fredag 17 april 2009

Shake what your mama gave ya

Igår satt Karin och jag på en fransk restaurang i solen och drack vin och rökte. Eller ja, restaurangen var italiensk konstaterade vi efter några glas. Blått eller grönt i flaggan, svårt att hålla koll på södra delen av Europa, liksom. Sen kom Moa och vi gick till Kungsparken och åt glass. Moa åt falafel och dregglade ner hela sin kappa. Jag satt på en kvist så min rumpa domnade bort. Mina bakdel är väl som de flesta vet inte den fylligaste, så det kändes väldigt lustigt. Platt och bedövad. Vid halv åtta träffade jag Ninni och vi gick till en butiksöppning- en ny vintage-affär mitt emot Ragtime på Magasinsgatan. Helt fantastisk! Jag höll mig dock, jag åker ju trots allt till London på tisdag och där snackar vi bra second hand. Hur som helst, det var en kille från Falkenberg som uppträdde, lät lite som Damien Rice. Som vanligt fick jag tårar i ögonen. Det är någonting speciellt med människor som kan ställa sig rakt upp och ner med en gitarr och en mikrofon och beröra så mycket bara sådär.




Tre gratis Tuborg senare var Ninni och jag typ fulla (börjar bli gammal...?) och gick vidare till Weekday där vi satt på lagret och drack lådvin och lyssnade på Joy Division. Sedan hängde vi i Hagaparken tills himlen blev svart. Vilket den snart inte kommer bli längre. Bara sådär dovt blå så att man ser konturerna av träden och takåsarna hela natten.

Olivia är hemma. Sommaren är på väg. Snart är jag tillbaka i Camden och Shoreditch och jag har ett jobb i sommar och förmodligen en utbildning i höst. Kort sagt: I have absolutely nothing to worry about. Och just nu känns det som att jag inte gör det heller.

Inga kommentarer: