torsdag 28 maj 2009

Outwardly, I was everything a well brought up girl should be. Inside, I was screaming - Titanic

Jag har fått ett eget skrivbord på jobbet. Här sitter jag och nynnar och ser ut över Avenyn. Det känns lite suspekt. Ibland tänker jag; hur hamnade jag här? En person sa en gång till mig att han kände på sig att jag var en person som lätt tar tag i saker och har en tendens att ordna upp mitt liv som jag vill ha det. Rent spontant kändes det fel, fast jag kunde inte riktigt komma på varför. Såhär i efterhand, med lite perspektiv samt några fler månaders livserfarenhet, tror jag det beror på att det är så stor skillnad mellan mitt känsloliv och mitt praktiska liv. Visst, jag har kontroll, jag är ansvarsfull och ambitiös. Jag är som de flesta brukar kalla "duktig". Rent praktiskt. I teorin är det helt tvärtom. Jag är en storm inuti, en ren och skär känslomänniska, fast samtidigt utan någon som helst tillstymmelse till kontroll över vad jag känner och tänker. Det händer mer än sällan att jag inte har en aning vad som pågår bakom kulissen, vilket ofta skapar en konflikt mellan mitt inre och det jag gör och hur jag framstår. När den här personen gjorde sin lilla analys av mig och jag inte hade en aning om ifall det stämde eller ej blev det så påtagligt att det nästan var skrämmande. Så nu när jag sitter här vid mitt skrivbord efter månader av arbetslöshet och ströjobb och boende hemma försöker jag få lite koll på vad jag egentligen känner. Rent spontant känns det såklart rätt; jag har arbete, planer för hösten samt ska flytta hemifrån nästa vecka. Det passar min praktiska sida helt perfekt; det är kontroll, det är ansvar, det är vuxenpoäng. Så varför känns det som att luften dras långt ner i lungorna men sedan stannar upp? Varför känns det som att jag inte andas fullt ut?

Inga kommentarer: