fredag 31 juli 2009

Någon ser mig, alltså är jag kvinnlig.

Jean-Jacques Rousseau beskrev på sin urgamla patriarkaliska tid kvinnligheten som "konsten att bli betraktad". Menat att essensen av det kvinnliga ligger i någon annans öga och omdöme. Att vara kvinna är samma sak som att behaga någon annan än sig själv. Som en klok person sa innebär det här att kvinnlighet i hög utsträckning handlar om kontroll, i relation till betraktarens öga, men också i relation till det egna varandet. Någon ser mig, alltså är jag kvinnlig.

Är det en slump att jag känner igen mig extremt mycket? Nej, det är det inte. Jag är ju kvinna. Jag lever mitt liv genom andras ögon, genom männens ögon, genom andra kvinnors ögon, genom historiens dömande blickar; arga röster som säger åt mig att sitta tyst i ett hörn. Behaga mannen och därmed behaga världsordningen. Så som det alltid varit. Inga konstigheter. Och ja ja ja, jag VET att jag bor i Sverige. Världens mest jämställda land, bla bla bla. Något som snarare har blivit en dom för svenska kvinnor, en bromskloss i utvecklingen. För varför kämpa vidare när man redan är bäst?

Igår kväll fick jag trösta en av mina närmsta vänner för att hon känner sådan extrem framtidsångest. Dilemmat ligger i om hon ska flytta eller stanna i Göteborg. Det bästa råd jag kan ge henne just nu är låtsas att ingen ser henne. Att ingen annan har någonting med hennes beslut att göra. Att försöka vara så uppslukad av livet som möjligt för att inte tänka på hur det bedöms utifrån. Så som alla kvinnor borde leva. Genom okontrollerade handlingar hellre än en kontrollerad, medveten uppvisning. Till viss del håller jag med Rousseau, det ligger en slags konst i att vara kvinna. Men den konst är långt mer komplicerad än att bara bli betraktad.

tisdag 28 juli 2009

Jag är en romantisk cyniker

http://www.youtube.com/watch?v=RK05Htmn540

God can be funny

Ibland är det väldigt påfrestande att arbeta på ett fastighetsföretag. Speciellt när man är den som svarar när en desperat kvinna ringer och med gråten i halsen inte har någonstans att bo på grund av att hennes man sparkat ut henne. Eller när man är den första (och oftast den sista) en besökare möter när de kommer in och undrar ifall det finns någon ledig lägenhet så deras familj slipper bo på olika ställen, på olika bekantas vardagsrumsgolv. Där sitter jag och tvingas vara den person som förmedlar den tragiska sanningen att det tyvärr inte går att göra någonting åt saken. Next, please.

Uppskattande brev eller reaktioner är sällan skådade, men de finns där. Jag antar att jag är en människa som har väldigt svårt för att känna mig helt hjälplös, fullkomligt okapabel till att göra någonting för folk som behöver det. Bekymrad snarare än tacksam att vissa människor har det så otroligt mycket värre än en själv.


No one laughs at God
When their airplane start to uncontrollably shake
No one’s laughing at God
When they see the one they love, hand in hand with someone else
And they hope that they’re mistaken

måndag 27 juli 2009

I'm too proud for love

I fredags var Moa och jag fulla. I lördags spenderade jag sex timmar i en frisörstol för att få bort år av svart hårfärgning. Sedan åkte jag till landet och gick på folkmusikfestival och hängde lite med en viss smålänning. Godnatt.



torsdag 23 juli 2009

Lyxfru vs. hemmafru

Tidigare på jobbet satt jag som vanligt uppkrupen i min kontorsstol, utan skor och med en kopp kaffe; planlöst surfande på Aftonbladet. Tidningen gjorde för några dagar sedan en undersökning där de frågade sina kvinnliga läsare vem de helst skulle vilja byta liv med. Vann gjorde hockeyfrun Emma Andersson. Och som vi alla vet är de flesta kvinnor som är gifta med idrottsmän hemmafruar utan egen aktiv yrkeskarriär. Jag instämmer i frågan varför i hela friden världens mest jämställda (eller minst förtryckta, som jag hellre uttrycker det) kvinnor väljer en hemmafrutillvaro? Det som förfärar mig mest är den vidareundersökning som formuleras: ”Kvinna, skulle du vilja vara hemmafru?” där nästan 60 procent svarat ja. VAD FAN!? Artikeln menar att det säkerligen i många kvinnors fall inte handlar om en specifik dröm att bli just hemmafru, utan snarare att gifta sig rikt och leva lyxliv. Planlöst shoppande på Sunset Boulevard i skräddarsydd Gucci-dress snarare än snoriga ungar och spagetti- och köttfärssås. Som om det skulle vara så mycket bättre ur ett jämställdhetsperspektiv? Enligt mig är det precis lika illa.

