onsdag 22 juli 2009

Ensam är fan svagare än mina borttynade handbollsmuskler

Jag var hemma i Sävedalen igår för första gången sedan jag flyttade till Änggården i maj. Ingenting ont mot de utan tvekan grymmaste föräldrarna som finns samt lyxvillaförorten, men jag fick typ panik. Bara tanken av att flytta tillbaka dit ut i början av september gav mig gåshud av obehag. Antagligen på grund av att det var längesen jag mådde så bra och var så tillfredsställd med min tillvaro som jag är just nu; här. Som jag sa innan jag bestämde mig för att bo här i sommar; varför se det som någonting positivt att bo ensam i en stor villa i Sävedalen när jag kan bo med mina närmaste i Änggården? Där jag nästan hela tiden är omringad av röster och rörelse; människor som gör den tråkiga vardagen till något långt bättre än genomlidlig. Jag är och kommer förhoppningsvis alltid vara en person som trivs i att nästan alltid vara i andras närhet. Det är inte det att jag inte tycker om mitt eget sällskap, det är mest att det individuella umgänget blir så fantastiskt mycket mer givande ifall man gör det tillsammans.

I go the the places where I've been before
But it doesn't feel like my home anymore


And I need you so

I need you so

1 kommentar:

MO sa...

tårar snart kommer tårarna!