onsdag 25 juni 2008

När alla vännerna gått hem

Sitter uppe på pappas och mammas kontor. Alla mina närmaste har precis varit här, alla i huset sover, och hela världen är knäpptyst. Imorgon åker vi iväg till Borlänge till festivalen som jag längtat efter ända sedan jag såg bandlistan första gången. Mina dagar i Göteborg är slut för den här gången... Och känslan jag har är inte den som jag förväntade mig. Jag trodde att det skulle bli sjukt jobbigt att åka tillbaka till London, att jag bara skulle vilja stanna hemma; för att det är skönare, eller rättare sagt: enklare. Mer bekvämt. Men när jag funderar på det nu och försöker analysera allting som försiggår inne i mitt huvud kan jag säga att det känns ungefär likadant som när jag först lämnade Gbg för London, snart fem månader sedan nu. Jag är fortfarande i lika stort behov att komma härifrån, att känna pulsen, att vara på väg. Den här veckan har varit underbar, framförallt på grund av familj och vänner som jag fått träffa igen. Men Göteborg har inte det som krävs just nu, inte när jag är i det här sinnestillståndet. Två saker som har hänt det senaste dygnet har fått mig att inse någonting som jag verkligen försökt greppa de senaste månaderna... Det första är när Sanna och jag stod utanför Kings Head på Andra Långgatan och rökte, och hennes före detta bästa vän gick förbi. Vi pratade ett tag, och hon frågade hur jag hade det i London. Mitt svar var något i stil med: Jag älskar London, men jag tror inte att det är min stad. Hon log, såg på mig och sa: Du har varit där för kort tid för att säga det säkert. En dag senare satt jag och pratade om samma sak med min mamma. Jag sa att det inte spelar någon roll var jag än bor just nu, det är en fråga om sinnestillstånd och har egentligen ingenting att göra med var jag geografiskt befinner mig i världen. Och hon sa: Du kan flytta vart du än vill, men du kan aldrig flytta ifrån dig själv.

Och på tjugofyra timmar tror jag att jag äntligen förstår varför jag har känt mig så otillfredsställd i London, varför jag har funderat på att flytta hem igen; även fast jag vet att Göteborg inte är där jag vill befinna mig just nu. Det handlar bara om vad det nu är som händer inuti mig, saker som jag har svårt att förklara men som säkerligen en vacker (?) dag kommer framstå som glasklara. Jag tror fortfarande inte att London är min stad. Någon gång i framtiden vet jag att jag kommer flytta någon annanstans, av rätt anledningar. Men just nu finns det inget annat alternativ, just nu är London precis det jag behöver. En stad som kan få mig att leva ut min rastlöshet, eller i alla fall för ett ögonblick få mig att glömma min otillräcklighet. Och jag vet att det låter deprimerande, men det känns inte alls så. När jag sitter här i mitt barndomshem, och ser ut över den nästan ljusblå, svenska sommarhimmelen, kan jag ärligt säga att jag för första gången på länge känner mig helt tillfredsställd.

måndag 23 juni 2008

Känn sorg för oss, Göteborg

Såhär skrev Olivia i sin blogg den tjugoandra september 2006:

Och idag spelar Håkan på Liseberg i Göteborg!
Jag hade så gärna velat vara där.
Denna gången får du dansa, sjunga, hoppa
och skrika åt mig också Emma.

Och när "Nu kan du få mig så lätt" spelar
så tänk på mig.
Tänk när på när Du, Jag, Erik och Peter
gick hem på morgonen efter Peters student.
Tänk på när Du, Jag och Erik gick på gatan
och sjöng. Haha, vi sjöng så helhjärtat du och jag
.. (men vi har glömt vilka vi sjöng till nu) eller hur?
Jag minns också att jag höll mina skor i handen.
Hade sånt skoskav.
Och Erik sa: "Precis som i videon"

Ikväll kan ni Känna Lite Sorg För Mig Göteborg!


Efter all denna tid ska jag snart stå tillsammans med henne och Erik någonstans i Borlänge och dansa, sjunga, hoppa till Håkan. Och ja, känn sorg för oss Göteborg. För vi kommer vara fulla. Vi kommer röka hundra cigaretter, få huvudvärk, och ändå röka en till. Vi kommer ha skoskav. Vi kommer antagligen ha blött hår och mascara på våra kinder. Vi kommer skrika och säga pinsamma saker till fel människor. Vi kommer gråta och skratta på samma gång, och vi kommer gå hem i soluppgången med skorna i våra händer. Vi kommer vara både lyckliga och olyckliga, på det där sättet som bara vi lyckas med. Men vi kommer att vara tillsammans. Och det är det enda som spelar någon roll.




Håkan, ta oss till kärlek!

onsdag 18 juni 2008

I'm armed and I'm equal, more fun for the people

Tunnelbana, tåg, flyg, bil x 2...

... och åter igen är jag hemma. Det känns helt fantastiskt. Sitter nere i mitt älskade rum och ser upp mot himmelen genom mitt lilla vita fönster och fascineras över hur ljust blå den är, trots att klockan är efter midnatt. Jag har inte varit iväg såhär länge någonsin, och det märks. Jag ska krypa ner i min säng nu. Jag är så trött. Både inuti och utanpå. Godnatt.

söndag 15 juni 2008

I'd be crazy not to follow, follow where you lead

Radiohead, Radiohead, Radiohead... När ska de sluta skapa musik som berör en som ett knytenäveslag rakt i själen?

http://www.youtube.com/watch?v=-3DrL8pwu1k&feature=related




En ny upptäckt är även Wax Tailor, som gör grymt skön musik..

http://www.youtube.com/watch?v=5mrGC-wCYVQ
http://www.youtube.com/watch?v=BTkkZndKqdk&feature=related

fredag 13 juni 2008

Nostalgia Locomotive

Jag har nog inte riktigt hamtat mig fran festen i lordags. Grejen med privatfester ar ju att det antingen ar hur roligt som helst, eller outhardligt trakigt, oftast det senare. Den har festen var den roligaste pa flera ar. De som vi var hos bodde i ett jattefint hus i Finsbury Park, med tradgard och takpaneler och kristallkrona i vardagsrummet. Helt otroligt, framforallt for att vara London. Klockan sju pa morgonen strosade vi hemat i soluppgangen; det var sadar friskt i luften som det sallan blir har, och villakvarteren lag liksom ororda, slumrande. Manga jag kanner tycker det ar angestladdat att ga hemat nar det blivit ljust igen, men for mig ar det nagot av det finaste som finns. Det ar en sadan speciell kansla over det, upproriskt och upprymmande; som att man ar kapabel till vad som helst. Daremot kande jag mig val inte sa otroligt upprymd och kapabel nar jag vaknade upp hemma i sangen efter ett par timmars somn. Ol, sprit, vin och cider - ni forgor mig. Sjalvklart var det den varmaste och finaste dagen hittills pa aret, och jag lag inne med en betonghjalm utan dess like och kallsvettades. Allting har sitt pris, antar jag.

Dagen efter hade jag hamtat mig nagorlunda, och som tur var var det fortfarande varmt och soligt - och jag slapade mig bort till Victoria Park och lag i en liten glanta bredvid vattnet och laste hela dagen. Nar solen borjade sjunka gick jag barfota genom parken och la mig pa en parkbank och bara var. Jag har kommit pa nagonting som ar mer laddat av nostalgi an musik - namligen lukter. Solvarmt, nyklippt gras, blomsterplanteringar, ljummen asfalt - det tog mig tillbaka till alla de somrar jag spenderat i Frankrike nar jag var mindre, alla sommarkvallar da jag lekt med min syster och mina vanner i tradgarden, alla skolavslutningar, alla dagar vid den svenska kusten - i stort sett allting relaterat till barndomssommar; och jag onskade otroligt mycket att jag skulle fa uppleva en sadan kansla igen. Aven fast jag vet att det anda inte kommer vara samma sak som nar man var liten och var mycket mer oppen for olika intryck. Kommer jag nagon gang i mitt liv kanna nostalgi - atminstone sa starkt - om exempelvis mitt liv i London? Jag tror inte det. Jag kanner mig helt enkelt for sluten i allt annat for att verkligen ta in det som hander i nuet. Jag haller med Immanuel Kant i hans pastaende att nostalgi är en längtan efter ett snarare än ett där. Jag tror barn ar mer inriktade pa ett skeende mer an var detta skeende faktiskt sker, vilket gor det svarare for mig att kanna samma slags saknad for nagonting idag som jag gjorde da. Fast kanske har jag fel, kanske kommer jag nagon dag tanka tillbaka pa morgonen som jag vandrande genom ett nyvaket London och faktiskt kanna riktig nostalgi - saknad efter ett da och inte bara ett dar.

söndag 8 juni 2008

Who took the bomp from the bompalompalomp? Who took the ram from the ramalamadingdong?

Efter nio dagars slavarbete är jag äntligen fri! I tre dagar. Karin och jag har varit på Tate Modern och varit kulturella idag - även fast vi blev kalaströtta av all konst och drog hem och kollade på Spung. Snart ska vi gå på någon privatfest, första gången på en jävla massa år. Hoppas det finns häxblandning, helst mandelsprit blandat med gin och mörk rom. För gamla tiders skull.

Ojojoj: http://www.youtube.com/watch?v=EU1CDSP7FRk.

måndag 2 juni 2008

Birdie

Karin är tillbaka efter en visit i "Lilla London", jag sitter i hennes säng vid hennes fönster i hennes lägenhet vid Brick Lane. Vi ska kolla pa Spung snart, well, ifall vi får det att fungera vill säga. Hon har precis visat bilder från Sverige. Svensk Astrid Lindgren-sommar, havet, Göteborg, skog; gud! Erik skrev även på Facebook att han skulle åka till havet och sola. Havet! Det närmaste man kommer i London är en liten pissepöl i Hamstead Heath som man kan bada i, och där får man stå i kö i en evighet och betala typ tre pund. Skandal!

I övrigt är jag förvirrad över precis allting just nu. Det är som vanligt med andra ord. Och jag saknar Moa. Och Sara. Och Olivia. Och Arvid och Jacob. Häromnatten satt jag ensam i min säng i vårt stora rum. Jag satt hopkrupen i mörkret och såg ut på regnet som öste ner. Då och då lystes himmelen upp av blixtrar - och några sekunder
senare - dunder. Jag hade fönstret öppet; luften som blåste in var ljummen och det luktade blöt asfalt. Det var längesen jag kände mig så ensam. Fast på ett sätt var det en bra sorts ensamhet. En lugnande; inte oroande. Jag kanske förväxlade känslan med avkoppling. Jag har nästan glömt innebörden av det ordet sen jag flyttade hit.

Värmlänningarna bakom Karin på flyget:

- Jaa... Undra va koorna heter i London? Ja.. inte äre ju Rosa inte. Kanske Victåååååria. Eller BIRDIE...



Perfektion i en bil som vi hittade under en kvällspromenad genom Hampsted Heath. Och till salu! Låna mig 8500 pund? Någon..?