fredag 13 juni 2008

Nostalgia Locomotive

Jag har nog inte riktigt hamtat mig fran festen i lordags. Grejen med privatfester ar ju att det antingen ar hur roligt som helst, eller outhardligt trakigt, oftast det senare. Den har festen var den roligaste pa flera ar. De som vi var hos bodde i ett jattefint hus i Finsbury Park, med tradgard och takpaneler och kristallkrona i vardagsrummet. Helt otroligt, framforallt for att vara London. Klockan sju pa morgonen strosade vi hemat i soluppgangen; det var sadar friskt i luften som det sallan blir har, och villakvarteren lag liksom ororda, slumrande. Manga jag kanner tycker det ar angestladdat att ga hemat nar det blivit ljust igen, men for mig ar det nagot av det finaste som finns. Det ar en sadan speciell kansla over det, upproriskt och upprymmande; som att man ar kapabel till vad som helst. Daremot kande jag mig val inte sa otroligt upprymd och kapabel nar jag vaknade upp hemma i sangen efter ett par timmars somn. Ol, sprit, vin och cider - ni forgor mig. Sjalvklart var det den varmaste och finaste dagen hittills pa aret, och jag lag inne med en betonghjalm utan dess like och kallsvettades. Allting har sitt pris, antar jag.

Dagen efter hade jag hamtat mig nagorlunda, och som tur var var det fortfarande varmt och soligt - och jag slapade mig bort till Victoria Park och lag i en liten glanta bredvid vattnet och laste hela dagen. Nar solen borjade sjunka gick jag barfota genom parken och la mig pa en parkbank och bara var. Jag har kommit pa nagonting som ar mer laddat av nostalgi an musik - namligen lukter. Solvarmt, nyklippt gras, blomsterplanteringar, ljummen asfalt - det tog mig tillbaka till alla de somrar jag spenderat i Frankrike nar jag var mindre, alla sommarkvallar da jag lekt med min syster och mina vanner i tradgarden, alla skolavslutningar, alla dagar vid den svenska kusten - i stort sett allting relaterat till barndomssommar; och jag onskade otroligt mycket att jag skulle fa uppleva en sadan kansla igen. Aven fast jag vet att det anda inte kommer vara samma sak som nar man var liten och var mycket mer oppen for olika intryck. Kommer jag nagon gang i mitt liv kanna nostalgi - atminstone sa starkt - om exempelvis mitt liv i London? Jag tror inte det. Jag kanner mig helt enkelt for sluten i allt annat for att verkligen ta in det som hander i nuet. Jag haller med Immanuel Kant i hans pastaende att nostalgi är en längtan efter ett snarare än ett där. Jag tror barn ar mer inriktade pa ett skeende mer an var detta skeende faktiskt sker, vilket gor det svarare for mig att kanna samma slags saknad for nagonting idag som jag gjorde da. Fast kanske har jag fel, kanske kommer jag nagon dag tanka tillbaka pa morgonen som jag vandrande genom ett nyvaket London och faktiskt kanna riktig nostalgi - saknad efter ett da och inte bara ett dar.

Inga kommentarer: