torsdag 31 december 2009

2010

Jag sitter i sängen, lyssnar på Magnetic Fields och ser ut över Hagabions sluttande roströda tak och tegelfasad. Himlen är svagt ljusblå och fåglarna sitter på rad, redo för en ny dag.

Jag känner på mig att det kommer bli ett annorlunda år.




onsdag 30 december 2009

Time time time


"And the things you can't remember
tell the things you can't forget
That history puts a saint in every dream"



En ung Tom Waits... Han förstår det där med nostalgi. Att det förflutna har sitt sätt att nästla sig in i ens tankar. Även om man inte minns hur det egentligen var. Just därför kan man inte glömma. History puts a saint in every dream. Fast hur skall man veta när man inte minns? Och hur skall man kunna glömma någonting som egentligen inte hänt?

tisdag 29 december 2009

Nattligt samtal

"Framtiden är en fördröjning av vad vi förväntar oss... ett mål är en verklighet som skall inträffa... du har just blivit ett mål för mig."

måndag 28 december 2009

Babies

Har fastnat framför Spotify. Spelar listan med tre låtar på repeat. Beautiful child med Fleetwood Mac, Babies med Pulp och så Left & right in the dark med han den där Julian Casablancas. Min tidsuppfattning är fullkomligt uppfuckad, det känns som jag varit ledig i en evighet, det känns som att jag har slutat jobba, jag vet knappt vilken dag det är men känner på den något sentimentala undertonen att det är söndag. Jag kollar på kalendern i mobilen en gång i timman för att försöka att få någon slags överblick över de här sista tre (eller hur många var det nu igen...) veckorna jag har kvar i den här staden. Min stad, hatkärlek, som vanligt. Funderar på att resa mig, kanske gå på toa, kanske köpa en pizza... hyra en film? Mullholland drive, pallar man? Är hela tiden på väg att sätta på Twin Peaks-boxen men kommer gång på gång till min stora besvikelse på att jag har sett klart. Och det är lite för tidigt att börja om. Eller är det någonsin för tidigt att börja om? Antingen för tidigt att börja om eller för sent att börja om. Jag vill börja om!!!


lördag 14 november 2009

Your ex-lover is dead

Jag sitter i min rödrosa sammetssoffa iklädd min systers leopardnattlinne från Lindex och extremt tuperat hår. Skall på HDK-fest som heter "Extreme scandal high fashion runway party". Eh. Tiden lär utvisa ifall det är lika bajenödigt som det verkar. Huvudsaken är att jag är as ready as I can be samt har en liter finvodka i kylskåpet. Dags att förstöra min rehabiliterade kropp och själ efter veckan i Egypten och åter träda in i alkoholens bitterljuva dimma! Cheers!


There's one thing I want to say
So I'll be brave
You were what I wanted
I gave what I gave
I'm not sorry I met you
I'm not sorry it's over
I'm not sorry there's nothing to say

onsdag 4 november 2009

Hej igen

På bussen hem till Sävedalen pratade jag och min syster om vår barndom. Hon mindes en jul för länge sedan som vi firade i mormor och morfars gamla hus i Tranås. De har flyttat därifrån för länge sedan, och minnena har stannat kvar innanför väggarna. Denna jul mindes hon dock på grund av att en fågel flög in i köksfönstret och dog. Det var blod på rutan och jag vet inte ifall jag minns det eller ifall jag fått det berättat för mig i efterhand. Hon mindes även att vi efteråt promenerade i en barrskog ovanför huset; en mörk, kal skog. Detta minne var dock så undangömt i det förgångna att hon inte var säker på ifall hon drömt det eller ej. Någon barrskog minns jag inte.

Däremot minns jag hur känslor kring natur, väder och årstider kändes på den tiden. När man var mindre. Jag minns att alla känslor relaterade till väder och platser var så otroligt mycket starkare. Mycket mer levande. Jag minns när jag bar mina nya, ljuslila byxor en tidig vårdag och det liksom dammade i luften från sanden som ännu inte blivit bortsopad och byxorna blev lite smutsiga längst ner. Intryck, lukt, förhoppningar. Och jag förstod med ens varför jag ofta blir frustrerad när jag är utomhus och inte kan sätta fingret på vad som händer inuti mig. I det undermedvetna finns det en känsla som är betingad av varje årstid. En känsla som man en gång kände så starkt, men som någonstans på vägen har stannat kvar innanför väggarna; precis som minnena av mormor och morfars hus. Jag minns att jag kände det, ja nästan hur det kändes, men jag kan inte framana samma känsla igen. Förmodligen på grund av att perspektivet har vidgats. Man kanske känner samma sak, men känslan sprids ut över en större breddgrad och är därför inte lika intensiv. Just av den anledningen är jag väldigt kluven inför intrycken som världen runt omkring ger mig. På ett sätt är jag upprymd för att jag någonstans inom mig minns hur det en gång var. På samma gång nedstämd för att jag inte tycks hitta tillbaka till den där barrskogen; ifall den ens existerade. Det är som att jag minns blodet på rutan, men istället för djupt rött är det i gråskala.

Jag sitter hemma i en lång hippieklänning som förmodligen är det enda jag kommer ha på mig under den följande veckan i Egypten. Jag lyssnar på Mews nya album som förmodligen är det enda jag kommer lyssna på under den följande veckan i Egypten. Och när jag kommer hem skall jag börja skriva igen.

No more stories are told today

I'm sorry, they washed away.

No more stories, the world is grey,

I'm tired, let's wash away

torsdag 8 oktober 2009

Jag hatar teknik..

Jag har märkt att jag mår dåligt av att inte skriva. Eller nej, det är nog fel uttryckt. Jag mår bra av att skriva. Att skriva för mig är som att på något sätt, till den grad det är möjligt, sortera mina känslor och tankar i någon slags struktur. Och genom att uttrycka det; att få det svart på vitt, kanske någonstans gör att jag förstår det; eller i alla fall kan relatera till det i efterhand. En slags ordning i kaoset. Som när man pluggade glosor i skolan. Läsa, ta in, upprepa, lära. Läsa, ta in, upprepa, lära...

Jag måste prata med pappa imorgon hur det går med min jävla dator.

tisdag 29 september 2009

Someday my pain will mark you, harness your blame and walk through

and the story's all over you
in the morning i'll call you
can't you find a clue when your eyes are all painted Sinatra blue
what might have been lost






Tack fina du för att jag fick hälsa på och vandra runt på Öland med dig och se hösten när den är som finast. Löv på marken, äpplen i träden, gult orange rött, du är bäst Sabina.

fredag 25 september 2009

Den dagen, den sorgen

Jag citerar mig själv från ett inlägg som skrevs i mitten av juli.
Ibland är det bäst att bara låta saker ske, och sen får det gå som det går och bli som det blir. Efterklokhet och känsloprinciper är för folk som aldrig någonsin tillåtit sig själva att falla handlöst. Det värsta som kan hända är att man ligger där igen; full av ångest, förintande tankar och den obarmhärtigt bultande frågan i huvudet: kommer jag någonsin kunna andas igen utan att det gör ont? Hellre det än att helt meningslöst lalla vidare; visserligen inte förkrossad, men å andra sidan aldrig riktigt levande.
Då befann jag mig i en minst sagt komplicerad situation. Trots det valde jag att resonera på det här sättet. Såhär i efterhand kan jag säga att jag inte ångrar det. Faktiskt inte alls. Jag tror att jag var tvungen att slunga mig in i det igen, att liksom ignorera den käftsmäll jag fått och bygga upp någon slags försvarsmur samt förståelsen och bekräftelsen att jag kanske inte hade anledning att vara så jävla ledsen. Visst, det var första gången jag faktiskt kände de där känslorna med stort K, but then again; det var väl fan på tiden. Ångest, förintande tankar och känslan av att inte kunna andas uteblev den här gången. Ibland tror jag att jag vill känna den där skiten. För att ta bort fokus från allt annat. För att sätta färg på världen. Att jag nästan självmant frammanar känslan av att någon gör tusen nålar på mitt hjärta och mina inälvor och att världen runt omkring är en iscensatt illusion vars enda syfte är att påminna mig om hur vackert vi hade det. Hur lycklig jag var. Fast egentligen handlar det nog mest om hur vackert vi kunde ha haft det. Hur lycklig jag kunde ha varit. Den insikten gör att jag faktiskt vill lägga omvridningen av mitt inre på hyllan till den gång den faktiskt kommer att vara berättigad. Den dagen, den sorgen.

I helgen åker jag till dig och andas frisk luft och dricker rödvin vid havet.


söndag 20 september 2009

Gone with the madness

Mitt skrivande är tillfälligt ur funktion med anledning av att jag inte fått internet att fungera i min nya lägenhet. Livet fortsätter dock att vara ganska underligt. Jag har fått ett avslut på någonting som tagit upp större delen av mitt liv och känslor det senaste året. Jag var osäker på ifall jag skulle känna ilska, sorg eller lättnad, men jag har till min stora glädje upptäckt att det mest är en stor lättnad. Closure, som de skulle säga i staterna. Jag återkommer när tekniken åter igen är på min sida.

I don’t regret you
Or that I met you
But I was too honest where games must take their place
It’s such a crime
But I was swept off my feet for the first time

For the first time I don’t need my pride
To you it was crazy, but i’m still excited inside
But I wanted you to desire me
I could have...
Gone with the madness

onsdag 9 september 2009

Uppdatering: svartklubb samt biljett till Melbourne bokad

Nu för tiden håller jag på att göra mig hemmastadd på Prinsgatan. Har inget internet ännu. Är hemma i Sävedalen nu och har bokat min biljett till Melbourne. Artonde januari är det åter igen hejdå Göteborg. Allting i mitt liv känns extremt overkligt. Och jag har nog bestämt mig för att jag tycker om det.







lördag 5 september 2009

Del tre, ladies and gentlemen

Jag ville verkligen inte, jag stretade och kämpade emot, skrek till mig själv "Emma! NEJ!!!" men jag kunde liksom inte hindra mig. Jag tappade kontrollen över min kropp. Jag tryckte på uppdatera-knappen på Facebooksidan. Det här är verkligen inte okej.

På tal om ensamhet del två

Sitter och bläddrar i den där "är du ett fan?"-grejen på Facebook, typ:

Korv med bröd? (delete)

Hata Västtrafik! (delete)

Öl (ja, but still: DELETE!!!)

Jag börjar ångra att jag stannade i Sävedalen, ensam i en gigantisk villa med mig själv och Facebook som enda sällskap. Jag är inte ens godissugen. Jävla skit.

På tal om ensamhet

http://www.youtube.com/watch?v=YFgInIACTwc&feature=related

I will be gone when you wake up
No awkward breakfasts, I swear
And don’t you look for me, because I could be anywhere
In someone else’s house
In someone else’s arms
With someone else to warm the pain away

Loneliness is better when you're not alone

Det var det. Nu bor jag i stan igen. Första kvällen i nya lägenheten blev ganska fin. Sandra kom över och vi drack lite baileys och gick sedan de femtio meterna ner till Hagabion. Varje gång vi har suttit uppkrupna i varsin sammetsfåtölj där har jag tänkt hur det skulle vara ifall stans bästa ställe började servera alkohol. Skulle det vara enbart gött eller skulle det liksom förstöra ställets stämpel och ta bort den där magiskt harmoniska stämningen som alltid finns där. Jag fick svaret igår när jag för första gången fick uppleva Hagabion som bar. Jag vet inte ifall det var den fuktiga luften och de mörka molnen över Linnéstaden, eller den där konstiga känslan av förändring; att hela ens liv helt plötsligt känns främmande, eller kanske den obeskrivliga energin från bandet Little Dragon; men det kändes precis så bra som jag hade hoppats på. Lokalens karaktär och speciella anda påverkades inte alls negativt av att det serverades Mariestad. Att brandlarmet gick mitt i och förstörde hela konserten gjorde inte så mycket. Jag vandrade hem och upptäckte att man kan sitta i fönstret i mitt rum och se in i Hagabions fönster. Jag satte mig där en stund och kollade klart på spelningen och drack lite mandellikör. Kände mig ganska ensam, fast jag vet inte ifall det är så dåligt när allting kommer omkring. Det kanske snarare är någonting man borde försöka uppskatta mer. Eller vänja sig vid. Vid närmare eftertanke är det väldigt konstigt att den känslan ens existerar. Borde inte evolutionen för länge sedan raderat det faktum att världens mest ensamma varelse kan förstå ensamhetens innebörd och faktiskt känna sig ensam? Märkligt.



torsdag 3 september 2009

Before you start again you have to reach the end

En vecka hemma. Det var så länge jag stannade. Jag kände med en gång att jag inte vill spendera hösten och vintern här. Jag har försökt att tänka positivt kring det men det är svårt. Det spelar ingen roll att det bara handlar om fyra månader innan jag flyttar till Melbourne. Någonstans känns klyschan "livet är för kort" ganska vettig i sammanhanget. Någonstans måste man leva i nuet och göra sitt bästa för att livet just nu; igår, idag, imorgon, ska bli så bra som möjligt. Imorgon flyttar jag till en underbar lägenhet på Prinsgatan. Jag är för trött för att vara glad, men jag vet att jag är glad. Medan det mesta utöver det går lite på sparlåga just nu. Jag håller på att lära mig ett nytt jobb igen, som visserligen är roligt men ändå utmattande, jag har en väldigt lång och tråkig att-göra-lista och mina känslor och tankar har de senaste dagarna börjat smyga sig lite närmre det negativa hållet. Lite, lite närmre den där klumpen i magen. Den som jag gör mitt bästa för att slippa undan. Jag känner dock att det kommer att bli en fin höst. Ifall jag bara får den här flytten överstökad. Ifall jag bara får några timmars ostörd sömn och lite mer stabilitet i mina känslostormar.

Det jag vill allra helst börjar verka mer och mer omöjligt. Ibland kanske man ska sluta försöka förverkliga tankar och drömmar. Sluta sträva efter hur det kunde ha varit. Sluta glorifiera saker som i den obarmhärtiga verkligheten egentligen inte är så vackra.

måndag 31 augusti 2009

Dripp dropp

"Vet ni känslan när ens hjärta blir så fruktansvärt krossat att man kan känna blodet droppa?"

söndag 30 augusti 2009

The times they are a-changing

Den senaste veckan har gått så otroligt långsamt. Jag har aldrig varit med om liknande. Som att man läser en bok som inte utspelar sig längre än ett par dagar men det tar två månader att läsa ut den. Så många intryck. Så många förändringar. Färgen på löven börjar ändras, lukten och känslan i luften förändras. Hösten är här och jag har flyttat hem, börjat på en annan avdelning på jobbet och vet ärligt talat inte vad jag ska känna. När ens vardagliga liv, ens känslor och allt det man är så van vid känns helt nytt och främmande - är det någonting man ska uppskatta? När det äntligen sker en brytning mot det som är så invant att det knappt känns längre. Problematiken ligger kanske i att det inte är så mycket utåt som förändrats, utan mest magkänslan. Inuti. Och jag ligger här och kan verkligen inte komma på ifall jag gillar det eller inte.

We're the trees still green in november
And I know I can't remember summer being so gone
And I will play along
But it feels, it feels so much
That we're don't know what we're doing

lördag 22 augusti 2009

We are nowhere and it's now


And I'm not sure what the trouble was
that started all of this

The reasons all have run away
but the feeling never did

It's not something I would recommend
but it is one way to live

Cause what is simple in the moonlight
by the morning never is








fredag 21 augusti 2009

Till dig, Rolf Hillegren (se föregående inlägg)

Du är fortfarande ett vidrigt äckel, men jag sket i dig och hade en väldigt fin kväll i alla fall. Åt kräftor och såg solnedgången med goda vänner på klipporna vid havet och insåg att människor som du inte ska få förstöra för människor som oss. Vi spyr på dig och går vidare med våra liv, utan det hat och utan den fruktansvärt förvrängda människosyn du har. Du kan skratta om du vill, håna oss, vi rör oss du står still.
















Jävla förbannade kvinnohatande vidriga äckel

Det här kommer bli ett väldigt opedagogiskt inlägg. Jag är för arg för att argumentera. Följande text är skriven av kammaråklagare Rolf Hillegren i Svenska Dagbladet:

"När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse".

Vid ett senare tillfälle säger han även att "man brukar ju säga att ett nej är ett nej och det kan jag ju i och för sig hålla med om. Det är naturligtvis ett brott mot en gentlemannaregel (översättning: åh, tack för att du inte våldtog mig, vilken gentleman du är!) att inte acceptera det. Men det är inte värt två års fängelse".

Jag blir så jävla förbannad.

Ärlig talat. Jag är trött på att vara förbannad. Jag är trött på att gå upp ur sängen varje dag och gång på gång mötas av människors totala brist på intelligens, medmänsklighet och jävla vanligt vett. Jag är så jävla, jävla trött. Det här uttalandet får mig att nästan börja gråta. Jag är givetvis glad för att omvärlden reagerar lika starkt och JO-anmälningarna regnar in, men ändå. Någonstans inom mig blir jag bara mer och mer trött. Jävla förbannade onda idiot. Jävla förbannade onda värld. Som sagt orkar jag inte precis just nu, så jag länkar till följande fantastiska människa http://hkbergman.blogspot.com/ och låter henne föra min talan istället. Min röst är sprucken och min hjärna har stannat i ren chock.

Och ni, glöm för guds skull inte att JO-anmäla!

tisdag 18 augusti 2009

Är man olycklig ifall man inte är lycklig?

På senare tid har jag funderat ganska mycket kring begreppet lycka. Jag tror inte att lycka är ett tillstånd man kan befinna sig i en längre tid. Det är ingenting bestående och det är definitivt inte ett "normalt" tillstånd. Det låter förfärligt deppigt, men missförstå mig rätt; jag tror att människor (läs: i västvärlden) har alldeles för stora krav på just lyckan. Att det liksom är någonting man ska gå runt och vara; annars är man deprimerad, bitter och pessimistisk. Jag tror att det är där man lurar sig själv. Lycka för mig är ett nästintill berusat tillstånd (som ej har med alkohol att göra), en obeskrivbar känsla i kroppen av att någonting har hänt eller komma hända som kommer att göra ens liv lite mer exotiskt, någonting som gör världen som man uppfattar den lite vackrare. En nästantill fysisk upplevelse, som omöjligt går att hålla kvar en längre tid, och som inte borde förväxlas med glädje. Oftast tar lyckan sig form i minnen eller i längtan; att den antingen dröjer och skapas först i efterhand, eller att den börjar gro innan det man känner sig lycklig inför faktiskt inträffat. Hur ofta stannar man upp precis exakt i nuet och tänker "fan vad jag är lycklig", utan minsta förankring till någonting annat som kan vara källan till den där plötsligt kroppsliga glimten av välbehag?

För mig är inte motsatsen till lycka olycka. Motsatsen till lycka är hat eller möjligtvis död. Hat kan omöjligt bidra till lycka och är man död är man inte förmögen att känna några känslor över huvud taget. Frånvaron av lycka skapar inte automatiskt olycka. Det jag försöker säga är att man borde avdramatisera "den lyckliga människan". Eller kanske bara omprioritera. Sluta ha sådana krav på att allting ska vara så fantastiskt hela tiden. Sluta tänka att "allting är ju jättebra, varför känner jag mig inte lycklig?". Hade lycka ens existerat ifall det var ett oföränderligt, konstant tillstånd?

I helgen kände jag ganska många sting av den där berusande, fysiska lyckokänslan. När alla sjöng med i Bon Ivers Skinny Love, när Band of Horses höjde Funeral till skyarna, när Antony Hegarty uppenbarade sig på scen och var precis så skör och magisk som jag tänkt, när Patrick Wolf satte stråken mot sin fiol, när det föll ett stilla duggregn i takt med Calexicos förtrollande gitarrer och när jag äntligen fick känna Karin Dreijers röst borra sig rakt igenom hela kroppen. Detta betyder inte att jag "gick runt på ett lyckomoln" hela helgen (usch vad jag avskyr det uttrycket). Jag tror helt enkelt inte att det är fysiskt eller psykiskt möjligt. Och det gör mig varken olycklig, pessimistisk eller självmordsbenägen. Snarare tror jag att den insikten skapar fler tillfällen att känna lycka; då och då.

fredag 14 augusti 2009

Bon Iver, Band of Horses, Anthony & the Johnsons, Röyksopp och Fever Ray



Det kommer bli vackert

När är det okej att inte bry sig?

Jag fick en anonym kommentar till mitt inlägg om Victoria Silvstedt och Nur El-Refai. Om hemsidan improveme.se.
"Är inte helt förvånad över att deras lista ser ut och beskrivs på det sättet. Eftersom det är just deras. Ingenting annat på den sidan känns vettigt, så man kan nog inte förvänta sig annat.."
Jag har funderat lite mer på denna problematik. Kan någonting vara så vettlöst och irrationellt att man helt ska låta det bero? När är det okej att inte reagera; att inte ens rycka på ögonbrynen, när det kommer till saker man tycker är fel? Sabina berättade igår om några fulla män på spårvagnen som hade extremt taskig kvinnosyn och som sagt otaliga kvinnoförnedrande saker. Jag svarade henne att det inte ens är någon idé att argumentera emot sådana kompletta idioter. Att det är försent för dem att inse någonting och att man bara slösar tid och energi. Med ens kom jag på att det är precis vad den här personen tänkte om mitt inlägg. Varför bli irriterad över en sådan här hemsida när man ändå inte kan förvänta sig något annat? Saken är att jag vill tro på förändring. Jag vill tro att ifall man höjer sin röst så kan man i alla fall skapa någon slags medvetenhet. Tycker man att någonting är fel, hur idotiskt det än må vara, så ska man säga det. Det är det enda sättet förändring kan ske i det långa loppet. Framförallt gällande saker som är större och mer allvarliga än utseendehets. Hur många av de orättvisor som händer varje dag i världen hade man kunnat förhindra ifall människor sagt ifrån och stått på sig? Oavsett om man inte förväntar sig ett skit.

torsdag 13 augusti 2009

Sabina


Vi under en värmelampa någonstans i Göteborg. Det var min födelsedag igår. Jag firade den med bland annat Sabina, precis som för ett år sedan. Fast för ett år sedan var det bara hon och jag. Vi var i London, vi hade precis lämnat vårt rövhål till lägenhet och satt på en stenbänk utanför Old Street Station och drack varsin Ice Dragon och rökte Lucky Strike. Natten till min födelsedag sov vi i Kristoffers säng. På morgonen väckte de mig med sång och en öl på sängen. Dagen spenderade vi genom att springa runt i östra London och försökte desperat hitta någonstans att bo. Det ena stället värre än det andra. Regnet öste ner. På kvällen lagade Kristoffer och Calle mat och Nima och Alex kom över. Det var fint, fast det underlättade inte direkt. Det var den värsta födelsedagen i mitt liv. Jag kan till och med säga att det var en av de värsta perioderna i mitt liv. Jag gjorde saker jag verkligen inte kunde stå för, och när jag ser tillbaka i min blogg skriver jag att det var precis vad jag behövde just då. Inte för alltid, men precis just då. Som att det skulle berättiga någonting. Såhär i efterhand kan jag med säkerhet säga att det var det minsta jag behövde. Visst, det var spännande och gav någon slags livserfarenhet, men inte på ett positivt sätt. Inte alls.

Men jag hade ändå Sabina. Och vi står kvar på samma plats som vi gjorde då. Även om allting runt oss har förändrats. Snart flyttar hon och jag kommer sakna henne så oerhört mycket. Men jag vet att vi kommer fira fler födelsedagar ihop. Kanske inte nästa år, men nästa, nästa och nästa...

onsdag 12 augusti 2009

Hur fan gör man nu då?

Jag fick en klockren födelsedagspresent av Ninni - och nu ska alla mina frågor äntligen bli besvarade! Imorgon fyller jag 22, det kanske är dags att lära sig nu.

tisdag 11 augusti 2009

Victoria Silvstedt vs. Nour El-Refai

När jag surfade på jobbet råkade jag (NOTERA: EJ FRIVILLIGT) snubbla in på hemsidan Improve me.se - Nordens största skönhetssajt. Där fanns ett antal bildkollage, bland annat "Sveriges 99 snyggaste kvinnor". På jobbet är jag i behov av tidsfördriv som tyvärr inte alltid gynnar mina personliga intressen, så jag började bläddra igenom skiten. Nittionio bilder på svenska kvinnor som beskrivs som vackra med motiveringarna "vackra ögon", "bländande leende", "välformad näsa", "svallande hårfall" samt "naturlig skönhet". Jag skojar inte. NITTIONIO BILDER MED PRECIS SAMMA MOTIVATION. Förutom två undantag. Nour El-Refai (l o v e y o u) med motiveringen "skönt provocerande, visar att intelligens och humor går ihop". Alltså; Nour är snygg för att hon är smart, rolig och provocerande, till skillnad från de övriga 98 kvinnorna på listan. Anar jag någon slags dubbelmoral? Undantag nummer två är Victoria Silvstedt som enligt improveme.se "personifierar den vackra svenska kvinnan".

För det första; sedan när är den "vackra svenska kvinnan" en anorektisk silikonpumpad blekt blondin med mindervärdeskomplex? Och vad hände med den naturliga skönheten som lyfts fram så fantastiskt mycket hos alla övriga deltagare? (som givetvis har 100% naturligt långt, lockigt hår, vacker hy, vita tänder och slimmade kroppar). Vad ger det för signal att bejubla den naturliga skönheten, samtidigt som man sätter kronan på den minst naturliga kvinnan som vandrar på denna jord?

För det andra; varför nämns Nour El-Refai på denna lista över huvud taget? Det för mig är det mest provocerande. Varför beblanda en av Sveriges grymmaste kvinnor med denna fullkomligt propagerande skit? Varför smutsa ner hennes klockrena sinne för humor, hennes enorma intelligens och hennes äkta och intressanta skönhet i samband med en lista som utser Victoria Silvstedt till den svenska, kvinnliga normen. Det är som att spotta på allting Nour El-Refai står för. Jag undrar hur de tänker? Nu blir hon väl glad, den där Nour, när hon äntligen får uppmärksammas i ett sammanhang som berör skönhet istället för hur provocerande och fult det är när hon visar könet sådär öppet mitt på stan. Hur mycket hon än kämpar emot är hon ju ändå kvinna, och hon är faktiskt rätt het för att vara feminist.

Snälla ni, glöm inte: alla kvinnor har könshår. Även blonda, smala, välformade, naturligt vackra kvinnor med bländande leenden och söta näsor.

måndag 10 augusti 2009

Vad gör man en lördagkväll i Göteborg när man inte dricker alkohol?

Svar: Man har picknick i Botaniska med goda (och nakna) vänner, Brago fullkornskex, glupska katter, lusthus, och så lite Yatzy på det. Och hur mår man dagen efter? Svar: helt underbart bra. Söndagsångest, vad är det?