onsdag 25 juni 2008

När alla vännerna gått hem

Sitter uppe på pappas och mammas kontor. Alla mina närmaste har precis varit här, alla i huset sover, och hela världen är knäpptyst. Imorgon åker vi iväg till Borlänge till festivalen som jag längtat efter ända sedan jag såg bandlistan första gången. Mina dagar i Göteborg är slut för den här gången... Och känslan jag har är inte den som jag förväntade mig. Jag trodde att det skulle bli sjukt jobbigt att åka tillbaka till London, att jag bara skulle vilja stanna hemma; för att det är skönare, eller rättare sagt: enklare. Mer bekvämt. Men när jag funderar på det nu och försöker analysera allting som försiggår inne i mitt huvud kan jag säga att det känns ungefär likadant som när jag först lämnade Gbg för London, snart fem månader sedan nu. Jag är fortfarande i lika stort behov att komma härifrån, att känna pulsen, att vara på väg. Den här veckan har varit underbar, framförallt på grund av familj och vänner som jag fått träffa igen. Men Göteborg har inte det som krävs just nu, inte när jag är i det här sinnestillståndet. Två saker som har hänt det senaste dygnet har fått mig att inse någonting som jag verkligen försökt greppa de senaste månaderna... Det första är när Sanna och jag stod utanför Kings Head på Andra Långgatan och rökte, och hennes före detta bästa vän gick förbi. Vi pratade ett tag, och hon frågade hur jag hade det i London. Mitt svar var något i stil med: Jag älskar London, men jag tror inte att det är min stad. Hon log, såg på mig och sa: Du har varit där för kort tid för att säga det säkert. En dag senare satt jag och pratade om samma sak med min mamma. Jag sa att det inte spelar någon roll var jag än bor just nu, det är en fråga om sinnestillstånd och har egentligen ingenting att göra med var jag geografiskt befinner mig i världen. Och hon sa: Du kan flytta vart du än vill, men du kan aldrig flytta ifrån dig själv.

Och på tjugofyra timmar tror jag att jag äntligen förstår varför jag har känt mig så otillfredsställd i London, varför jag har funderat på att flytta hem igen; även fast jag vet att Göteborg inte är där jag vill befinna mig just nu. Det handlar bara om vad det nu är som händer inuti mig, saker som jag har svårt att förklara men som säkerligen en vacker (?) dag kommer framstå som glasklara. Jag tror fortfarande inte att London är min stad. Någon gång i framtiden vet jag att jag kommer flytta någon annanstans, av rätt anledningar. Men just nu finns det inget annat alternativ, just nu är London precis det jag behöver. En stad som kan få mig att leva ut min rastlöshet, eller i alla fall för ett ögonblick få mig att glömma min otillräcklighet. Och jag vet att det låter deprimerande, men det känns inte alls så. När jag sitter här i mitt barndomshem, och ser ut över den nästan ljusblå, svenska sommarhimmelen, kan jag ärligt säga att jag för första gången på länge känner mig helt tillfredsställd.

Inga kommentarer: