måndag 31 augusti 2009

Dripp dropp

"Vet ni känslan när ens hjärta blir så fruktansvärt krossat att man kan känna blodet droppa?"

söndag 30 augusti 2009

The times they are a-changing

Den senaste veckan har gått så otroligt långsamt. Jag har aldrig varit med om liknande. Som att man läser en bok som inte utspelar sig längre än ett par dagar men det tar två månader att läsa ut den. Så många intryck. Så många förändringar. Färgen på löven börjar ändras, lukten och känslan i luften förändras. Hösten är här och jag har flyttat hem, börjat på en annan avdelning på jobbet och vet ärligt talat inte vad jag ska känna. När ens vardagliga liv, ens känslor och allt det man är så van vid känns helt nytt och främmande - är det någonting man ska uppskatta? När det äntligen sker en brytning mot det som är så invant att det knappt känns längre. Problematiken ligger kanske i att det inte är så mycket utåt som förändrats, utan mest magkänslan. Inuti. Och jag ligger här och kan verkligen inte komma på ifall jag gillar det eller inte.

We're the trees still green in november
And I know I can't remember summer being so gone
And I will play along
But it feels, it feels so much
That we're don't know what we're doing

lördag 22 augusti 2009

We are nowhere and it's now


And I'm not sure what the trouble was
that started all of this

The reasons all have run away
but the feeling never did

It's not something I would recommend
but it is one way to live

Cause what is simple in the moonlight
by the morning never is








fredag 21 augusti 2009

Till dig, Rolf Hillegren (se föregående inlägg)

Du är fortfarande ett vidrigt äckel, men jag sket i dig och hade en väldigt fin kväll i alla fall. Åt kräftor och såg solnedgången med goda vänner på klipporna vid havet och insåg att människor som du inte ska få förstöra för människor som oss. Vi spyr på dig och går vidare med våra liv, utan det hat och utan den fruktansvärt förvrängda människosyn du har. Du kan skratta om du vill, håna oss, vi rör oss du står still.
















Jävla förbannade kvinnohatande vidriga äckel

Det här kommer bli ett väldigt opedagogiskt inlägg. Jag är för arg för att argumentera. Följande text är skriven av kammaråklagare Rolf Hillegren i Svenska Dagbladet:

"När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse".

Vid ett senare tillfälle säger han även att "man brukar ju säga att ett nej är ett nej och det kan jag ju i och för sig hålla med om. Det är naturligtvis ett brott mot en gentlemannaregel (översättning: åh, tack för att du inte våldtog mig, vilken gentleman du är!) att inte acceptera det. Men det är inte värt två års fängelse".

Jag blir så jävla förbannad.

Ärlig talat. Jag är trött på att vara förbannad. Jag är trött på att gå upp ur sängen varje dag och gång på gång mötas av människors totala brist på intelligens, medmänsklighet och jävla vanligt vett. Jag är så jävla, jävla trött. Det här uttalandet får mig att nästan börja gråta. Jag är givetvis glad för att omvärlden reagerar lika starkt och JO-anmälningarna regnar in, men ändå. Någonstans inom mig blir jag bara mer och mer trött. Jävla förbannade onda idiot. Jävla förbannade onda värld. Som sagt orkar jag inte precis just nu, så jag länkar till följande fantastiska människa http://hkbergman.blogspot.com/ och låter henne föra min talan istället. Min röst är sprucken och min hjärna har stannat i ren chock.

Och ni, glöm för guds skull inte att JO-anmäla!

tisdag 18 augusti 2009

Är man olycklig ifall man inte är lycklig?

På senare tid har jag funderat ganska mycket kring begreppet lycka. Jag tror inte att lycka är ett tillstånd man kan befinna sig i en längre tid. Det är ingenting bestående och det är definitivt inte ett "normalt" tillstånd. Det låter förfärligt deppigt, men missförstå mig rätt; jag tror att människor (läs: i västvärlden) har alldeles för stora krav på just lyckan. Att det liksom är någonting man ska gå runt och vara; annars är man deprimerad, bitter och pessimistisk. Jag tror att det är där man lurar sig själv. Lycka för mig är ett nästintill berusat tillstånd (som ej har med alkohol att göra), en obeskrivbar känsla i kroppen av att någonting har hänt eller komma hända som kommer att göra ens liv lite mer exotiskt, någonting som gör världen som man uppfattar den lite vackrare. En nästantill fysisk upplevelse, som omöjligt går att hålla kvar en längre tid, och som inte borde förväxlas med glädje. Oftast tar lyckan sig form i minnen eller i längtan; att den antingen dröjer och skapas först i efterhand, eller att den börjar gro innan det man känner sig lycklig inför faktiskt inträffat. Hur ofta stannar man upp precis exakt i nuet och tänker "fan vad jag är lycklig", utan minsta förankring till någonting annat som kan vara källan till den där plötsligt kroppsliga glimten av välbehag?

För mig är inte motsatsen till lycka olycka. Motsatsen till lycka är hat eller möjligtvis död. Hat kan omöjligt bidra till lycka och är man död är man inte förmögen att känna några känslor över huvud taget. Frånvaron av lycka skapar inte automatiskt olycka. Det jag försöker säga är att man borde avdramatisera "den lyckliga människan". Eller kanske bara omprioritera. Sluta ha sådana krav på att allting ska vara så fantastiskt hela tiden. Sluta tänka att "allting är ju jättebra, varför känner jag mig inte lycklig?". Hade lycka ens existerat ifall det var ett oföränderligt, konstant tillstånd?

I helgen kände jag ganska många sting av den där berusande, fysiska lyckokänslan. När alla sjöng med i Bon Ivers Skinny Love, när Band of Horses höjde Funeral till skyarna, när Antony Hegarty uppenbarade sig på scen och var precis så skör och magisk som jag tänkt, när Patrick Wolf satte stråken mot sin fiol, när det föll ett stilla duggregn i takt med Calexicos förtrollande gitarrer och när jag äntligen fick känna Karin Dreijers röst borra sig rakt igenom hela kroppen. Detta betyder inte att jag "gick runt på ett lyckomoln" hela helgen (usch vad jag avskyr det uttrycket). Jag tror helt enkelt inte att det är fysiskt eller psykiskt möjligt. Och det gör mig varken olycklig, pessimistisk eller självmordsbenägen. Snarare tror jag att den insikten skapar fler tillfällen att känna lycka; då och då.

fredag 14 augusti 2009

Bon Iver, Band of Horses, Anthony & the Johnsons, Röyksopp och Fever Ray



Det kommer bli vackert

När är det okej att inte bry sig?

Jag fick en anonym kommentar till mitt inlägg om Victoria Silvstedt och Nur El-Refai. Om hemsidan improveme.se.
"Är inte helt förvånad över att deras lista ser ut och beskrivs på det sättet. Eftersom det är just deras. Ingenting annat på den sidan känns vettigt, så man kan nog inte förvänta sig annat.."
Jag har funderat lite mer på denna problematik. Kan någonting vara så vettlöst och irrationellt att man helt ska låta det bero? När är det okej att inte reagera; att inte ens rycka på ögonbrynen, när det kommer till saker man tycker är fel? Sabina berättade igår om några fulla män på spårvagnen som hade extremt taskig kvinnosyn och som sagt otaliga kvinnoförnedrande saker. Jag svarade henne att det inte ens är någon idé att argumentera emot sådana kompletta idioter. Att det är försent för dem att inse någonting och att man bara slösar tid och energi. Med ens kom jag på att det är precis vad den här personen tänkte om mitt inlägg. Varför bli irriterad över en sådan här hemsida när man ändå inte kan förvänta sig något annat? Saken är att jag vill tro på förändring. Jag vill tro att ifall man höjer sin röst så kan man i alla fall skapa någon slags medvetenhet. Tycker man att någonting är fel, hur idotiskt det än må vara, så ska man säga det. Det är det enda sättet förändring kan ske i det långa loppet. Framförallt gällande saker som är större och mer allvarliga än utseendehets. Hur många av de orättvisor som händer varje dag i världen hade man kunnat förhindra ifall människor sagt ifrån och stått på sig? Oavsett om man inte förväntar sig ett skit.