Det handlar fortfarande om att kvinnan gör ett medvetet val att vara underställd mannen och framförallt vara ekonomiskt beroende av mannen. Då vissa mindre intelligenta människor hävdar att ”vadå, varför lägga så mycket vikt i vad man gör och vad man arbetar med, det har väl ingenting med jämställdhet att göra?” hävdar jag att det omöjligt går att förneka att den ekonomiska faktorn och ett helt jämställt samhälle går hand i hand. Framförallt i ett land som Sverige där vi ändå kommit en bit på den krokiga väg mot hundraprocentigt kompromisslös jämställdhet. Tragiskt nog kvarstår den djupt rotade attityden att kvinnor i arbetslivet ska arbeta som om de inte har familj, och att en kvinna i hemmet ska bete sig som att hon inte har ett jobb utöver barnuppfostran, städning och matlagning. Vid närmare eftertanke kanske inte den verkliga orsaken till resultatet är att kvinnor vill leva lyxliv i USA, de kanske bara vill sluta leva dubbelliv i Sverige.

onsdag 22 juli 2009

Ensam är fan svagare än mina borttynade handbollsmuskler

Jag var hemma i Sävedalen igår för första gången sedan jag flyttade till Änggården i maj. Ingenting ont mot de utan tvekan grymmaste föräldrarna som finns samt lyxvillaförorten, men jag fick typ panik. Bara tanken av att flytta tillbaka dit ut i början av september gav mig gåshud av obehag. Antagligen på grund av att det var längesen jag mådde så bra och var så tillfredsställd med min tillvaro som jag är just nu; här. Som jag sa innan jag bestämde mig för att bo här i sommar; varför se det som någonting positivt att bo ensam i en stor villa i Sävedalen när jag kan bo med mina närmaste i Änggården? Där jag nästan hela tiden är omringad av röster och rörelse; människor som gör den tråkiga vardagen till något långt bättre än genomlidlig. Jag är och kommer förhoppningsvis alltid vara en person som trivs i att nästan alltid vara i andras närhet. Det är inte det att jag inte tycker om mitt eget sällskap, det är mest att det individuella umgänget blir så fantastiskt mycket mer givande ifall man gör det tillsammans.

I go the the places where I've been before
But it doesn't feel like my home anymore


And I need you so

I need you so

tisdag 21 juli 2009

Hum hum hum

Angående det jag tidigare skrev. Eh, det går inte så bra. Det trodde jag visserligen inte heller. Nåväl, det är väl mitt livs nitlott. Ingenting att fundera extra över. Eller ja, litegrann. Typ ganska mycket.

Andra saker jag tänker lite för mycket på just nu är att jag måste gå till tandläkaren, måla om naglarna, se Gudfadern och Clockwork Orange som ligger och samlar damm hemma, äta lunch med x antal bekanta samt att det är så fruktansvärt, otroligt, olidligt irriterande med män som tycker att de är duktiga och exklusiva för att de råkar kalla sig feminister. De män som är tillräckligt trygga i sig själva och i sin manlighet för att gå emot alla normer och kämpa för kvinnornas rättigheter. De höjs till skyarna av både kvinnor och män, dessa riddare av östrogen. Samhällets hjältar. PLEASE.

Underbara du. Välkommen hem. Jag vet hur du känner.
Just breathe.


måndag 20 juli 2009

She said "baby, I still love you, sometimes there's nothin' left to do"

Sommaren innehåller som tur är mindre tid framför datorn. Jag tänker inte be om ursäkt för dålig uppdatering, det var mer ett konstaterande. Helgen har varit... speciell. Oväntad. Jag vill inte skriva mer än så för jag ska inte börja överanalysera, igen. Den här gången ska jag fan inse att ingenting hjälper av att tänka igenom varje minsta detalj femtusen gånger i huvudet. Allt som sagts, allt som gjorts, alla beröringar, alla intryck, alla infall, alla motsägelser, alla sanningar och lögner, allt som varit och alla känslosamma berg-och-dal-banor. Ibland är det bäst att bara låta saker ske, och sen får det gå som det går och bli som det blir. Efterklokhet och känsloprinciper är för folk som aldrig någonsin tillåtit sig själva att falla handlöst. Det värsta som kan hända är att man ligger där igen; full av ångest, förintande tankar och den obarmhärtigt bultande frågan i huvudet: kommer jag någonsin kunna andas igen utan att det gör ont? Hellre det än att helt meningslöst lalla vidare; visserligen inte förkrossad, men å andra sidan aldrig riktigt levande. Konsekvensanalys får vänta till kommande högskoleuppsatser.

