fredag 31 oktober 2008

Känn sorg för mig, Göteborg

Jag såg dokumentären om Håkan Hellström på SVT igår, där han visade tre platser i Göteborg som betytt mycket för honom och hans musik. Långedragspaviljongen, Ramberget och Gullbergs Kaj. Man blir liksom stolt när man hör honom prata om Göteborg, för han älskar det verkligen. Och det gör jag med. Innan jag flyttade till London tyckte jag bara det var jobbigt, jag ville härifrån, långt bort - så fort som möjligt. Det Göteborg jag har återvänt till är inte alls likadant. Jag umgås mer med de som är som mig, jag är mest på platser som jag tycker om, och jag gör saker som intresserar mig. Jag tror att jag någonstans i kaoset i London på något sätt fann mig själv, och insåg att det inte var Göteborg det var fel på, det var bara mitt sinnestillstånd just då. Jag vet inte om jag kommer stanna så länge till, och jag vet inte om jag kommer bli gammal här - så som Håkan vill - men Göteborg kommer alltid vara min stad.

Det hade varit grymt om jag hade kunnat sjunga om något annat nån gång, men jag vet ingenting om någon annan plats på jorden. Därför blir det de här urtrista platserna i låt efter låt efter låt. Men man gör ju vad man kan för att måla dem i lite bättre färger. Lite vackrare.

- Håkan



- Gullbergs Kaj...

Möt mig där båtarna rullar ut
senare idag,
bland rostiga cyklar,
gummidäck och fabriksfasader,
krossat glas och avloppsrör

I hela mitt liv - i hela mitt liv,
det känns som jag hör hemma i
Gullbergs kaj paradis
och känn dig inte skyldig om du möter mig där

Musiken rullar,
dom har glömt allt dom saknar på dan
Och du, du är mitt uppe i livet
men nere på gatan.

- Mitt Gullbergs Kaj Paradis



- Ramberget...

Jag vet ett berg dit jag brukade gå
det är så vackert där,
nästan som en tavla
nästan som en tavla över rätt och fel
för man ser gårdakvarnar men
man ser skiten med.

- Gårdakvarnar och skit



- Långedragspaviljongen...

Det var nästan alltid svart i tankarna på Långedragspaviljongen
där jag nästan alltid satt med pensionärerna under båtsäsongen
Och vi såg på de unga och glömska, i båtar och i varandras armar
och tänkte "skuld och lidande väntar på er fortfarande"

Jag har gått på knä så många år i den här staden
men jag svär att jag hörde Frälsningsarmén sjunga om att lämna allt
bakom sig, första gången jag såg dig
Och jag svär att jag hörde lastbilar från E4:an dundra förbi där utanför
natten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö

Lena ville ifrån kranarna och indieklubbarna
Det var då Lena, nu vill jag alltid stanna
Och min lille son ler mot manshororna
när vi går förbi hand i hand, åh Fiskekyrkan
Åh, ändå Hurricane
när de skrev om mig i tidningen sa du som det var
"Glöm mig aldrig Håkan, parkbänken är aldrig långt borta"

Men den gamla goda tiden, nu kommer den aldrig tillbaka
men jag svär att varenda fyllo på varenda bänk i varenda hörn
hälsade på oss, natten jag fann dig
Och jag svär att jag aldrig sett stjärnorna tydligare ovanför
natten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö
Adjö...

- Tro och tvivel

2 kommentarer:

emma sa...

Alltså.. Den underbara dokumentären om Håkan! Jag höll på att storgrina mig igenom hela timmen. Håkan är den bästa i hela vida Världen och det sättet han pratade om Göteborg på var underbart! :'D

Jag vill så gärna också besöka de platserna som han pratade om.. Ska vi ta en dag snart och åka runt på en Håkans-favoritställen-tripp? :)

Emma sa...

Jag vet, han är helt fantastisk, nästan inte mänsklig. Det vore underbart! Jag har ingenting för mig på dagarna så jag kan när som. :)