onsdag 31 december 2008

Twenty-four and so much more

Idag fyllde Sunet 24 år. Mamma, pappa och jag åkte hem till henne i morse och gav paket. Av mig fick hon champagne. Törley + rosé = classy. Haha, så typiskt mig. Sen gick vi och åt indiskt på Andra långgatan. Mums. Sitter och dricker lite rödvin och nojar mig över det nya året. Med en a-kassa vars samtliga anställda borde skjutas har jag lite svåra val att fatta. Men for now håller jag mig till vinet och försöker tänka på annat.





Kollade på Narnia innan. Mysig film och fin låt av Regina Spektor:

http://www.youtube.com/watch?v=lWAlrHrFARY&feature=related

tisdag 30 december 2008

"Han älskar livet men ställer så stora krav på det att det hindrar honom från att leva"



Läste den här boken av den franska, radikalfeministiska författarinnan Virginie Despentes under julhelgen. Den är ganska brutal så det är ingenting jag rekommenderar för den pryda eller äckelmagade. Däremot var den väldigt intressant, hon skildrar väldigt komplicerade personer på ett okomplicerat sätt, och sympatiserar inte löjligt mycket över utsatta kvinnor som många andra författare som skriver om ämnet gör, utan gör offer till personligheter som man själv sympatiserar med, trots att de är fullkomligt galna.

"Francis bad att hon genast skulle ringa tillbaka till honom. Han hade den röst han alltid har när han är fullkomligt speedad, när han på allvar har trasslat till det för sig. Hon är spänd på att få höra vad "det är åt helvete, det är alldeles åt helvete" betyder den här gången. Hon förväntar sig inte något speciellt, för det han gör överstiger alltid hennes värsta farhågor. Hon är också spänd på att få veta varför han absolut inte kunde berätta något så länge hon stod i baren.
Han är den som kommer närmast begreppet vän för henne, även om det knappast rör sig om ett vanligt vänskapsförhållande. De har aldrig några hemligheter för varandra och det skulle aldrig falla henne in att moralisera det allra minsta över honom.
Ju bättre hon lär känna honom, desto mer hänförd blir hon. Det borde egentligen vara tvärtom, men det beror på att han är poet i ordets mest manliga bemärkelse. Ett missförstått geni ur stånd att finna sig tillrätta med livets ljumhet och tristess. Helt odräglig.
Han är en systematisk avvikare, paranoid och kolerisk, svag, svekfull och kverulantisk. Överallt dit han kommer skapar han problem. Outhärdlig för alla, speciellt för sig själv.
Han älskar livet men ställer så stora krav på det att det hindrar honom från att leva. Han skulle kunna gå genom eld och vatten för sin övertygelse. Han tar aldrig lärdom av någonting eftersom det strider mot hans principer, och fortsätter hela tiden att upprepa sina galenskaper.
Nadine stannar envist kvar vid hans sida. Hon känner sig som en hängiven sjuksköterska som inte kan göra annat än att lägga kalla omslag på pannan på en pestdrabbad patient. Hon kan inte hjälpa honom, hon ger honom ingen lindring. Hon vakar över honom som om han vore febersjuk utan att vara säker på att han överhuvud taget förstår att hon är där".





Jag såg de två sista avsnitten ur Peter Birros tv-serie Upp till Kamp idag. Såg de två första i London men Moa hade lånat dvdn av en vän och jag hann inte se klart. Serien kretsar kring fyra ungdomars liv i Göteborg under perioden 1965-1976. Det är riktigt bra. Fick en liten chock när jag upptäckte att en av skådespelarna i filmen som har några repliker är en kille jag träffade ett tag innan jag flyttade till London. Minns nu att han sa någonting om att han varit med i en tv-serie, men jag var uppenbarligen inte speciellt intresserad av vad han hade att säga. Hade jag varit lite mer lyhörd och antagligen lite mindre full kanske jag hade fått en framtida kändis på kroken! Livet är bra konstigt ibland.

måndag 29 december 2008

Jag är pepp som ett helvete!

Igår gick jag till Svanen efter att ha druckit en öl. Möttes av helt jävla hysteriska, aspackade 18-åringar på toaletten som hade något slags låtsasbråk på engelska. Lite senare avancerade galenskapet i en naken brud på kryckor samt en urflippad dj med pannlampa som hånglade upp henne i dj-båset. Jag frågar mig; vad är det för märklig kraft Svanen har som får Göteborgs samtliga ungdomssjälar att vallfärda dit varje vecka? Det måste ändå vara någonting annat än Göteborgs halvdana nattliv, för trots att man lovar sig själv att aldrig mer gå dit varje gång kommer man tillbaka. Igen, igen och igen. Nyårslöftet är ju givet men jag orkar inte lova någonting jag ändå inte kommer hålla. Andra alternativ kan ju vara att sluta röka, kanske börja träna, eller komma upp med någon slags livsplan. Men som sagt... Kvällens höjdpunkt var när Karin och jag strosade hem och fick det stora nöjet att avlyssna följande konversation mellan två så kallade "goa gubbar":

- Jag ramlade, fan vad jobbigt det var!

- Men... varför ramlade du då..? (med uppenbar förvåning)

- Jävla kullersten...

Sa adjö and goodbye till Olivia ikväll. There's nothing like you when you're gone. Imorgon planerar jag att stänga av mobilen och lägga av telefonluren. Jag vill inte träffa någon eller ens lämna huset. Möjligtvis för en lång promenad... Känns som det var evigheter sen jag ägnade en dag helt ensam. Jag ska bara sitta inne i min fåtölj och läsa. Fick tre böcker i julklapp, läste ut den första, Baise-Moi, på två dagar. Har glömt hur fantastiskt det är att läsa. Det är typ det enda sättet man helt kan fly sina egna tankar. På tisdag fyller Sanna år och sedan är det nyår. Notera att inläggets rubrik är högst ironisk.

fredag 26 december 2008

Na na na

Efter tre dagars matkoma, släkttjaffs och ingen alkohol på en mils radie är det äntligen dags att åka hem! Smålänningarna där inne avverkar sin sista fika... Det känns som jag aldrig kommer bli hungrig igen och jag är helt stum i hela kroppen av rastlöshet. Ändå vill jag stanna. Det är så fridfullt och tyst här. Så långt ifrån all hets och obehagliga människor. Men ändå. Jag är sugen på öl.

onsdag 24 december 2008

I'm dreaming of a white christmas?

Jag ska aldrig mer ha is i magen. Det är liksom inte till för människor som mig. Biljetterna står sjukt stilla i pris från Göteborg och de från Oslo har dagen till ära gått upp i pris. Så det blir antagligen inget London över nyår. Deppigt. Kan trösta mig lite med att det faktiskt snöar på självaste julafton. Inte för att det egentligen gör någon skillnad...

God jul på er, ignorera mig, jag är bara cynisk och bitter!

If you're a bird, I'm a bird

Nu vet jag inte riktigt vad som försiggår i mitt huvud. Lite kaos. Men ett ganska trivsamt kaos, kanske till och med tillfredsställande. Och kaos brukar inte vara något jag dras till. Medvetet. Trots det lyckas jag hamna i det gång på gång på gång men det är en annan historia. Vad som är skönt just nu är att ha något annat att tänka på. Fast det funkar i och för sig inte så bra men även det är en annan historia.

R? P? E? S?

Jag vet inte. Eller egentligen gör jag väl det, men det är inte alltid man får som man vill. En sak jag måste lära mig. Ikväll kommer Olivia till Göteborg. Jag är i och för sig i Småland, men ändå! På fredag får jag träffa henne. Som vanligt finns det ingenting jag blir gladare av. Nu måste jag fortsätta med hennes julklapp. Pank som jag är är det egen julklappstillverkning som gäller. Hoppas hon blir glad.




IF YOU'RE A BIRD, I'M A BIRD

tisdag 23 december 2008

Well...

... nu klunkade jag en folköl. Haha, jag är patetisk...

The end is not near, it's here

Oj... Jag ska iväg och träffa S. Hmm... Får se hur det här går...

Hm hm hm...

söndag 21 december 2008

Varje stund, var minut, var sekund, samma konstiga beslut. Det blir fel, slår bakut, allt går snett, men det tar aldrig riktigt slut

Nu har jag rensat ur, nu spelar ingenting nån roll
Nu kan det blåsa vart det vill, för nu är allt tillbaks på noll
Och här kan allting börja om, nu kan jag se vad jag förträngt
Nu ska jag passa mig för dom, som aldrig gjort som dom har tänkt
För jag vill aldrig bli en sån, så har jag lärt mig det igen
Det kanske passar nån, men inte mig och inte än

Du har din egen väg att gå, skit samma vilket håll
Det kanske blir en liten omväg men vad spelar det för roll?
Alltid lär man sig väl nåt, det var väl så det skulle va
Det blir en massa spe och spott, men det är skit man måste ta


Japp. Så är det. Ikväll ska jag sjunga i kyrkan. Stå där och osa synd i Guds hus... Hoppas han har överseende.

lördag 20 december 2008

Låt den rätte komma in


Var på bio med Peter och Emelie ikväll och såg "Låt den rätte komma in", filmatiseringen av John Ajvide Lindqvist bok. Jag har hört att den ska vara väldigt bra men en svensk vampyrfilm kan väl inte annat än att väcka skepsis. Allt det försvann dock i takt med att filmen spelades upp. Den var helt fantastisk. Provocerande, vacker, skrämmande och romantisk. Och helt otroliga skådespelare. Utan tvekan den bästa svenska film jag någonsin sett. När Olivia kommer hem ska jag se den med henne. Jag vet att hon kommer älska den lika mycket som jag.

15 minutes of fame

Vilken tur att jag gick till jobbet idag. Krävdes en rejäl dos självdisciplin i morse när jag vaknade med hemsk huvudvärk och glassplitter i hela rummet. Råkade tappa ett glas igår när jag kom hem. Smidigt Emma... Det är så typiskt, jag blir aldrig bakfull längre, det har hänt två gånger det senaste året. Första gången när jag skulle åka fem timmar i buss till Norge, och andra gången i morse när jag skulle gå till jobbet. Jag undrade samma sak som erik; kan man dö av huvudvärk? Karin var väl inte heller sitt piffigaste jag i morse, haha. Hur som helst släpade vi in oss till stan, hon för julklappsshopping och jag för klädfotografering. Dock var det gött som fan på jobbet, först hade alla redovisningar från Paris-resan och jag kunde sitta och dåsa i en fåtölj med mitt kaffe. Sen var det världens godaste julbord. Plus öl och vin! Dock hade jag dött alternativt spytt/däckat ifall jag drack en droppe så det blev Ramlösa för mig. Alla, inklusive jag, fick varsin flaska lyxchampagne. Gött för mig att det går bra för Grafia! Sen strök jag ett plagg innan Peter kom och frågade ifall jag ville vara modell för honom nere i fotostudion. Uppgiften var att låtsas borra in en skruv i en vägg, någon Ica-reklam för en borrmaskin. My 15 minutes of fame! Han hade frågat pappa först men Elin tyckte att det var patriarkaliskt att ha en man i en reklam för borrmaskiner så jag fick uppgiften. Men det var gött och tiden gick, och när vi var klara satt vi och pratade och när jag kom tillbaka upp i studion hade klockan hunnit bli fyra. Då strök jag typ fem plagg och sen gick alla så då satte jag mig vid datorn i en halvtimma och åt pepparkakor. Allt detta med lön. Bästa dagen ever!

Alla som inte redan gjort det borde lyssna in underbara, underbara, underbara Band of Horses. Varenda låt är ett slag rakt i själen. Och åter igen har jag skaffat mig ett beroende i form av musik.

fredag 19 december 2008

The sun is up, the sky is blue, it's beautiful, and so are you

... och du Olivia. Det är klart att jag ska sjunga för dig. Om och om och om igen.

Dear Olivia, open up your eyes
Dear Olivia, see the sunny skies
The wind is low, the birds will sing
that you are part of everything
Dear Olivia, won't you open up your eyes?

torsdag 18 december 2008

Ouch, I have done it again

Help, I have done it again
I have been here many times before
Hurt myself again today
And the worst part is there's no-one else to blame

Be my friend
Hold me
Wrap me up
Unfold me
I am small
and needy
Warm me up
and breathe me


Jag fick nyss ett väldigt bra besked. Någonting som liknar en framtidsplan. Som vanligt säger jag ingenting förrän jag vet säkert. Gör som sagt inte om det misstaget igen. På tal om det är det mycket i mitt liv just nu som jag inte vill tala om, för jag vet inte säkert. Jag vill inte bygga upp några falska förhoppningar. Eller är det så? För oavsett vad jag säger går det inte att undvika sina tankar. Är det mer att man inte vill att andra ska se en som misslyckad? Jag vill inte vara en sån människa som lever sitt liv efter andra, och jag ser mig inte själv som en sån människa, men det kanske är lite så? Går det att inte låta sitt liv påverkas av folk omkring en? Ikväll ska jag i alla fall dansa bort alla sorger på Röda Sten, och då vet jag säkert att jag inte kommer bry mig ett dugg om vad folk tycker...



... eller kommer jag det?

onsdag 17 december 2008

Come back to Camden..?

Efter många om och men verkar det onekligen så. Men jag säger ingenting bestämt innan jag vet säkert. Det misstaget har man gjort förr.

Sitter på Grafia. Det känns som man är tillbaka på högstadiet här. Två av fotograferna fick ihop det i Paris, och båda har respektive... Jag orkar inte bry mig, men det gör tydligen alla andra. Alla ska ha en åsikt och det prasslas överallt. Vuxna människor. Suck. Nu måste jag bara genomlida några timmar till på jobbet innan jag kan åka hem och antingen bli överlycklig eller deppa ihop totalt. Det kan bli en intressant dag...

tisdag 16 december 2008

One may think we're alright, but we need pills to sleep at night, we need lies to make it through the day, we're not okay

En annan säng.
En annan människa.
En annan röst som säger "God morgon".

Andra ögon. Som beundrar. Att beundra.
Andra händer. Som smeker. Att smeka.
Andra läppar. Som kysser. Att kyssa.

Andra skratt. Andra tårar.
Andra hemligheter. Andra sanningar.

Ursprungligen Sabinas ord (http://sabinaoting.blogg.se), sedan Olivias (http://ladyliv.webblogg.se) och nu mina... Jag tror alla känner igen sig i situationen. Jag tror alla har sökt oss till någon annan, till något annat, för att lindra eller ibland, de få gångerna det fungerar, helt radera det där man egentligen bryr sig om. Förtränga. Varför är det så lätt att förtränga när man inte borde och så svårt att göra det när man borde? Det enda jag vill är att glömma, att hålla fast vid den där känslan då allt känns okej. Att slippa klumpen i magen då verkligheten kommer ifatt en.

måndag 15 december 2008

... det är så tragiskt, så jag springer tillbaks till dig.



Gud, vad underbart det var att komma ifrån Göteborg en helg. Två dagar någonstans utanför Oslo; massvis med snö, lite granar, en fantastisk och knäpp Emelie och ett antal mysiga pojkar gjorde verkligen susen för mitt välbefinnande. Och när Emelie och jag satt i varsin puff med ett glas vin och Damien Rice som bakgrundsmusik och såg ut över allt det vita kände jag äkta harmoni för första gången på länge. När man bara kan sitta där och slappna av, utan att känna det minsta uns av hets eller oro. Eller ja, oron ligger väl alltid och ruvar där i det undermedvetna, men den dämpades i alla fall rejält. If I lay here, if I lust lay here, would you lie with me and just forget the world?

Idag på väg hem från Änggården gick jag av en hållplats tidigare med spårvagnen. Det var så skönt ute. Kallt, men liksom på ett behagligt sätt. Och säga vad man vill om Göran Johansson, men Göteborg är faktiskt otroligt vackert. Speciellt en söndagkväll runt tolv-tiden då man kan promenera helt ensam på Vasagatan, endast komponerad av tusentals lampor och musiken i ens öron. Ibland när man lyssnar på vissa låtar påminns man om saker i livet som man egentligen inte vill bli påmind om. Men i vissa fall, när omgivning och musik spelar tillsammans, kan man nå ett sinnestillstånd då det bara blir fint. Och det är just det man borde sträva efter, den mening man ska försöka finna i det sorgliga. Då de där känslorna man bara vill gräva ner så djupt det går bidrar till någonting annat. Att man känner, lever och minns.

Och...

Mikaela. Det är du som är speciell. Och jag saknar dig lika mycket, antagligen mer.

OLIVIA. Fan fan fan att du är olycklig. Fan för allt det där. Fan för att du är så jävla lång bort och fan fan FAN för att jag inte kan vara hos dig just i det här ögonblicket. Inget är logiskt, magiskt eller romantiskt utan dig.

Is there a remedy for waiting
For loves victorious return?
Is there a remedy for hating
Every second that I'm without you?

onsdag 10 december 2008

Väderrapport

Det fanns stunder när hon visste hur det skulle va
Men det är som om hon glömt vad som var så bra
Hon har för länge sen tappat lusten
Har för länge sedan glömt vad som var värt nånting

Hon känner efter om livet kan va lite mer
Det är grått som om ett moln träffat hennes kvarter
Det är ingen som pratar längre
Det är såna dagar som vänder allt upp och ner
Det är såna dagar som hela världen sjunger:

Har du kommit nånstans?
Har du sumpat din sista chans?
Är du framme nu?
Har du valt en väg att gå?
Ett mål att sikta på?
Och är det verkligen du?
Är det verkligen du?

Jag har inte kommit någon direkt stans. Jag är definitivt inte framme. Jag har inte valt en väg att gå eller ett mål att sikta på. Jag vet inte riktigt vad som är jag. Däremot har jag knappast sumpat min sista chans. Och jag har fått tillbaka lusten, kommit på vad som är värt nånting, och det där gråa molnet som hängt över mig så länge verkar ha lättat lite. Det kanske inte är strålande solsken, men det är inte heller ösregn. Lite dimmigt; ibland kikar solen fram, ibland kommer en skur, men det är i alla fall växlande molnighet. Jag ska jobba på Grafia hela veckan och på fredag åker Emelie och jag till Norge och hälsar på mina fina Karlstadspojkar. Äntligen händer det någonting!

tisdag 9 december 2008

Hjärter dams sista sång


Det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart
och när jag känner så då tänker jag på dig
Allt är så förgängligt, allting kan brisera snart
men du är oförstörd för mig
du är oförstörd för mig

Men tiden har sin rätt att förändras där den går
och den är hos dig nu, hos dig och din vän
Jag ska aldrig mera lägga mig med huvudet mot ditt hår
och aldrig älska dig igen
aldrig älska dig igen

Nya dagar väntar, med nya tidsfördriv
och allting liksom kräver mera nu
Så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv
älskade älskade du
älskade älskade du

Nystart

Det blir ett snabbt men informativt inlägg. Måste gå till kören om fem minuter. Fick äntligen besked från ky-akademien idag. Jag kom inte in. Och det var längesedan jag kände mig såhär lättad. Inte nödvändigtvis för att jag inte ville gå. Tror det är en ganska rolig utbildning. Men för att jag vet. Precis som Håkan sjunger. "Det gör ont att veta, men lika ont att undra". Eller, det gör snarare ondare att undra. Jag har liksom gått på sparlåga och väntat in ett besked som jag egentligen inte bryr mig så mycket om. Nu kan jag börja fundera över vad jag verkligen vill göra. Har ändå känt hela tiden att en akademisk högskoleutbildning nog är mer min grej. Och när jag börjar plugga får det bli det. Nu känner jag bara att jag är så otroligt trött på att gå runt och vara miserabel hela tiden. Leva med tungan hängandes utanför och tycka synd om mig själv. Sakna ambition och lust. Vad fan har man att gnälla om egentligen? Från och med nu är det skärpning. Hitta tillbaka till mitt gamla jag.

måndag 8 december 2008

Och du var full och jag var full i decemberkylan, du är den sortens flicka jag gillar, för du är tom och jag är tom



Jag drömde att jag kunde flyga inatt. Det har varit en återkommande dröm de senaste veckorna. Jag drömmer att jag inte riktigt har kontroll och att jag flyger fortare och högre utan att egentligen vilja. Sedan vaknar jag och då är man nere på fem. Speciellt i morse. Karin, Filip och jag var på en svartklubb i Gamlestan igår. Väldigt spontant, jag hade egentligen bara planerat att gå på Bonnie and Clydes fest i Sävedalen, dricka några folköl, röka några cigaretter, prata lite med folk och sedan vandra hem. Istället blev det timmar av dans och Karin och jag vandrade hemåt först när det hade börjat ljusna igen. Det var längesedan jag gick hem i gryningen. Jag har alltid varit väldigt förtjust i den känslan. Att romantisera det destruktiva. Det är väl lite av en överlevnadsinstinkt.

torsdag 4 december 2008

Come on baby light my fire

GÅSHUD!!!

http://www.youtube.com/watch?v=uw1bHaUk1CM



I will never love you more than peanut butter


Moa och jag, eller ja, egentligen bara Moa, kom på att Lilla My är stilikonen nummer ett. Lykke Li-knuten, A-linjeklänningen och framförallt; kängorna! Otroligt cool.

Karin och jag funderade på att gå till Sjöfartsmuseet igår, och när jag surfade in på deras hemsida fann jag min nästa tatuering. Fågeln som kvinnan har i sitt hår. Kanske på axeln? Är lite osäker ifall jag ska ha med blomman dock. Och lite på färgerna. Det är fint med starka färger på old school tatueringar, men jag hade nog föredragit något mer diskret. Yeye, nu behöver jag bara vänta tills jag har råd och mod. Min tatuering i nacken tog femton minuter och är inte skuggad eller ifylld. Det här lär göra tusen gånger ondare.



Jag har hängt med Peter idag för första gången på väldigt länge. Min bäbis. Klockan är bara nio men jag är helt slut och ska sova snart. Har varit vikarie på min gamla högstadieskola. Franska och engelska. Sjukt jobbiga ungjävlar. Fast ganska charmiga ändå. Man känner ju igen sig. Tack gode gud att man aldrig kommer bli fjorton igen.

tisdag 2 december 2008

Kungen är död

http://www.youtube.com/watch?v=f8xcm6xqRCg

Den här låten är helt otrolig. Vi lyssnade på den nästan varje dag när vi roadtripade genom Europa. Den för med sig så många minnen, och för en gångs skull när det kommer till nostalgi i musik är det bara fina minnen. Annars brukar musik som påminner mig om faser i livet mest kännas sentimental. Jag älskar Johnny Cash del, han tillsammans med Bob Dylan är de mest fascinerande musikerna genom tiderna. Den sistnämnda har jag lånat en biografi om på biblioteket, läste fem kapitel inatt.

I fly a starship across the Universe divide
And when I reach the other side
I'll find a place to rest my spirit if I can
Perhaps I may become a highwayman again
Or I may simply be a single drop of rain
But I will remain
And I'll be back again
and again and again and again and again..


Tack för att du gjorde min måndag till en fin dag. Du är bäst frugan!


I will save your life
When you're out and down
I will dim all the lights
To comfort your eyes

You would do the same
You would do it all for me
Anytime, lifeline

You saved my life
When you tied me down
And if I cry
Tell me that I would do the same
If ever it were you
The next time, lifeline

måndag 1 december 2008

You and I move at the speed of light, and with our smiles we outshine the sun



Drygt tre timmar av december har gått. December är enligt min och Olivias tradition Kents månad och nu har jag laddat in alla låtar på I-poden, ready to go down memory lane.




September, och jag fattar ett svårt beslut
min nedräkning börjar nu
där allt en gång tog slut

Oktober, och jag håller din hand för hårt
har du några goda råd
innan klockan byter år

Och du får bli mitt spöke om du vill
snälla, vänd inte ryggen till igen
snälla, möt min blick en allra sista gång
innan du lämnar min kropp
som blivit för trång

November, vi avslutar sagan snart
har du några lögner kvar
att pudra dina svar

December, har du några hjältar kvar?
då är du en sällsynt art
den sista i sitt slag

Och du får bli mitt spöke om du vill
snälla, vänd inte ryggen till igen
snälla, möt min blick en sista gång
innan du lämnar min kropp
som blivit för trång


http://www.youtube.com/watch?v=c9fmowAwvWQ




Spelar inte längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp var att synas att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas
För sex, musik och våld
var det vackraste som hänt mig sen själen min blev såld


http://www.youtube.com/watch?v=FyMSlHsYl5Y




När jag blir grå
När jag faller
Orkar du för två?
När idag blir igår
Kommer du att älska mig ändå?

Det spelar ingen roll
om du håller mig hårt
Ingen kommer minnas om hundra år
Jag är rädd att man glömmer
glömmer allt
Som vi glömde att vi älskade varann


http://www.youtube.com/watch?v=Bf-ghtbDNgc&feature=related




Den här känslan som jag har
är inte min
Den blev kvar, är den din?
Den smakar som du

Det är tårar
Kan man gråta som en karl?
Snälla du, förlåt mig
Jag glömde vem jag var
Snälla sluta lyssna
Glöm allt jag sa
Jag mår bra
Du måste lämna mig i fred


http://www.youtube.com/watch?v=tBxJjQ-gKlw