tisdag 28 april 2009

Say hello and wave goodbye

Min väska står packad i hallen. Dags för mig att bege mig till Tottenham Hale för att ta tåget till Stansted för hundrade gången. Det känns jävligt trist. Fast London finns ju kvar. Och det kommer inte dröja länge tills jag är här igen. Dessutom väntar en svensk sommar hemma - som jag längtat efter i två år. Saker kunde varit värre.

måndag 27 april 2009

Snyggt etc
















Det finns inga dumma frågor... EH, JO

Idag gjorde jag bort mig. Som vanligt. Olivia och jag var på en indisk restaurang i Camden där vi lite för sent firade hennes födelsedag. När vi ska beställa frågar jag följande:

- Is there any chicken in the chicken korma?

Jävligt smart.

I övrigt världens bästa dag. Som alla dagar här. Jag är kär i London och jag tror att London gillar mig tillbaka. Ifall Göteborg är den trygga maken med radhus, kids och Volvo är London den italienska älskaren med långt hår och romantiska skills.













söndag 26 april 2009

Graciös och jävligt cool

Totalvurpade in i en gigantisk, mörk bodybuilder i vitt nätlinne i tunnelbanan.

Han: Easy there darling...

Jag: Hehehehehehe... *PINSAMT*


Har köpt en skinnjacka a la 70-tal på Portobello Market. En sån som jag letat efter i två år. Den är lite väl mycket The Clash - men vad fan, white riot liksom?


fredag 24 april 2009

Två roliga "upptäckter"

1) Igår hittade jag en offentlig toalett mitt i centrala London, närmare bestämt utanför Baker Streets tunnelbana. Jaha? tänker ni. Men nu kommer det: det var gratis, jävligt snyggt inrett, fräscht (luktade doftspray) och i bakgrunden spelades loungemusik. Loungemusik! Jag stannade kvar extra länge och snodde med mig lite rosa toalettpapper.

2) Olivias flatmates är samtliga läkarstudenter, men de röker, dricker och äter skräpmat som om det inte fanns någon morgondag. Den engelska mentaliteten är den bästa mentaliteten!

Nu ska jag åka och hälsa på Karl Marx.

East London, I'm coming home to you

Jag har kommit på en av anledningarna till att jag lämnade London. ALLA JÄVLA MÄNNISKOR. Tunnelbanan i rusningstrafik är så nära döden man kan komma. Jag saknar 513 mot Sävedalen där det bara brukar åka en och annan pensionär. I övrigt visar sig London från sin bästa sida. Jag har köpt prisvärda kjolar på Primark (tillsammans med Londons samtliga white trash-morsor), ätit lunch med Oliv i solen i Kentish Town och hela eftermiddagen har jag spenderat i Regent's Park bland körsbärsträden. Ikväll ska vi äntligen tillbaka till mina gamla hoods. Shoreditch, Old Street, Hoxton... Underbart.

torsdag 23 april 2009

100 pund fattigare och 100% lyckligare

Jag sitter i Olivias fönster i hennes fina hus i Finsbury Park. Trots att klockan bara är strax efter nio på morgonen värmer solen redan. Fågelkvitter över de brittiska takåsarna. Kort sagt; jag mår jävligt bra just nu. Gårdagen spenderade jag i Brick Lane. Mitt gamla, fina Brick Lane. Som vanligt blev jag så nostalgisk så jag nästan började gråta. Har nog aldrig saknat Karin och Moa som då. På kvällen tog jag på mig min gula 80-talskavaj och tog med Olivia till Camden för drinkar med de bästa från mitt gamla jobb. Tamila och Ivan kom också.

I never never want to go home.

tisdag 21 april 2009

Rednex feat. Pink Floyd

Jag tycker att det är ganska komiskt att texten till Rednex Wish You Were Here kommer före Pink Floyds låt med samma namn när man googlar. Nostalgi i all ära, men vad fan?

Rednex:

Wish you were here
Me, oh my countryman
Wish you were here
Don't you know the stove is getting colder (pk?)
And I miss you like hell
And I'm feeling blue.

Pink Floyd:

We're just two lost souls
swimming in a fish bowl
year after year
Running over the same old ground
What have we found?
The same old fears..
Wish you were here.


Pink Floyd - Rednex: 1 - 0.

Fast Rednex får en stjärna i kanten för I got feeeeeelings for yoo-oou, BABE. Det, mina vänner, är känsla!

Dags att sova...

Fuck you, fuck you very very much

Sabina och jag var på Helenas rättegång i morse. Det var längesen jag var så arg. Ett jävla äckel till man (ifall han ens är värd att kallas det) som hon träffade ett tag i somras men dumpade gjorde följande:

- gav henne ett hårt knytnävslag i ansiktet på en bar.
- stack från platsen och cyklade hem till hennes lägenhet där han väntade på att Helena skulle komma hem, det vill säga han planerade det och hade lång tid på sig att tänka över situationen.
- överraskade Helena bakifrån när hon kom hem, slängde ner henne på asfalten, satte sig på hennes armar så hon inte kunde försvara sig, och slog henne med knytnävarna flera gånger i ansiktet samt höll för hennes mun och tog strypgrepp så hon inte kunde andas.
- sa flera gånger att han skulle döda henne, vilket han kanske skulle gjort ifall han inte blev avbruten av en granne.


För det här fick karln fyra månaders fängelse och 27 000 i skadestånd, vilket han säkerligen kommer överklaga. Dessutom kan man tydligen välja att ha fotboja ifall fängelsestraffet är under sex månader, vilket gör att han kan jobba och leva ett nästan helt normalt liv i fyra månader - medan Helena är livrädd dygnet runt.

Det sjukaste var när hans advokat försökte dra ner skadeståndet till 10 000 med motiveringen att det inte var en så kallad kvinnomisshandel i en relation och att kränkningen därför inte är lika stor. Helena sa under misshandeln att hon älskade honom bara för att han skulle sluta. Är inte det kränkning nog för att få det fulla skadeståndet på ynka 40 000? VAD FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ DEN HÄR JÄVLA VÄRLDEN!?

måndag 20 april 2009

Breathe me

Jag har varit ute fyra dagar i rad, men söndagsångesten har konstigt nog totalt uteblivit. Snart ska jag bädda ner mig i soffan och se sista avsnittet av Six Feet Under; det bästa som någonsin visats på teve:

http://www.youtube.com/watch?v=eNwARV9tPUw

Be my friend. Hold me. Wrap me up. Unfold me. I am small. And needy. Warm me up. And breathe me.


lördag 18 april 2009

Körsbärsträd

Efter otaliga skratt tillsammans med Amanda och Lisa, som jag träffar sorgligt sällan, tog jag och min systemetpåse en liten promenad från Linnéplatsen till Änggården. Trots att solen gått ner var Slottskogen full av tappra ungdomar som gjorde sitt bästa för att hålla kvar de sista timmarna av den oklanderliga vårdagen. Själv gick jag och nynnade, smuttade på en cigg och höll nästan på att svimma av på grund av lukterna. Nyklippt gräs, blöt asfalt, utomhusbrasa och körsbärsträd. Jag kände mig jävligt lycklig, trots att jag glömt min i-pod hemma. Det blev ytterligare en lyckad kväll, och jag fick äntligen känna av hur en viss känsla artade sig som jag inte vetat hur den skulle arta sig när den väl inträffade. Det var visserligen sentimentalitet och saknad efter någonting som en gång var, men jag kunde samtidigt se det fina i det; samt tänka framåt istället för bakåt. Kort och gott en väldigt fin kväll.

fredag 17 april 2009

Shake what your mama gave ya

Igår satt Karin och jag på en fransk restaurang i solen och drack vin och rökte. Eller ja, restaurangen var italiensk konstaterade vi efter några glas. Blått eller grönt i flaggan, svårt att hålla koll på södra delen av Europa, liksom. Sen kom Moa och vi gick till Kungsparken och åt glass. Moa åt falafel och dregglade ner hela sin kappa. Jag satt på en kvist så min rumpa domnade bort. Mina bakdel är väl som de flesta vet inte den fylligaste, så det kändes väldigt lustigt. Platt och bedövad. Vid halv åtta träffade jag Ninni och vi gick till en butiksöppning- en ny vintage-affär mitt emot Ragtime på Magasinsgatan. Helt fantastisk! Jag höll mig dock, jag åker ju trots allt till London på tisdag och där snackar vi bra second hand. Hur som helst, det var en kille från Falkenberg som uppträdde, lät lite som Damien Rice. Som vanligt fick jag tårar i ögonen. Det är någonting speciellt med människor som kan ställa sig rakt upp och ner med en gitarr och en mikrofon och beröra så mycket bara sådär.




Tre gratis Tuborg senare var Ninni och jag typ fulla (börjar bli gammal...?) och gick vidare till Weekday där vi satt på lagret och drack lådvin och lyssnade på Joy Division. Sedan hängde vi i Hagaparken tills himlen blev svart. Vilket den snart inte kommer bli längre. Bara sådär dovt blå så att man ser konturerna av träden och takåsarna hela natten.

Olivia är hemma. Sommaren är på väg. Snart är jag tillbaka i Camden och Shoreditch och jag har ett jobb i sommar och förmodligen en utbildning i höst. Kort sagt: I have absolutely nothing to worry about. Och just nu känns det som att jag inte gör det heller.

tisdag 14 april 2009

Pick me, pick me!

