söndag 1 mars 2009

Cause we all get tired, I mean eventually, there's nothing left to do but sleep

Jag grät en liten skvätt när jag kom hem ikväll. Bara en sådan där liten stund, nergrävd i kudden. Förra gången jag skrev i min blogg att jag gråtit hörde fyra nära vänner av sig dagen efter och var oroliga och frågade hur jag mådde. Och jag uppskattar verkligen omtanken, det är fint att ens nära finns där när man är ledsen. Men egentligen, varför är det en sådan big deal med att gråta av sig lite? Det enda som förändras i sinnestillståndet är kroppens biologiska reaktion att föra saltvatten ut ur ögonen. Och efteråt känns det kanske inte bättre, men ändå lugnande. Som att en del av ens ångest/oro/ledsamhet försvann i de där tårarna. Ut ur ens system.

Jag har haft en jättefin dag och kväll. Tack gode gud för er. Som Peter sa innan... Vad hade man gjort? Ifall någon försvann? Hur hade man gått vidare? Just nu känner jag att jag inte kan gå ett steg utan mina vänners andetag. De är hoppet/lyckan/glädjen.

Och du Olivia. Du är allt. Även om du egentligen inte finns här är du alltid med mig.

Inga kommentarer: