tisdag 26 augusti 2008

How does it feel to be on your own, with no direction home, like a complete unknown, like a rolling stone?

Satt pa puben pa vag till jobbet haromdagen och lyssnade lite random pa min ipod medan jag laste The London Paper. Helt plotsligt vaknade jag upp ur min lilla morgonbubbla, till tonerna av Bright Eyes No one would riot for less. Den har formodligen funnits pa min ipod hur lange som helst, men jag har aldrig hort den innan. Jag vet att 90% av min blogg bestar av musik, och att jag nog ar lite val besatt av lattexter, men ifall ni ska kolla upp ett av mina musiktips i den har bloggen sa ar det den har laten. Och ska ni lasa en text jag skrivit i den har bloggen, ar det denna.

http://www.youtube.com/watch?v=dqeK_dnPDHQ

Death may come invisible
or in the holy wall of fire.
In the breath between the markers
on some black I-80 mile.
From the madness of the government
to the vengeance of the sea.
Well, everything is eclipsed by the shape of destiny.
So love me now, hell is coming.
You kiss my mouth, hell is here.

Little soldier, little insect
you know war it has no heart.
It will kill you in the sunshine
Or happily in the the dark.
Where kindness is a card game
or a bent up cigarette.
In the trenches, in the hard rain
with a bullet and a bet.

He says; help me out, hell is coming.
But could you do it now?
Hell is here.

See the sterile soil, poisoned sky, yellow water
the final scraps of light bringing new tears.

Well wake, baby, wake.
But leave that blanket around you,
there's nowhere else safe.
I'm leaving this place
but there's nothing I'm planning to take;
just you
just you
just you
just you...



Det har kan ha varit den konstigaste veckan i mitt liv. Det har i alla fall varit en av de klart basta. For det forsta har jag fatt tillbaka min vardag, for forsta gangen pa over sju manader. Kvallarna har mest bestatt av en lagad middag, nagon flaska vin, Sam och Sabina, en promenad langs kanalen... En kvall laste Sam dikter for oss, nagra av dem som han skrivit sjalv. Vi har blivit som en liten familj. I helgen bytte vi ut de lugna hemmakvallarna mot Shoreditchs pulserande nattliv, och Sams galna men underbara vanner, och en viss Mr Dickson... Det ar det har London-livet jag har langtat efter, som jag forvantade mig nar jag forst kom hit. Jag ar sa glad att jag inte gav upp och akte hem nar allting kandes for javligt. London blir mer och mitt andra hem.

Inga kommentarer: