tisdag 2 juni 2009

Alla dansar, och jag tänker; är du också själv? Var är du ikväll?

Igår var jag på två studentmottagningar och trallade hem lite rödvinslullig i sommarnatten. Tog lite kort, som man gör, när himmelen är ljust blå och rosa och resten av landskapet är svart. Nynnade med i Nu kan du få mig så lätt och tänkte att det antagligen var sant. Ikväll ska jag på en till studentmottagning, och på fredag ytterligare en. Det känns dock väldigt avlägset nu. Det var tre år sedan jag själv var där och jag har glömt av känslan. Ska jag vara helt ärlig minns jag min student som lite av ett antiklimax. Jag väntade på någonting som aldrig riktigt inträffade. Jag vet i och för sig inte riktigt vad jag förväntade mig. Men brukar det inte vara lite så? Att längtan efter någonting nästan innefattar mer glädje än när det man väntat på verkligen inträffar. För då har man liksom glömt av vad som var så jobbigt och står där som en idiot och undrar vad det var man längtade efter egentligen. Och så börjar man nästan omedelbart längta efter något annat. Och nej, jag är inte överdrivet negativ, jag är bara realistisk. Och undrar varför man är så tappad bakom flötet.


Inga kommentarer: