söndag 12 april 2009

I en värld byggd av män för männen, där ingenting har något värde utom minnet av allt som var vårt

Jag var ute och sprang genom Tranås igår kväll. Längs ån, förbi badhuset och den lilla kiosken, och slutligen till Plogvägen, där mormor och morfar bodde i flera år och där vi spenderat jul- påsk- och sommarlov så länge jag kan minnas. Det luktade utomhusbrasa och blöt asfalt. När jag gick bakom huset till lekparken; med den gamla traktorn i trä, de små röda stugorna och det igenväxta schackbrädet, blev nostalgin så stark att jag blev tårögd. Då minnet är så tydligt att man kan känna lukter, höra ljud och återuppleva känslor från sin barndom. Det är fin känsla samtidigt som det är fruktansvärt bitterljuvt. Kommer man någonsin få lika starka förnimmelser som man hade när man var barn? Eller kommer verkligheten bara föra en längre och längre ifrån fantasivärlden; tills minnet bleknar så mycket att man inte ens kan känna nostalgi längre? Hur ska man kunna se världen som man en gång såg den när det händer sådant som i torsdags natt?

Oscar och Emilie blev misshandlade efter att ha stoppat en våldtäkt i närheten av Andra Långgatan. Och visst, de bidrog till en våldtäkt mindre, men inte utan blodiga ansikten. Och de mardrömmar och rädslor kvinnan kommer känna efter våldtäktsförsöket kan nog ingen rädda henne ifrån. Hur ska man kunna glädjas åt att det finns människor som dem när det bara kommer att hända igen, igen, igen och igen? När man lever mitt i en värld där mäns kontinuerliga och överordnade våld och förtryck mot kvinnor tystas ner och bagatelliseras av folk som är så otroligt stolta över att "Sverige är ett av världens mest jämställda land"? Fan heller. I sådana situationer önskar jag innerligt att jag fortfarande ägde lite av ett barns naiva (?) hopp.

Inga kommentarer: