måndag 20 juli 2009

She said "baby, I still love you, sometimes there's nothin' left to do"

Sommaren innehåller som tur är mindre tid framför datorn. Jag tänker inte be om ursäkt för dålig uppdatering, det var mer ett konstaterande. Helgen har varit... speciell. Oväntad. Jag vill inte skriva mer än så för jag ska inte börja överanalysera, igen. Den här gången ska jag fan inse att ingenting hjälper av att tänka igenom varje minsta detalj femtusen gånger i huvudet. Allt som sagts, allt som gjorts, alla beröringar, alla intryck, alla infall, alla motsägelser, alla sanningar och lögner, allt som varit och alla känslosamma berg-och-dal-banor. Ibland är det bäst att bara låta saker ske, och sen får det gå som det går och bli som det blir. Efterklokhet och känsloprinciper är för folk som aldrig någonsin tillåtit sig själva att falla handlöst. Det värsta som kan hända är att man ligger där igen; full av ångest, förintande tankar och den obarmhärtigt bultande frågan i huvudet: kommer jag någonsin kunna andas igen utan att det gör ont? Hellre det än att helt meningslöst lalla vidare; visserligen inte förkrossad, men å andra sidan aldrig riktigt levande. Konsekvensanalys får vänta till kommande högskoleuppsatser.

Well, you build it up, you wreck it down

You burn your mansion to the ground
When there's nothing left to keep you here
When you're falling behind in this big blue world

Jag lyssnar på fantastiska Tom Waits och tänker på farfars hus i Laholm där jag spenderade min semester. Bästa dagarna på länge. Bort från allt fast samtidigt så nära.







1 kommentar:

Schröder sa...

Emma, du är så otroligt vacker!