fredag 23 maj 2008

I will always be your soldier

Det finns ingen som jag avgudar lika mycket som min storasyster. Hon kan konsten att skriva sa att man nastan borjar grata, och hennes konstnarstalang ar fantastisk. Hon var den lugnare av oss nar vi vaxte upp. Medan jag sprang omkring som en galning satt hon alltid i skuggan nagonstans och malade, eller gick langs stranden och samlade snackor och stenar. Hon har varit med om sa mycket, men hennes livsgladje ar anda den starkaste jag vet. Jag saknar henne sa det gor ont. Nar vi ligger pa madrassen i hennes gamla rum och pratar om allting, nar vi sjunger perfekt inlarda 90-talsslatar, nar vi tillsammans star framfor spegeln och skrattar oss trotta over hur fula vi ar nar vi ar bakis. Den varsta kanslan jag vet, nar jag ar som allra mest ledsen, ar nar hon ar ledsen. Jag minns nar hon kom hem fran en kompis kalas for manga, manga ar sedan; i sin bruna sammetsklanning som jag hade likadan, sitt langa har och mammas bronsmedaljong runt halsen. Hon grat, for nagon hade sagt nagot dumt. Jag lag inne i mitt rum och kikade ut genom dorrspringan. Jag vagade inte ga ut dit for jag ville inte att mamma och Sanna skulle se att jag ocksa var ledsen. For att hon var ledsen. Jag minns det som igar, exakt hur det brande i brostet och hur mycket jag hatade personen som gjort henne illa. Vi har ett band mellan oss som jag inte har med nagon annan, som jag aldrig kommer kunna ha med nagon annan an henne. Jag hade dott for henne. Utan att blinka.

Nagra av Sannas malningar och skisser:
















I will be strong for you
I will belong to you
Carry you
Bleed for you
Run for miles





1 kommentar:

Sanna sa...

Vad rörd jag blir, Memmet. Sitter här och smyggråter lite framför datorn. Jag saknar dig så himla mycket, tänker på dig varje dag. Jag älskar dig!