söndag 20 juli 2008

Lying lips won't say, my eyes give me away, won't you please turn off the lights?


Frugan och jag

Idag har Sabina och jag atit kottbullar och makaroner i parken utanfor vart hus. Jag kanner mig dasig. Avlagsen. Och jag vet, min blogg ar en enda stor depphistoria just nu. Men precis som jag sa till mamma; enda gangen jag gar till Internetcafet ar nar jag inte har nagot annat for mig. Och nar Emma Blomquist ar uttrakad och rastlos blir hon missnojd, det ar ingen hemlighet. Dock njuter jag av varje dag har. Har varit tillbaka pa Legion. Traffat alla igen. Gratis drinkar. Oliv var med igar. Man ser att A inte har kommit over henne. Men vem skulle kunna gora det?

Vaknade i morse nagonstans dar jag inte ville vara. Regnet slog mot fonstret, hogt placerat i taket. Vad jag bryr mig om nu, ar att i samma sang, lyssna till samma regn... Bara det att det var fel sang. Fel person. Och ratt person var sa nara, men nu sa langt bort. Vad hande...? Och varfor tror jag nu att det var ratt, nar det hela tiden kandes sa FEL? Hur ska det kannas for att man ska veta? Kan nagon utan kanslomassiga storningar beratta for mig hur det ska vara...? Nagon!?

Jag promenerade hem, och for forsta gangen pa lange kande jag lukten av sommar. Man brukar inte kanna sa mycket lukter i London. Speciellt inte har i ost... Det luktar mest curry. Jag stotte av en tillfallighet pa Broadway Market; marknanden som jag sa manga lordagar velat ga till, men som jag aldrig varit i tillstand for. Den var lika fin som jag har hort. Jag kopte kaffe och en gammal bok i en liten bokhandel. Mest for att det liksom var lage. Och for att den kostade 40 pence. Jag glomde den pa trottoarkanten anda.


Ett fotografi tagit av min syster i Ven. Precis sa som man kan kanna sig ibland. De daliga dagarna?

1 kommentar:

moa sa...

trots allt, du är gudomligt vacker i lugg min vän!