söndag 30 november 2008

Saturday I'm in love

Det är lördag och Sanna och jag har varit hemma hos mamma och pappa och kollat på film. "Music Within", rekommenderas varmt.



Det var flera år sedan vi var tillsammans hela familjen på en lördagkväll, och jag kan inte minnas senaste gången jag inte drack på en lördag. Från och med nu ska jag försöka göra det till mer regel än undantag. I alla fall att inte dricka någon dag under helgen. Det låter väl lätt för de flesta, men för mig som har festat i snitt kanske tre dagar i veckan i tre år är det inte riktigt lika självklart. Man glömmer bort sig själv i alkoholen och jag tror att det är en stor orsak till att jag inte mått så bra under en ganska lång tid. Det är en väldigt enkel och tillfällig lösning på inte lika enkla och tillfälliga problem. Imorgon ska jag gå upp tidigt och gå ut och gå en promenad. Sedan säga hejdå till Olivia. Igen. Vi sågs bara ett par timmar idag och ändå lyckades hon få mig att må bättre än jag gjort på länge. Första sak att göra härnäst, efter att skaffa tillbaka mitt liv, är att köpa ett head-set så vi kan prata på Skype i timmar.

fredag 28 november 2008

For you I bleed myself dry

Åååååh ibland blir jag så trött på tjejer. Jag har alltid kunnat relatera mer till och föredragit att umgås mestadels med det manliga könet; av den enkla anledningen att tjejer kan vara så otroligt jävla mentalt bajenödiga.



... fast du är underbar!

Vad fan gjorde man på dagarna innan Facebook?



Malin Stääf skrev
klockan 18:29 igår
Oj! Tjejen till vänster är helt sjukt lik Sandra Bullock!

Emma Blomquist skrev
klockan 19:52 igår
Tjejen till höger är helt sjukt lik ekorren i Ice Age!

Karin Brodin skrev
klockan 19:54 igår
HON I MITTEN SER UT SOM EMILY THE STRANGE!!! HA!

Sanna Sofia Gustner skrev
klockan 19:58 igår
Men tjejer, tjejer. Nu tycker jag att vi gemensamt i denna sal sjunger "We shall overcome".





Och den där "oidentifierade känslan" som "bubblade långt där inne" igår var precis det jag trodde. Tack gode gud!

torsdag 27 november 2008

Pms?

Idag kan ha varit den deppigaste dagen på extremt länge. Jag vet inte vad det är med mig men jag känner mig helt tom. Vanligtvis brukar det mest vara tristess och rastlöshet som gör att jag känner mig nere, men nu är det någonting oidentifierbart som bubblar långt där inne. Jag pratade med Moa och Sanna igår om kreativitet, och hur man ibland irriterar sig på människor som har för mycket av den varan, självklart beroende av ens egen brist på den. Problemet är att jag har fan inte det minsta lilla uns av kreativitet kvar. Och jag har ingen aning om hur jag ska få det tillbaka. Jag brukar vanligtvis kunna fundera ut sätt för mig att må bättre på, rent praktiska vägar att gå för att ta mig ur svackor. Men just nu orkar jag inte ens bry mig. Jag orkar inte ens analysera sönder hela min tillvaro som jag gör annars. Jag vet inte vad som är värst. Innan har jag i alla fall brytt mig, även om det ibland blivit för intensivt. Det här kanske är nyttigt för mig, även om jag har jävligt svårt att förstå hur det skulle kunna vara det. Jag har i alla fall en sak att se fram emot, ett ljus som lyser upp allting. Imorgon får jag träffa Olivia, och då vet jag att allting kommer bli bra.



Jag läste två år gamla inlägg ur hennes blogg och drömde mig tillbaka. Mycket har hänt sedan dess. Det mesta har förändrats, både hon och jag och våra liv. Även fast vi har haft ett hav mellan oss de senaste två år åren har dock ingenting förändrats mellan oss. Hon är fortfarande den jag vill göra allt med.

26 september 2006
:


Jag kom på en sak idag. Att hela senvåren och sommaren har känts som en saga, en berättelse, en film.
Vårt liv. Vår tid. En dramakomedi?

Men på korten är det verkligen jag och Emma. Vi var verkligen på balen.
Jag bar min röda klänning och du din bruna.
Vi satt vid samma bord. Vi smugglade ut oss själva för att ta en två eller tre cigg (sjukt att man inte fick gå ut egentligen)... Och vi satt vid bryggan vid havet den kvällen och stirrade upp mot månen och undrade och fantiserade om hur vår sommar skulle bli.

Och vi drack flera dagar i rad. Vår räddning för stunden. Och vår död dagen efter.
Vi pratade om allt. Allt från gårdagens ångest till längtan efter nästa drink.

Och vi tog verkligen studenten. Vi åkte på Göteborgs gator och sjöng "Känn ingen sorg för oss Göteborg"
Och fem på morgonen sjöng vi den fortfarande när vi vandrade längst Avenyn.
Och på vägen hem vek vi oss av skratt, "Du är det sjukaste jag sett".
Det har hänt. Det hände.

Och vi träffade några som vi trodde att vi tyckte om. Och du torkade mina miljoner tårar under hela sommaren. Du sa att allt skulle bli bra. Och du hade rätt för så länge som du finns kvar. Är allt bra. Du är allt jag vill ha. Egentligen är det så.

Sedan flydde vi till en annan stad. Tåget bort. Och bara att åka tåg kan vara det mest underbara så länge jag får åka med dig. Det kan kännas som en saga men korten säger att det har hänt.
Jag skulle kunna göra om allt igen. Så länge det är med dig.

måndag 24 november 2008

Vampyrhelg

www.youtube.com/watch?v=9wHl9qRsMzw

The heartaches come and they go and the scars they're leaving.. We'll be dancing once again and the pain will end, we will have no time for grieving



Snön kom tidigt i år. Måndagen kom lika fort som alltid. Sitter hemma och lyssnar på Crowded House. Förbereder mig på brevet från skolan som borde komma snart, och vad jag ska göra ifall jag inte kommer in. Var jag ska ta vägen. Allting just nu känns som ett stort jävla frågetecken.

fredag 21 november 2008

What have we become, my sweetest friend?



Jag förstår inte riktigt det här med åldersnoja. Visst, paniken växer i takt med att man blir äldre och inte får någonting vettigt gjort. Men ifall man bortser ifrån det man gör, som alla är så sjukligt intresserade av i vårt lilla land, och fokuserar på den man är, och då framförallt den man växer in i när man blir äldre... då kan det inte vara någonting annat än bra. Jag besökte Sticky Fingers igår för första gången sedan jag flyttade till London, och trots att anledningen var att se ett band så undslapp man ju inte alla fulla 18-åringar som skriker, spyr och trängs. Jag fick typ panik, det var det värsta jag varit med om på länge. Det roliga är att under en period i höstas var Peter och jag där nästan varje torsdag, och då var jag ändå tjugo år. Anledningen till att jag stod ut kanske var på grund av våra långa förfester och att vi inte rörde oss någon annanstans än dansgolvet och baren... Samtidigt känns det som att lite av anledningen beror på att jag har förändrats. Och när förändring beroende av ålder leder till en bättre version av dig själv kan jag omöjligt känna ångest för att jag blir äldre. Varför är det ett så otroligt stort fokus på vad du gör, när det inte verkar alls lika viktigt vem du är? Se bara på Johnny Cash och allting han åstadkom. En av hans sista låtar visar väldigt tydligt att han inte direkt var världens lyckligaste man. Och ja, låten gjordes från början av Nine Inch Nails, men jag undrar ifall det finns någon som påstår att Johnny Cash inte menar vartenda ord han sjunger. Det här är dessutom enligt mig den bästa musikvideo som gjorts.

Fast det var fint att umgås lite med Johan, och att årets första snö föll.

http://www.youtube.com/watch?v=SmVAWKfJ4Go

I hurt myself today
To see if I still feel
I focus on the pain
The only thing that's real
The needle tears a hold
The old familiar sting
Try to kill it all away
But I remember everything

What have I become?
My sweetest friend
Everyone I know goes away
In the end
And you could have it all
My empire of dirt
I will let you down
I will make you hurt

If I could start again
A million miles away
I would keep myself
I would find a way

Carried through the night, radiating light.. I see you move the crowd, I know what you're about

Med Röyksopp i hörlurarna kan jag vara full och dansa ensam.

http://www.youtube.com/watch?v=hnzYsNymOJ4&feature=related


When others holding back
Ready to commence
Caught up in your bliss
You're so confusing and intense
Synergy of two
Energy go wild
See the stars aligned and spinning
Our name out in the sky




Jealousy in sight
So fascinating ride
So much faith between
Floating up the steam
Calling out so loud
Beautiful and true
Mystery about
Everything you do

Never ending story...