Well, you build it up, you wreck it down

You burn your mansion to the ground
When there's nothing left to keep you here
When you're falling behind in this big blue world

Jag lyssnar på fantastiska Tom Waits och tänker på farfars hus i Laholm där jag spenderade min semester. Bästa dagarna på länge. Bort från allt fast samtidigt så nära.







torsdag 16 juli 2009

So rock to the rhythm and bop to the beat of the radio

Sitter i sängen och är snart på väg upp mot den fjärde jobbdagen sedan Hultsfred. Nu känns det som att jag helt konverterat tillbaka till vardagsreligionen snarare än musiken. För musik är på många sätt som religion. En livsåskådning, någonting som skänker glädje, hopp, längtan - och krig. Bland annat det inbördeskrig som jag under veckan insett försiggår inom mig. Kriget mellan min kontrollerande sida, den nästintill neurotiska Emma som alltid vill ha ordning och reda; både på tillvaron omkring mig samt mitt liv i allmänhet. Hon som ältar, tänker, planerar, oroar sig, och tänker lite till. Hon med så många måsten och så höga krav. Och på andra sidan vallgraven står den andra Emma, hon som med desperat röst försöker skapa fred genom att säga att man inte behöver ha kontroll på precis allting. Hon som inte har några hämningar, hon som talar lite för högt, hon som är helt galen och helst skulle vilja leva livet på sitt eget sätt, och inte på det sätt samhället stakat upp för henne. Feministen, filosofen, friluftsaren. Hon som älskar att trampa runt i lera på ett regnigt festivalområde - hon som bara vill sluta ögonen, känna musiken, och dansa. Amen.

Karma..?

Ibland undrar man ifall allting inte är ett stort jävla skämt, någon slags true-man-show; att det sitter ett tv-team som riggar upp den ena förkastliga incidenten efter den andra och därpå en mycket road publik i tv-sofforna. Exempelvis idag. Vid mitt senaste besök på Emmaus tilldelades jag en flyer som informerade om att Emmaus på Backaplan sålde ut allting för fem kronor styck. Secondhand-sucker som jag är satte jag mig på en spårvagn över kanalen efter jobbet, trots att jag var så trött att jag somnat otaliga gånger framför datorn under dagen. Jag ville ju inte gå miste om den oändliga fyndkällan, liksom. Väl framme gick jag av vagnen i det industrihelvete som Hisingen faktiskt är. Därefter tog det mig uppskattningsvis en halvtimma att hitta fram till Emmaus, som ligger bakom x antal industribyggnader, plåtslagare och motorcykelgrossister. Humöret steg en aning för att fem sekunder senare sjunka genom jorden. 5-kronorsutförsäljningen bestod av några lådor fyllda med snoriga mjukisdjur, tattiga koppar och lite plastleksaker. Kläderna, som tog begreppet white trash till helt nya höjder, var det normalpris på. Sedan gick allting väldigt fort.

Jag flyr fältet. Himlen öppnar sig. Det åskar. Jag blir genomblöt. Jag springer in på Lidl och passar på att fyndshoppa lite mat istället för åtråvärd vintage. Det blir alldeles för mycket. Jag går ut. Jag går vilse på dödens ö. Jag går, går, går och går. Axlarna, armarna, benen och händerna värker. Mascaran rinner. Tillslut hittar jag tillbaka till hållplatsen och inser att jag gått runt i en ring, samtidigt som min vagn susar förbi. En av påsarna går sönder. Mat rullar ut över hela perrongen. Jag får en påse av en man som till skillnad från alla andra själlösa människor runt omkring lägger märke till min vånda (bless your soul). Jag hamnar på en vagn fullsmockad av svettiga fotbollsspelare med taskig kvinnosyn som skriker hjärndöda hejarramsor. Jag kommer till Valand och missar min vagn - igen. Sen blir jag slagen på käften. AV GUD.

måndag 6 juli 2009

For now

Jag återkommer efter att min matkoma lagt sig. Den fjortonde juli kommer Olivia hem. Efter tre år.

And if you shake her heart enough she will appear
Tonight i think i'll be staying here
And you never did like this town
I talk out loud like you're still around
And i miss you
I'm goin back home to the west coast
I wish you would put yourself in my suitcase
I love you
Standing all alone in a black coat
I miss you
I'm goin back home to the west coast


onsdag 1 juli 2009

Holiday

I bless your name for letting me get away
Every day with you is like a holiday
And when I'm with you I'm far beyond okey
Nothing can keep me from my holiday, my holiday