Att skriva personligt brev med jantelagen fastspikad i ryggmärgen är inte det lättaste. Som tur är tycker jag tillräckligt bra om mig själv för att frammana en liten gnutta hybris. Nu är ansökningarna inne. Och för övrigt fick jag jobbet på Wallenstam. Så man skulle väl kunna säga att det går bra nu. Det enda jag har kvar att göra är att välja bild att bifoga i mitt personliga brev. Den måste stämma överens med den fantastiskt begåvade och kompletterade människa jag framstår som. Jag funderar på den här:




Speak now, or forever hold your peace.

söndag 12 april 2009

I en värld byggd av män för männen, där ingenting har något värde utom minnet av allt som var vårt

Jag var ute och sprang genom Tranås igår kväll. Längs ån, förbi badhuset och den lilla kiosken, och slutligen till Plogvägen, där mormor och morfar bodde i flera år och där vi spenderat jul- påsk- och sommarlov så länge jag kan minnas. Det luktade utomhusbrasa och blöt asfalt. När jag gick bakom huset till lekparken; med den gamla traktorn i trä, de små röda stugorna och det igenväxta schackbrädet, blev nostalgin så stark att jag blev tårögd. Då minnet är så tydligt att man kan känna lukter, höra ljud och återuppleva känslor från sin barndom. Det är fin känsla samtidigt som det är fruktansvärt bitterljuvt. Kommer man någonsin få lika starka förnimmelser som man hade när man var barn? Eller kommer verkligheten bara föra en längre och längre ifrån fantasivärlden; tills minnet bleknar så mycket att man inte ens kan känna nostalgi längre? Hur ska man kunna se världen som man en gång såg den när det händer sådant som i torsdags natt?

Oscar och Emilie blev misshandlade efter att ha stoppat en våldtäkt i närheten av Andra Långgatan. Och visst, de bidrog till en våldtäkt mindre, men inte utan blodiga ansikten. Och de mardrömmar och rädslor kvinnan kommer känna efter våldtäktsförsöket kan nog ingen rädda henne ifrån. Hur ska man kunna glädjas åt att det finns människor som dem när det bara kommer att hända igen, igen, igen och igen? När man lever mitt i en värld där mäns kontinuerliga och överordnade våld och förtryck mot kvinnor tystas ner och bagatelliseras av folk som är så otroligt stolta över att "Sverige är ett av världens mest jämställda land"? Fan heller. I sådana situationer önskar jag innerligt att jag fortfarande ägde lite av ett barns naiva (?) hopp.

torsdag 9 april 2009

"I postpone death by living, by suffering, by error, by risking, by giving, by losing" - Anais Nin

Den soliga dagen till ära sitter jag nere i källaren vid min dator och läser gamla skoluppsatser jag skrivit genom åren. Detta skrev jag när jag var femton år:

När jag desperat tänkte fram och tillbaka, analyserade olika arbetssätt och karriärmöjligheter och avverkade idé efter idé, började jag känna en klump av otillräcklighet. Jag som hela mitt liv vetat vad jag velat. Men nu; vem är jag, och vem ska jag bli? Alltför många är sitt yrke. Varför använder man ordet ”är” i detta sammanhang överhuvudtaget? Jag är designer. Jag är städare. Jag är statsminister. Det är fel att så många döms efter vad de gör och inte efter vem de är. Vem du är är vad som klappar under läkarrocken, vem som andas under förklädet och vem som tänker utanför kulisserna. Visst, jag har inte allting kartlagt och jag vet inte vad allt innebär och kommer att innebära. Jag tycker dock att det är viktigt att inte ha allt planerat. Det kan nog lätt bli så att man försöker leva sitt liv efter den tänkta mallen och inbillar sig att man inte kan ta andra vägar än de man tänkt från början. Det är så mycket andra saker jag vill göra. Jag vill se andra världar än den jag lever i, jag vill uppleva saker och skaffa mig livserfarenhet som ingen utbildning kan ge. Vi är helt enkelt fångar i vårt eget välfärdssamhälle, vilsna i den eviga jakten på en bättre tillvaro. ”Människan är inte vad hon är. Hon är vad hon inte är”. Vi strävar alltid efter något mer. Och när vi väl får det, vill vi plötsligt ha något annat.


På senare tid känns det som att jag har hittat tillbaka till den livsinställning jag hade vid den här åldern. Någonstans på vägen gick jag vilse och tappade bort lite av mig själv. I princip alla jag känner, även jag, har ångest inför framtiden; speciellt nu i ansökningstider. Vad ska man studera? Vad ska man bli? Vad ska man göra av sitt liv? Det är synd att det är ett sådant starkt samband mellan just det och vilka kurser man ska läsa på universitetet. Jag säger inte att man ska sluta anstränga sig för att skapa ett så bra liv som möjligt, men varför all denna ständiga ångest? Är det bra livskvalitet? Vad hände med att utveckla sig själv, sina relationer till andra människor och sitt välmående oavsett vad man har för titel? Bli en bättre människa. Hur ska man kunna finna lycka i nuet när man ständigt går och nojar sig inför framtiden? I strävan efter att bli något glömmer vi av att vi faktiskt redan är något.


Några minuter efter midnatt och jag borde gå och lägga mig, men jag har fastnat på en fin hemsida med vackra bilder och ord

"I have loved to the point of madness, that which is called madness, that which to me is the only sensible way to love" — Françoise Sagan.


28 timmar






I don't need company
in the company of you
I don't need love
cause your love will do
I've got you
and you've got me
and that's all we need

onsdag 8 april 2009

3 dagar


Jag går inte isär
när jag går med dig.

tisdag 7 april 2009

Helgen med stort H

Röda läppar, Marlboro Light, Sabina och Viktor, whiskey i plastflaska, Röyksopp, Hacienda, romantik i månskenet, sol, vita converse, berg, Gamlestan, Sara och Fredrik och Karin och Malin, kaffe, spårvagnar, glass, lakrits, Moa, Kungsparken, Emelie, Andra Långgatan, Gamlestan igen, red bull vodka, efterfest med Amy Winehouse, galna rastafari-killar, stulna flaggor, promenad genom Haga i soluppgången, mys, fina vänner och en ganska stor portion lycka.

Det var min helg.








fredag 3 april 2009

Rådgivning my ass

Såhär i ansökningstider skulle jag vilja avråda alla att gå till en studievägledare. I alla fall damen (kärringen) jag var hos på GU. Jag hade skrivit en lapp på ord som någorlunda beskrev den typ av utbildning jag är sugen på. "Projektledning", "Organisation och personal", "Event management", "Kommunikation" etc...

- Jaa... projektledare kan man ju vara inom många olika områden.

Punkt.

- Eh, jaha. Jag skulle vilja läsa ett år av utbildningen utomlands, finns det möjligheter till det?

- Jaa... det kan man göra.

Punkt.

Jävlar vad vägledd jag känner mig.

Run

Jag har börjat springa igen. Vanligtvis utför jag bara någon fysisk aktivitet när jag är antingen jävligt arg, jävligt ledsen eller jävligt bakfull. Det hämmar liksom hela syftet med träningen. Vilket är att må bra. Nu däremot har jag kommit in i det flytet jag alltid haft ganska lätt för att uppnå. Så länge man överlever de två första nära-döden-upplevelserna är biffen grillad, så att säga. Nu känns det som att jag kan fortsätta att springa hur långt som helst. När vägen slingrar sig framför mig i solnedgången längtar jag inte till att komma fram, utan önskar snarare att den aldrig ska ta slut. Tankarna skingras för varje steg och det där trycket mot bröstet bara försvinner. Tänk att det kan vara så lätt... Ett perfekt exempel på vad löpning kan göra för välbefinnandet är att jag innan kvällens runda helt seriöst funderade på att gå ut och dricka öl och sen förmodligen gå till Svanen. Eh? Jävligt bra idé Emma. Verkligen. "Man lever bara en gång". Jovisst, försök att inbilla sig det när klockan ringer klockan 06.55 imorgon bitti. Tack gode gud för mina gympadojor!

Imorgon ska jag vinna vinlotteriet på jobbet, måla läpparna röda, dricka whiskey med min Sabina i någon park, och gå ut och bete mig. With no regrets.

torsdag 2 april 2009

Back to the rhythm and back to the beat of the radio

Tack vare världens snyggaste vän Sabina har jag fått jobb på Hultsfred i sommar och kommer därmed få se Kings of Leon gratis. Ja, ja, ja.


onsdag 1 april 2009

Minnen av aprilhimlen

Jag var ingen
du var aprilhimlen





Det här har växt i mig
Åh, så länge nu
Regnmoln brukade jaga mig
Och nu jagar jag morgonen längs avenyer

Du var full och jag var full
I aprilsolen
Du är den sortens flicka jag gillar
För du är tom och jag är tom

Och hon sa:
Egentligen är du inte kär i mig
Och egentligen
är det okej med mig
För jag blir aldrig kär i nån
Sånt där är slöseri med tid...
Men då slösar vi bort våra liv

Och jag tänker alltid på dig i april


Håkan fick sjunga ut i mina hörlurar i morse när jag vandrade i morgonsolen till jobbet. April. Idag är jag glad. Aprilskämt? Nej, faktiskt inte. Och det kommer bara fortsätta nu. Jag känner det på mig.

Jag läste om pingviner i Metro. "Föräldrarna delar på föräldraskapet genom att ligga i boet i den inre delen av fågelhuset och gemensamt mata ungarna med uppkräkt halvsmält sill". Gött med jämställda pingviner. Inte så gött med uppkräkt halvsmält sill...