torsdag 9 april 2009

"I postpone death by living, by suffering, by error, by risking, by giving, by losing" - Anais Nin

Den soliga dagen till ära sitter jag nere i källaren vid min dator och läser gamla skoluppsatser jag skrivit genom åren. Detta skrev jag när jag var femton år:

När jag desperat tänkte fram och tillbaka, analyserade olika arbetssätt och karriärmöjligheter och avverkade idé efter idé, började jag känna en klump av otillräcklighet. Jag som hela mitt liv vetat vad jag velat. Men nu; vem är jag, och vem ska jag bli? Alltför många är sitt yrke. Varför använder man ordet ”är” i detta sammanhang överhuvudtaget? Jag är designer. Jag är städare. Jag är statsminister. Det är fel att så många döms efter vad de gör och inte efter vem de är. Vem du är är vad som klappar under läkarrocken, vem som andas under förklädet och vem som tänker utanför kulisserna. Visst, jag har inte allting kartlagt och jag vet inte vad allt innebär och kommer att innebära. Jag tycker dock att det är viktigt att inte ha allt planerat. Det kan nog lätt bli så att man försöker leva sitt liv efter den tänkta mallen och inbillar sig att man inte kan ta andra vägar än de man tänkt från början. Det är så mycket andra saker jag vill göra. Jag vill se andra världar än den jag lever i, jag vill uppleva saker och skaffa mig livserfarenhet som ingen utbildning kan ge. Vi är helt enkelt fångar i vårt eget välfärdssamhälle, vilsna i den eviga jakten på en bättre tillvaro. ”Människan är inte vad hon är. Hon är vad hon inte är”. Vi strävar alltid efter något mer. Och när vi väl får det, vill vi plötsligt ha något annat.


På senare tid känns det som att jag har hittat tillbaka till den livsinställning jag hade vid den här åldern. Någonstans på vägen gick jag vilse och tappade bort lite av mig själv. I princip alla jag känner, även jag, har ångest inför framtiden; speciellt nu i ansökningstider. Vad ska man studera? Vad ska man bli? Vad ska man göra av sitt liv? Det är synd att det är ett sådant starkt samband mellan just det och vilka kurser man ska läsa på universitetet. Jag säger inte att man ska sluta anstränga sig för att skapa ett så bra liv som möjligt, men varför all denna ständiga ångest? Är det bra livskvalitet? Vad hände med att utveckla sig själv, sina relationer till andra människor och sitt välmående oavsett vad man har för titel? Bli en bättre människa. Hur ska man kunna finna lycka i nuet när man ständigt går och nojar sig inför framtiden? I strävan efter att bli något glömmer vi av att vi faktiskt redan är något.


Inga kommentarer: