måndag 29 september 2008

Shiny Happy People

Forst och framst, det har ar helt UNDERBART! Maste ses:

http://uk.youtube.com/watch?v=NqJAhQJdPeg

Och nu till det gamla vanliga. Forvirring. Haha, det borjar nastan bli lojligt nu. Jag har ingen aning om nagonting. Vilket pa ett satt har sin charm. Sabina och jag forsokte komma pa titeln pa vara liv just nu. Den bast passande blev "Det blir aldrig som man tankt sig". Hur som helst verkar det som att London gor sitt basta for att fa mig att angra mitt beslut att aka tillbaka till Sverige. De senaste dagarna har varit helt underbara. Sommaren som uteblev hela augusti har nu kommit tillbaka och London badar i solsken varje dag. Jag har strosat runt i staden och bara njutit, och det har liksom kants som semester. Igar satt Babben och jag pa balkongen med tva ol, tva cigg och tva filtar och filosoferade over livet. Vi kom fram till att vi bada tva kanner ett litet uns av tillfredsstallelse just nu. Jag ar saklart inte nojd med nagonting egentligen, men nagonstans kanner jag anda ett slags lugn som jag inte kant pa en valdigt lang tid. Det lugnet kommer sakert forsvinna nar jag kommer tillbaka till Goteborg, det existerar nog bara i tidsperioden mellan de tva stader som jag kallar hem, mellan London och Goteborg. Nar jag liksom inte riktigt befinner mig nagonstans. For da har jag inte heller nagonting att sakna.

Jag var i Camden med Olivia idag och sag den har underbara canvasmalningen gjord av en street art konstnar som har malat flera kanda malningar pa husvaggar runt om London, men ingen vet egentligen vem han ar.

http://a2.vox.com/6a00c225239a5e8fdb00e398d6a8120005-500pi

Jag fastnade extremt mycket for den har, dels for att den ar estetiskt fantastisk, men aven pa grund av att jag identifiera mig med den. Jag forsoker na nagonting, komma nagonstans, men det slinker mig precis ur handerna. Daremot kanner jag att det fortfarande finns hopp. Nagonstans finns kanslan av att snart, snart, hander det...

Och jag skrek av lycka i telefonluren igar nar Moa och Sanna sa att de bokat flygbiljett till mina sista dagar i den har staden. Jag inledde London med Moa, och nu avslutar jag det med henne. En av mina basta vanner och min syster kommer och hamtar hem mig. Antligen.

tisdag 23 september 2008

On fire



Och en sak till... Kings of Leons nya singel "Sex on fire" ar precis lika bra som den later...

http://www.youtube.com/watch?v=HHhhcKxflMY&feature=related

I saw the lights fading out...







This is it. Idag lamnade jag in min avskedsansokan pa jobbet. Jag har tankt och tankt och tankt och jag har tagit ett beslut som jag hoppas over allt annat ar det ratta. Om ungefar tva veckor kommer jag lamna London som varit mitt hem de senaste atta manaderna. Jag borjar grata bara jag tanker pa det, samtidigt kanns det ratt. Som Sabina sa... Nar man inte vet vad man vill kanslomassigt far man ga pa det praktiska och vad som kanns bast. Och jag vet inom mig att det som ar bast ar att aka hem, jag kan inte gomma mig har langre, det fungerar inte. Jag maste fundera pa vad jag vill gora, vad som kan fa mig att kanna mig helt tillfredsstalld med livet. Men Gud, vad jag kommer sakna London...





It's quiet now
And what it brings
Is everything
Comes calling back
A brilliant night
I'm still awake

I looked ahead
I'm sure I saw you there
You don't need me
To tell you now
That nothing can compare

You might have laughed if I told you
You might have hidden A frown
You might have succeeded in changing me
I might have been turned around

It's easier to leave than to be left behind
Leaving was never my proud
Leaving London is never easy
I saw the light fading out

Now life is sweet
And what it brings
I tried to take
But loneliness
It wears me out
It lies in wait

And I've lost
Still in my eyes
The shadow of necklace
Across your thigh
I might've lived my life in a dream, but I swear
This is real
Memory fuses and shatters like glass
Mercurial future, forget the past
It's you, it's what I feel.



Och till dig, min allra finaste van:
I told you, forever
I love you, forever
I told you, I love you
I love you, forever

torsdag 18 september 2008

Det ar over nu?

Det har hant otroligt mycket som jag vill skriva om. Men jag orkar inte. Jag ar for trott. For trott pa det har javla livet som alltid ska halla pa och driva med en. Det kanns som det hela tiden forsoker framana situationer da det kan skratta en rakt i ansiktet och saga "fan vad dum du ar som tror att saker och ting kan ordna sig nagon gang, att du ska fa lite ro. Det ar bara att glomma for du ar domd att misslyckas". Nu kanske jag ar lite val dramatisk, men vad fan, chilla livet!

Nu ska min livspartner Babbs aka tillbaka till Goteborg och det far mig genast att borja tanka klart, vilket jag har undvikit frekvent de senaste manaderna. Jag kommer antagligen inte kunna bo kvar i lagenheten, och att flytta igen ar inget alternativ. Det skulle vara fjarde gangen pa atta manader i London. Jag forsoker fraga mig sjalv vad jag vill. Ifall jag visste hade det varit sa mycket enklare. Jag tanker och funderar och analyserar och tanker annu mer... Sabina sa att hon inte blir lycklig av London, att aven fast man inte vet vad man vill forandra sa maste anda en forandring ske. Och jag haller med... Jag har inte direkt varit lycklig har. Men jag har inte varit speciellt lycklig i Goteborg heller. Sa vad vantar jag pa? Vad vill jag? Aaaargh...