So we drink,
until we forget ourselves
then we find ourselves
lost among everything


onsdag 19 november 2008

A womans eye will shed a tear, to see his face so beaten in fear.. And it was just around the corner in the english civil war



http://www.youtube.com/watch?v=E6zcTRAeNp0&feature=related


Varför varför varför
är inte jag född på 60-talet så man kunde haft möjlighet att befinna sig på spelningar som den här? Musik kommer aldrig mer bli som den var på 70-talet. Det enda jag kan göra är att sitta och lukta på pappas gamla LP-skivor och uppleva spelningarna genom YouTube.

Gårdagens måndagsöl slutade för övrigt på Pustervik med Göteborgs samtliga homosexuella kvinnor, karaoke, R'n'b-musik och killar i träningsoverall som tyckte vi var "livsfaarliga". Jag minns en måndag i London när Sabina och jag var på The Old Blue Last och gnällde över att måndagkvällar i Göteborg aldrig skulle kunna arta sig på samma spontana sätt. Jag erkänner att vår hemstad faktiskt kan överraska... Och Babbs, som vanligt ligger du inne med kvällens mest klockrena analys:

"... då tänker man att oj, det finns faktiskt något bra. Och sen tänker man att det kommer gå åt helvete. Men det är ju bara så som livet fördelar sig".

måndag 17 november 2008

Åh gud det gör så ont att nåt så nära kan vara så långt bort



Tamila och jag. Det måste ha varit någon gång i mars. När jag bott i London en månad kanske. Då allting var så nytt. På tisdag är det sex veckor sedan jag flyttade hem. Och allting har väl varit mer eller mindre en berg-och-dal-bana. Eller ja, i alla fall en känslomässig sådan. I övrigt har det stått ganska still. Men jag kan inte förstå hur det kan ha gått så lång tid. Samtidigt känns London så otroligt avlägset. Det känns som jag har drömt det. Den här första tiden när jag bodde med Moa i kollektivet i Stepney Green känns som en evighet sen. Tiden i rucklet i Old Street känns ungefär lika avlägset. Hmm, kanske mest för att vi var fulla hela tiden... När Sabina och jag bodde tillsammans med Sam i Shoreditch känns mest nära i tiden men ändå mest surrealistiskt. Jag har fortfarande inte lyckats klura ut vad som hände under de sju veckorna. Både med saker omkring mig och med mig själv. Jag saknar allting på ett visst sätt fast samtidigt vill jag verkligen inte åka tillbaka. På något sätt har jag glömt bort anledningen till att jag var där överhuvudtaget. Bortsett från Olivia då såklart. Och jag vet inte varför jag känner så, fast det är ganska skönt. Även om jag inte är helt övertygad om att det är i Göteborg jag vill vara för tillfället trivs jag här just nu. Det får man väl ändå vara nöjd med.

Fast jag hade gett vad som helst för att få åka dit och trösta min bästa vän. Det är så konstigt att någon så nära kan vara så långt bort. Och det suger som fan att känna att jag inte kan hjälpa henne.

It was you who picked the pieces up
When I was a broken soul
And then glued me back together
Returned to me what others stole

För dig ska jag göra det tusen gånger om.

__________________________________________________

För övrigt kan jag inte sluta lyssna på Angus & Julia Stone. Underbar låt, underbar video. Och Julia Stone är helt enkelt fantastisk. Man kan liksom ta på desperationen i hennes röst.

http://www.youtube.com/watch?v=4IRukn_YChM


torsdag 13 november 2008

Sist men inte minst part II - finaste låten jag hört på länge:

http://www.youtube.com/watch?v=cuZo7pLnL7c

Sist men inte minst skulle jag vilja presentera dagens (årets?) mest klockrena sms...

"Ibland känns det som att killar/män är satta på denna jord för att göra livet lite jävligare för oss tjejer/kvinnor. Eller vänta, det är dom ju!"

- Sabina "Frugan" Södergårds - åter igen med huvudet på spiken.

Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din

Från Olivias blogg, 11 november:

Till Emma

Min bästa vän. Jag behöver dig med. Varje dag. Hela tiden. Mer än någonsin. Jag vill inte helt oväntat till en pub. Dricka, prata. Men vi kan också gå till ett cafée dricka kaffe och lyssna på din ipod. Vi kan ligga här i soffan, kolla på TV och lyssna på regnet. Dela en cigg. Vi kan ligga i min säng och prata skratta åt hur sorgliga vi var för ett par år sedan och gråta över ur sorgliga vi är idag. Vi kan gå ut, jag lovar att inte gå hem tidigt. Jag kan stå och dansa med dig i timmar. För jag saknar dig så. Jag vill gå hem i ösegnet med dig efter att ha varit ute. Jag vill stå och se Sex Pistols med dig igen. Jag vill att du ska ha på dig den rosa hatten. Jag vill se Håkan igen, och jag vill att du ska stå bakom mig precis så som du gjorde i sommras. Jag vill bara se, träffa, krama och prata med dig. Låta dig få veta precis allt som hänt mig. Få veta precis allt som hänt dig. Du är min bästa vän, jag vill aldrig någonsin tappa bort dig. Jag älskar dig.



Vänskap är kärlek utan vingar
- Lord Byron

Nej du Lord Byron, vår vänskap har sjukt stora vingar, och vi flyger över havet varje kväll! Så det så. Och du baby... precis som jag sa igår. Du kommer aldrig tappa bort mig. Aldrig någonsin.

onsdag 12 november 2008

Sprid ut bensinen över solnedgången, riv ner staden, häll ut havet ända bort till horisonten, tysta ner musiken... Hon kommer aldrig hit igen

Just singing in the rain
What a glorious feelin'
I'm happy again
I'm laughing at clouds
So dark up above
The sun's in my heart
And I'm ready for love
Let the stormy clouds chase
Everyone from the place
Come on with the rain
I've a smile on my face
I walk down the lane
With a happy refrain
Just singin',
Singin' in the rain





Min Olivia. Det regnar i Göteborg också. Och nej. Det är tyvärr inte såhär jag känner. Det är inte ens i närheten. Jag behöver dig, min bästa vän. Jag behöver prata med dig. Jag behöver gråta med dig. Jag behöver skratta åt eländet med dig. Jag behöver promenera med dig i Gbg-regn. Jag behöver vara jävligt full med dig. Jag behöver vara nykter med dig. Jag behöver vara med dig när du föder basketbollen. Jag behöver sitta mitt emot dig på en pub och prata om allt det där som skaver, det som gör ont. Jag behöver sol med dig, jag behöver vin med dig, jag behöver kedjeröka med dig; fast att vi får ont i huvudet och mår illa. Jag behöver dansa med dig. Jag behöver vrida tillbaka tiden två och ett halvt år och sitta med dig på kullen och dricka den där sötsliskiga, sjukt äckliga äppellikören. Jag behöver stå med dig på flaket i sommarsolen och skrika "Känn ingen sorg för oss Göteborg!". Jag behöver stå på alla konserter vi nånsin varit på igen, med huvudet mot din axel, bara du och jag; trots att vi omges av tusentals människor. Jag behöver trösta dig. Jag behöver dig för att trösta mig. Jag behöver klä ut mig med dig och gå ut i Cypern mitt i natten för att leta efter glass. Jag behöver se Donnie Darko med dig. Och Wicker Park. Och Butterfly Effect. Och Walk the Line! Jag behöver dansa till Hello Saferide med dig, till Billie the Vision and the Dancers, till The Knife! Jag behöver hata allt med dig. Jag behöver älska allt med dig. Jag behöver dig för att få bort all bensin över solnedgången. Jag behöver dig för att bygga upp staden. Jag behöver dig för att hälla ut havet mellan oss ända bort till horisonten. Jag behöver dig att åter sätta på musiken. Jag behöver att du kommer hit igen.

tisdag 11 november 2008

Om man kunde vrida tillbaka tiden till den tiden, då skulle man göra däää

Det är sånt här man ska fokusera på när man förtränger eländet. Så. Fruktansvärt. Roligt. Dansen vid 2.40 och framåt ska jag fan sporta nästa gång jag är på Svanen. 80-talet, KOM TILLBAKS!!!

http://www.youtube.com/watch?v=Yu_moia-oVI


måndag 10 november 2008

To be continued...

En liten slutsats kan jag dra om livet innan jag träder in i en vecka av avhållsamhet från det. Angående mitt inlägg från den femte november; jag kände mig själv rätt och det ledde till något ont. Däremot inte på samma sätt som jag förutspådde, vilket är jobbigt fast ändå lärorikt. Det betyder att jag inte är helt känslokall. Fast, vad säger det om mig när jag väljer att totalt ignorera det istället för att handskas med det?

Jag ska försöka att inte glömma bort att livet kan vara ganska vackert ibland...




Damn, I wish I was a lesbian



Jag har världens snyggaste fruga. Och gällande allt det där andra... Det där som kallas livet... Jag tänkte sluta tänka på det ett tag. För ibland är det för ansträngande. Ibland blir det för mycket att hantera och då är det gött att göra det man egentligen inte borde; ignorera. Min syster har rätt när hon säger att det ibland är ganska skönt att må skit. För då vet man att man fortfarande bryr sig. Att det fortfarande spelar någon roll. Men ja, som sagt, jag tar det någon annan dag. Godnatt.

torsdag 6 november 2008

Det kommer bara leda till nåt ont

Jag hörde en låt med Lars Winnerbäck idag som jag inte hört innan. Jag kunde relatera väldigt mycket till texten just nu. Det är just det han sjunger om som jag är så rädd för. Anledningen till att jag alltid har fått panik när någon jag tyckt om kommit för nära. Jag är så fruktansvärt rädd för att hamna i en situation då jag skulle känna såhär. Och jag är mycket väl medveten om att det är ett jävla sätt att leva sitt liv på. Som en person en gång sa till mig: "Det är hemskt, men det tillhör liksom livet". Ändå är det samma känslor som börjar smyga sig på. Jag får liksom svårt att fokusera och även om det känns så bra ibland, är det mestadels jobbigt. Jag undrar; varför känns det mest fel då det egentligen är mest rätt..?

Tid har förlöpt
Dagar har gått
Månen har vandrat sin väg genom vitt och svart och grått

Jag har saknat ditt skratt
Jag har saknat ditt hår
Jag har saknat att ringa ibland och berätta om hur det går

Det har tidvis gått bra
Tidvis har skakandet lagt sig
Ibland har jag vaknat på morgonen och gjort det jag ska

Men jag har saknat din hand
Jag har saknat din röst
Ensamma dar har jag saknat ditt huvud
Mot mitt bröst

Somliga dar
Tar jag in vad jag hör
Det går kvällar ibland när jag inte ens undrar vad du gör

Det är ibland som förut
Ibland har jag känt att jag duger
Jag har hämtat och samlat ihop nog med kraft att gå ut

Jag ser dig fortsätta nu
Med varsamma kliv
Jag ser hur dina drömmar sakta lossnar från mitt liv

Jag har saknat en vän
Jag har varit på krogar och barer
Det har hänt att jag ljugit och sagt att jag måste gå hem

Jag har saknat din röst
Nu har du en ny
Ännu okända nätter ruvar i väntan på att gry




Förhoppningsvis är det annorlunda den här gången. Förhoppningsvis kanske jag vågar att i alla fall känna efter litegrann. Göra det jag egentligen vill. Fast jag känner mig själv... antagligen kommer det bara leda till nåt ont.

tisdag 4 november 2008

Ladyboy ladyboy

De hade maskerad i min gamla affär på Halloween. Raul klädde ut sig till mig. Jävligt snygg faktiskt. Irriterande att han är smalare än mig bara.











Och jag kan faktiskt inte låta bli att tänka på att Sam hade gått i taket...

söndag 2 november 2008

Correction

Fan vad jag inte fick ligga.

Min hatt den är rosa, rosa är min hatt. Och har den ej paljetter, så är det ej min hatt!

Ikväll ska jag, Sabina och Sanna på hattfest hos Sandras pojkvän Daniel. Från början tänkte jag ha min Pete Doherty-hatt, men sedan hittade jag den rosa cowboyhatten med glittriga paljetter som jag snodde från en kille på Sex Pistols-spelningen på Peace & Love i somras. Jag har sparat den för jag tyckte att den symboliserade rebellen i mig, men jag trodde aldrig att jag skulle få användning av den. My bad! Grädden på moset blir mina silverglittriga American Apparel-tights. Fan vad jag kommer få ligga!

Partners in crime + hatten: