunkar och jag mar smatt illa. Pa golvet star tva tomma vinflaskor och Moas overfulla resvaska. Emma, vi maste ga, annars missar vi bussen. Tamila och Sara ar ocksa dar. Vi har haft en liten avskedsfest for Moa, bara vi. Rummet ar fullt av tanda ljus, klockan visar pa 03.05. Jag har rakat somna i min sang. Jag satter mig upp, det hugger till annu varre i huvudet. Jag vet inte ifall det ar alkohol, trotthet eller en fysisk reaktion pa annu ett farval. Antagligen ar det en kombination av de tre. Jag drar pa mig mjukisbyxorna och Moas stora kappa. Jag kan ha pa mig den till bussen, sager jag. Det duggregnar ute, gatlyktorna blanker i de vata loven pa Stepney Green Road. Det ar antagligen sista gangen jag gar den har vagen tillsammans med Moa, och det gor sig pamint genom tararna som stiger i ogonlocket. Allting gar fort; bussen kommer farandes; for en gangs skull i tid, den enda gangen man onskar att den aldrig skulle dyka upp. Vi springer, jag tar av mig kappan under tiden. Snabb kram. Hejda Moa.

Pa vagen tillbaka till huset kommer tararna igen. Tamila grater ocksa. Det har blivit en del farval den senaste tiden, men det har var det varsta. Inte forran vi kommer fram till porten kommer jag pa att jag lagt nyckeln i Moas jackficka. Kanske en omedveten handling, ifall hon skulle angra sig och komma tillbaka. Men jag somnar ensam i rummet i min lilla sang, och nar klockan ringer 06.00 sa ar Moas sang fortfarande kusligt tom. Det enda som ar kvar av henne ar tva smutsiga strumpor som hon som vanligt lamnat pa golvet, sjalvklart olika sort. Jag far en impuls att lagga dem i smutstvatten, men jag hindrar mig sjalv och later de ligga kvar. Jag vill vanta innan jag forsoker stada bort kaoset inuti mig. Bara en liten, liten stund.

1 kommentar:

moa sa...

Fan, nu kändes det jobbig. Snyft. Gud vad fort det går att komma in i ett nytt liv, någon annan stans, men å, det hade varit så mycket roligare om bara du ville komma hem!

det e soligt och fint i Sverige, och det känns rätt skönt att vara hemma. Insåg hr mycket jag saknat kb, men nu kommer jag sakna dig och Karin istället.Det är inte lätt när det är svårt. Sanna var här med er mamma igår och mäte och grejade. precis när de gått ringde sanna och frågade om hon kunde ta det andra rummet istället... haha, gött att någon lider av lika mycket beslutsångest som jag... Jag tror kollektiveet blir succe, det vill du väl inte missa... puss! och du, kommer vara hemma ett par dagar när du kommer, åker nog inte bort föörän runt den 20de./moa