Det kanns sa sorgligt att lamna allting som jag har byggt upp har. Samtidigt maste jag forsoka lata min separationsangest vila lite sa att jag kan se klart... Men allting ar sa javla dimmigt.


Vill jag...


... lamna det har...


... for det har?


JAG VET INTE.




Det har ar sa javla klockrent. Livet sager at mig att folja mina drommar, precis innan det kvaver mig med en gigantisk, uppblasbar korvrulle och galopperar ivag naken pa ryggen av en pingvin...

lördag 6 september 2008

And you say we're to young but maybe you're too old to remember

Jag är i Tranås.
Hos mormor och morfar.
Jag är död.
Jag har sovit sammanlagt 5 timmar de senaste två dygnen.
Jag är på semester och jag är tröttare än innan.
Varför är jag så dålig på att varva ner?
Varför måste jag alltid göra någonting?
När ska jag nöja mig?
Det ösregnar.
Jag saknar Olivia.
Och London.
Nu är det släktkalas.
Jippi...
Hejdå.

torsdag 4 september 2008

Ibland är en dröm det finaste man har



Universum är ett monster
men det har sparat dig och mig
Och jag gör vad som helst för att få ditt liv
att verka bättre

onsdag 3 september 2008

We don't need no education

I'll take you through the streets where love grew, I'll take you through the streets I once knew



Jag gick upp halv tre i morse. DÖD. Men, nu är jag hemma. Och det känns helt otroligt underbart. Har haft ett stort leende på läpparna ända sedan jag steg ur planet i Säve. Solen skiner och det luktar nyklippt gräs. I luften finns fortfarande känslan av den gångna sommaren, sommaren som jag spenderat någon annanstans. Det är tre dagar in i september och någonting har förändrats. Hösten är på väg. Jag gillar det. Ser fram emot att komma tillbaka till London och gå med världens snyggaste höstkappa, basker, skinnhandskar, kaffe och rosiga kinder i alla parkerna tillsammans med den här goingen: www.myhandinyours.blogspot.com. Att verkligheten antagligen kommer föreställa en stressad, paraplylös Emma på väg till jobbet i ösregn och två år gammal kappa är ingenting jag låtsas om för tillfället. Hösten är fortfarande den vackraste årstiden i mina ögon.

Emelie är på väg hit. Min älskade Emelie som jag inte träffat på sju månader. SJU MÅNADER!! Det är nästan så jag är nervös.

Hahaha, för övrigt kollade jag igenom gamla blogginlägg nyss och såg att jag i ett inlägg skrivit "Satt på puben på väg till jobbet och läste The London Paper..." När tuben pa riktigt byts ut mot puben innan jobbet, då lovar jag att jag kommer hem och blir nykterist!

I've got one hand reaching for heaven
And the other one is dragging in the dirt
And I've got two souls
One's gonna love you
And the other one is gonna cause you hurt

- Christian Kjellvander

tisdag 2 september 2008

I care about you all

I go to the places where I been before
And it doesn't feel like my home anymore
But I need you so
I need you so



















Snart far jag se er igen!

måndag 1 september 2008

What was normal in the evening by the morning seems insane

I fredags var min chefs sista dag. Min underbara chef, som inte bara var en chef, utan en van. Antagligen ska han flytta till Shoreditch, sa jag hoppas att vi kommer ses da och da. Men man vet ju hur det ar. Vi maste halla kontakten, vi maste ga ut varje helg, vi maste gora det, och det, och det... Men hur ofta hander det egentligen? Man ar for upptagen med annat, vad ar ett mysterium... Vi hade hur som helst en galen kvall i elektromusikens tecken, och dagen efter pa jobbet var hemsk men det var det vart. I ovrigt har det varit en javligt underlig helg. Jag har slutats forvanas over saker som hander i den har staden...

Blivit besatt av Bright Eyes under den senaste tiden. Har alla deras album pa Ipoden, men med Bright Eyes kravs det tid och talamod for att verkligen ta till sig musiken. Vilket jag haft lite mer av sedan jag flyttade fran Old Street. Han spelade i Camden for nagra dagar sedan men jag var som vanligt for sent ute...

When everything is lonely I can be my own best friend
I'll get a coffee and the paper, have my own conversations
with the sidewalk and the pigeons and my window reflection
The mask I polish in the evening by the morning looks like shit

And I know you have a heavy heart, I can feel it when we kiss
So many men stronger than me have thrown their backs out trying to lift it
But me I'm not a gamble, you can count on me to split
The love I sell you in the evening by the morning won't exist

You're looking skinny like a model with your eyes all painted black
Just keep going to the bathroom, always say you'll be right back
Well, it takes one to know one, kid, I think you've got it bad
But what's so easy in the evening by the morning's such a drag

I got a flask inside my pocket, we can share it on the train
And if you promise to stay conscious I will try and do the same
We might die from medication, but we sure killed all the pain
But what was normal in the evening by the morning seems insane

- Lua