torsdag 27 november 2008

Pms?

Idag kan ha varit den deppigaste dagen på extremt länge. Jag vet inte vad det är med mig men jag känner mig helt tom. Vanligtvis brukar det mest vara tristess och rastlöshet som gör att jag känner mig nere, men nu är det någonting oidentifierbart som bubblar långt där inne. Jag pratade med Moa och Sanna igår om kreativitet, och hur man ibland irriterar sig på människor som har för mycket av den varan, självklart beroende av ens egen brist på den. Problemet är att jag har fan inte det minsta lilla uns av kreativitet kvar. Och jag har ingen aning om hur jag ska få det tillbaka. Jag brukar vanligtvis kunna fundera ut sätt för mig att må bättre på, rent praktiska vägar att gå för att ta mig ur svackor. Men just nu orkar jag inte ens bry mig. Jag orkar inte ens analysera sönder hela min tillvaro som jag gör annars. Jag vet inte vad som är värst. Innan har jag i alla fall brytt mig, även om det ibland blivit för intensivt. Det här kanske är nyttigt för mig, även om jag har jävligt svårt att förstå hur det skulle kunna vara det. Jag har i alla fall en sak att se fram emot, ett ljus som lyser upp allting. Imorgon får jag träffa Olivia, och då vet jag att allting kommer bli bra.



Jag läste två år gamla inlägg ur hennes blogg och drömde mig tillbaka. Mycket har hänt sedan dess. Det mesta har förändrats, både hon och jag och våra liv. Även fast vi har haft ett hav mellan oss de senaste två år åren har dock ingenting förändrats mellan oss. Hon är fortfarande den jag vill göra allt med.

26 september 2006
:


Jag kom på en sak idag. Att hela senvåren och sommaren har känts som en saga, en berättelse, en film.
Vårt liv. Vår tid. En dramakomedi?

Men på korten är det verkligen jag och Emma. Vi var verkligen på balen.
Jag bar min röda klänning och du din bruna.
Vi satt vid samma bord. Vi smugglade ut oss själva för att ta en två eller tre cigg (sjukt att man inte fick gå ut egentligen)... Och vi satt vid bryggan vid havet den kvällen och stirrade upp mot månen och undrade och fantiserade om hur vår sommar skulle bli.

Och vi drack flera dagar i rad. Vår räddning för stunden. Och vår död dagen efter.
Vi pratade om allt. Allt från gårdagens ångest till längtan efter nästa drink.

Och vi tog verkligen studenten. Vi åkte på Göteborgs gator och sjöng "Känn ingen sorg för oss Göteborg"
Och fem på morgonen sjöng vi den fortfarande när vi vandrade längst Avenyn.
Och på vägen hem vek vi oss av skratt, "Du är det sjukaste jag sett".
Det har hänt. Det hände.

Och vi träffade några som vi trodde att vi tyckte om. Och du torkade mina miljoner tårar under hela sommaren. Du sa att allt skulle bli bra. Och du hade rätt för så länge som du finns kvar. Är allt bra. Du är allt jag vill ha. Egentligen är det så.

Sedan flydde vi till en annan stad. Tåget bort. Och bara att åka tåg kan vara det mest underbara så länge jag får åka med dig. Det kan kännas som en saga men korten säger att det har hänt.
Jag skulle kunna göra om allt igen. Så länge det är med dig.

1 kommentar:

OLIVIAAAAAAAAAAA sa...

JAAAAAAAAAAAAG
OOOOOOORKARRRR
INNNNNNNTEEEEE
MEEEEEEEEEEEED
MIIIIIIIIIIIG
SJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLV
LÄÄÄÄÄÄÄÄNGRE

- HAR EN DEL ATT BERÄTTA, HAHA. DEN HÄR DAGEN HAR FÖRÖVRIGT GJORT MIG PSYKISKT STÖRD. FINT DU GJORT OM MIG BILD. SER NÄTAN NORMAL UT.
SORK SAVE SÄL. NU.