onsdag 21 januari 2009

"Att säga om vad som är att det inte är, eller vad som inte är att det är, är falskt" - Aristoteles

Welcome to the caaaaabareeeeeet...



Hej hej. Jag hade tänkt försöka formulera mina tankar på ett något förståeligt sätt här... Men allting snurrar runt i en jävla fart och jag kan inte greppa tag om en enda känsla så det blir bara flum flum flum... Ena stunden känns det bra, andra inte. Oftast känner jag mig helt likgiltig. Fast jag tror nog att det är bra. Som att vissa saker händer för att de ska hända. Pratade med R innan och han ska komma till Göteborg, snart. Jag vill bara att han ska komma nu. Ett år senare, vad kommer hända?

Hur som helst lyckades min Mikaela formulera sina tankar lite bättre än mig i sin blogg. Jag håller med henne, det är precis såhär det är. Hur länge är det okej att spela med någon annans känslor bara för att man är osäker på sina egna? Och var drar man själv gränsen egentligen? Hur länge är det okej att vara oärlig mot sig själv? Hur stor del av "felet" ligger hos mig?

"vissa människor har tydligen väldigt svårt att förstå.
väldigt svårt att lyssna på vad som egentligen sägs.

jag kan förstå det till en viss del, det är väl något som alla gör.
men när det går över den lilla tunna gränsen, då förstår jag inte.

att vända det till ens egen fördel, att få en annan människa att må dåligt över något man själv inte förstår.

att fela är mänskligt, är elakhet och oförståelse det också?"


Jag vet i alla fall att jag inte är den som är den. Jag hatar att gå runt och vara bitter, arg, besviken eller ledsen på andra människor; som man egentligen tycker så mycket om. Det tar så mycket energi, och i slutändan mår man bara sämre av det. Fast är det åter igen att vara elak och oförstående mot sig själv? Aah... Funderade lite på Aristoteles citat, och hur självklart det egentligen låter, fast hur otroligt svårt det är att anpassa till verkligheten. Säger jag att det är okej fast att det egentligen inte är det? Eller är jag ledsen fast att jag egentligen inte borde vara det? Och vad försiggår i huvudet på den där personen? Att det är, fast att det egentligen inte är? Eller att det inte är, fast att det egentligen är? Jag önskar att jag visste, men det enda jag vet nu är att helgen började för jävligt, och att jag i fredags natt mådde så dåligt att jag inte visste var jag skulle ta vägen och aldrig ville vakna igen. När jag däremot vaknade på lördagen var det inte alls så farligt. Det värsta var liksom över. Och som sagt, då kan det bara bli bättre.

Bland annat tack vare de här söta dinosaurierna... puss!




2 kommentarer:

Ulla sa...

Shit, stump, först trodde jag bilden var från vår morgonpromenad och tänkte "Jävlar, var vi uppe såå tidigt att det var mörkt" Men nej, vi var uppe sent också! Jag vill ha mer sånt med dig så vi kan dra lite i varandras tankenystan.

Mimmi sa...

JAG SAKNAR DIG DIN GOE GUBBE!