tisdag 30 december 2008

"Han älskar livet men ställer så stora krav på det att det hindrar honom från att leva"



Läste den här boken av den franska, radikalfeministiska författarinnan Virginie Despentes under julhelgen. Den är ganska brutal så det är ingenting jag rekommenderar för den pryda eller äckelmagade. Däremot var den väldigt intressant, hon skildrar väldigt komplicerade personer på ett okomplicerat sätt, och sympatiserar inte löjligt mycket över utsatta kvinnor som många andra författare som skriver om ämnet gör, utan gör offer till personligheter som man själv sympatiserar med, trots att de är fullkomligt galna.

"Francis bad att hon genast skulle ringa tillbaka till honom. Han hade den röst han alltid har när han är fullkomligt speedad, när han på allvar har trasslat till det för sig. Hon är spänd på att få höra vad "det är åt helvete, det är alldeles åt helvete" betyder den här gången. Hon förväntar sig inte något speciellt, för det han gör överstiger alltid hennes värsta farhågor. Hon är också spänd på att få veta varför han absolut inte kunde berätta något så länge hon stod i baren.
Han är den som kommer närmast begreppet vän för henne, även om det knappast rör sig om ett vanligt vänskapsförhållande. De har aldrig några hemligheter för varandra och det skulle aldrig falla henne in att moralisera det allra minsta över honom.
Ju bättre hon lär känna honom, desto mer hänförd blir hon. Det borde egentligen vara tvärtom, men det beror på att han är poet i ordets mest manliga bemärkelse. Ett missförstått geni ur stånd att finna sig tillrätta med livets ljumhet och tristess. Helt odräglig.
Han är en systematisk avvikare, paranoid och kolerisk, svag, svekfull och kverulantisk. Överallt dit han kommer skapar han problem. Outhärdlig för alla, speciellt för sig själv.
Han älskar livet men ställer så stora krav på det att det hindrar honom från att leva. Han skulle kunna gå genom eld och vatten för sin övertygelse. Han tar aldrig lärdom av någonting eftersom det strider mot hans principer, och fortsätter hela tiden att upprepa sina galenskaper.
Nadine stannar envist kvar vid hans sida. Hon känner sig som en hängiven sjuksköterska som inte kan göra annat än att lägga kalla omslag på pannan på en pestdrabbad patient. Hon kan inte hjälpa honom, hon ger honom ingen lindring. Hon vakar över honom som om han vore febersjuk utan att vara säker på att han överhuvud taget förstår att hon är där".





Jag såg de två sista avsnitten ur Peter Birros tv-serie Upp till Kamp idag. Såg de två första i London men Moa hade lånat dvdn av en vän och jag hann inte se klart. Serien kretsar kring fyra ungdomars liv i Göteborg under perioden 1965-1976. Det är riktigt bra. Fick en liten chock när jag upptäckte att en av skådespelarna i filmen som har några repliker är en kille jag träffade ett tag innan jag flyttade till London. Minns nu att han sa någonting om att han varit med i en tv-serie, men jag var uppenbarligen inte speciellt intresserad av vad han hade att säga. Hade jag varit lite mer lyhörd och antagligen lite mindre full kanske jag hade fått en framtida kändis på kroken! Livet är bra konstigt ibland.

Inga kommentarer: