onsdag 22 oktober 2008

Har någon sett till Hurricane? Jag vill känna pulsen från stan igen

Okej. Nu har jag varit hemma i två veckor. Det har gått helt extremt fort. Samtidigt känns det som livet i London aldrig funnits. Att de senaste åtta månaderna bara är ett hål. Fast när jag väl tänker tillbaka kommer ju minnena, och som tur är är det bara fina minnen. Däremot börjar det bli extremt tråkigt att driva runt i Göteborg och inte göra någonting. Jag visste att det skulle bli så, jag känner mig själv tillräckligt väl. Jag trodde dock att jag skulle palla mer än två veckor utan att drabbas av panik. Dessutom är allting ett jävla virrvarr av tankar och känslor och intryck och fler tankar och kan det inte bara LUGNA NER SIG LITE för en sekund så man får tänka klart!? Vilket är ironiskt när det enda jag kan göra på dagarna är just att tänka. Typ alla jag känner är psykiskt instabila. Det verkar vara farsoten bland dagens ungdomar. 80-talisterna, generationen som Gud glömde.

Samtidigt vet jag att jag behöver det här nu. Lugn. Och. Ro. Även fast det är det värsta jag vet. Jag behöver trappa ner, andas, vila, äta ordentligt, sova minst åtta timmar per natt, motionera, fixa med viktiga saker som papper till Alfakassan och söka jobb. Jag vet att jag behöver det. Men det är så otroligt jävla tråkigt och jag vill bara sätta mig på första bästa plan tillbaka till London och till Olivia. Jag sa till Sabina igår att jag känner mig "tillfredsställd i min otillfredsställelse", men jag börjar fundera på ifall det bara är någonting jag intalar mig själv. Tillvaron ser som vanligt ut såhär:

JAG VET INTE JAG VET INTE JAG VET INTE JAG VET INTE JAG VET INTE JAG VET INTE JAG VET INTE JAG VET INTE JAG VET INTE JAG VET INTE JAG VET INTE JAG VET INTE JAG VET INTE JAG VET INTE JAG VET INTE JAG VET INTE JAG VET INTE JAG VET INTE JAG VET INTE JAG VET INTE JAG VET INTE JAG VET INTE JAG VET INTE..!?



Inga kommentarer: