onsdag 8 oktober 2008

And all the memories of the fights and the nights under blue lights and the kites, we flew together.. I thought they'd fly forever



Ur Mikaelas blogg, 3 oktober 2008:

"Jag ska forsoka att inte vara ledsen over att Emma ska aka hem pa tisdag. Men det ar otroligt svart, for jag saknar henne redan. Hon ar en sadan manniska som man bara vill ska vara dar hela tiden och forgylla ens dag. Hon har en formaga att lysa upp det morkaste rummet och hennes minkpals ar underbar! :D Men, jag har inga som helst tvivel om, att nar jag val flyttar hem till Sverige, da kommer jag fa se hennes underbara nuna igen. Bara hon 'drar in magen sa jag kommer forbi och fram!'"

Japp. This was it. Was this it? Jag sitter hemma i Sävedalen igen. Jag har rest samma väg som jag gjort ett flertal gånger det senaste året. Enda skillnaden nu är att jag är här för att stanna. Jag känner mig paralyserad. Jag vet inte vad jag ska tycka/känna/tro. Men för all del, då är väl allting som vanligt egentligen. Just nu känner jag någonting som kanske kan vara lycka. Lycka för allting jag fått uppleva. Lycka för alla människor jag fått privilegiet att lära känna. Lycka över alla platser jag fått se, alla erfarenheter jag fått; vetskapen om hur otroligt mycket jag är kapabel till. Och hämningar? Bye bye. Förhoppningsvis för alltid. Jag har insett hur mycket livet har att erbjuda. Och jag är redo att omfamna det, ta det till mig, och leva det. No regrets.

Men jag kan inte låta bli att undra... var det en dröm?


And all the memories of the pubs,
and the clubs,
and the drugs,
and the tubs
We shared together
Will stay with me forever
But all the highs,
and the lows,
and the to's,
and the fro's
They left me dizzy,
Oh won't you please forgive me
I NO LONGER HEAR THE MUSIC

1 kommentar:

säl sa...

come back
come back
COME BACK