torsdag 13 augusti 2009

Sabina


Vi under en värmelampa någonstans i Göteborg. Det var min födelsedag igår. Jag firade den med bland annat Sabina, precis som för ett år sedan. Fast för ett år sedan var det bara hon och jag. Vi var i London, vi hade precis lämnat vårt rövhål till lägenhet och satt på en stenbänk utanför Old Street Station och drack varsin Ice Dragon och rökte Lucky Strike. Natten till min födelsedag sov vi i Kristoffers säng. På morgonen väckte de mig med sång och en öl på sängen. Dagen spenderade vi genom att springa runt i östra London och försökte desperat hitta någonstans att bo. Det ena stället värre än det andra. Regnet öste ner. På kvällen lagade Kristoffer och Calle mat och Nima och Alex kom över. Det var fint, fast det underlättade inte direkt. Det var den värsta födelsedagen i mitt liv. Jag kan till och med säga att det var en av de värsta perioderna i mitt liv. Jag gjorde saker jag verkligen inte kunde stå för, och när jag ser tillbaka i min blogg skriver jag att det var precis vad jag behövde just då. Inte för alltid, men precis just då. Som att det skulle berättiga någonting. Såhär i efterhand kan jag med säkerhet säga att det var det minsta jag behövde. Visst, det var spännande och gav någon slags livserfarenhet, men inte på ett positivt sätt. Inte alls.

Men jag hade ändå Sabina. Och vi står kvar på samma plats som vi gjorde då. Även om allting runt oss har förändrats. Snart flyttar hon och jag kommer sakna henne så oerhört mycket. Men jag vet att vi kommer fira fler födelsedagar ihop. Kanske inte nästa år, men nästa, nästa och nästa...

onsdag 12 augusti 2009

Hur fan gör man nu då?

Jag fick en klockren födelsedagspresent av Ninni - och nu ska alla mina frågor äntligen bli besvarade! Imorgon fyller jag 22, det kanske är dags att lära sig nu.

tisdag 11 augusti 2009

Victoria Silvstedt vs. Nour El-Refai

När jag surfade på jobbet råkade jag (NOTERA: EJ FRIVILLIGT) snubbla in på hemsidan Improve me.se - Nordens största skönhetssajt. Där fanns ett antal bildkollage, bland annat "Sveriges 99 snyggaste kvinnor". På jobbet är jag i behov av tidsfördriv som tyvärr inte alltid gynnar mina personliga intressen, så jag började bläddra igenom skiten. Nittionio bilder på svenska kvinnor som beskrivs som vackra med motiveringarna "vackra ögon", "bländande leende", "välformad näsa", "svallande hårfall" samt "naturlig skönhet". Jag skojar inte. NITTIONIO BILDER MED PRECIS SAMMA MOTIVATION. Förutom två undantag. Nour El-Refai (l o v e y o u) med motiveringen "skönt provocerande, visar att intelligens och humor går ihop". Alltså; Nour är snygg för att hon är smart, rolig och provocerande, till skillnad från de övriga 98 kvinnorna på listan. Anar jag någon slags dubbelmoral? Undantag nummer två är Victoria Silvstedt som enligt improveme.se "personifierar den vackra svenska kvinnan".

För det första; sedan när är den "vackra svenska kvinnan" en anorektisk silikonpumpad blekt blondin med mindervärdeskomplex? Och vad hände med den naturliga skönheten som lyfts fram så fantastiskt mycket hos alla övriga deltagare? (som givetvis har 100% naturligt långt, lockigt hår, vacker hy, vita tänder och slimmade kroppar). Vad ger det för signal att bejubla den naturliga skönheten, samtidigt som man sätter kronan på den minst naturliga kvinnan som vandrar på denna jord?

För det andra; varför nämns Nour El-Refai på denna lista över huvud taget? Det för mig är det mest provocerande. Varför beblanda en av Sveriges grymmaste kvinnor med denna fullkomligt propagerande skit? Varför smutsa ner hennes klockrena sinne för humor, hennes enorma intelligens och hennes äkta och intressanta skönhet i samband med en lista som utser Victoria Silvstedt till den svenska, kvinnliga normen. Det är som att spotta på allting Nour El-Refai står för. Jag undrar hur de tänker? Nu blir hon väl glad, den där Nour, när hon äntligen får uppmärksammas i ett sammanhang som berör skönhet istället för hur provocerande och fult det är när hon visar könet sådär öppet mitt på stan. Hur mycket hon än kämpar emot är hon ju ändå kvinna, och hon är faktiskt rätt het för att vara feminist.

Snälla ni, glöm inte: alla kvinnor har könshår. Även blonda, smala, välformade, naturligt vackra kvinnor med bländande leenden och söta näsor.

måndag 10 augusti 2009

Vad gör man en lördagkväll i Göteborg när man inte dricker alkohol?

Svar: Man har picknick i Botaniska med goda (och nakna) vänner, Brago fullkornskex, glupska katter, lusthus, och så lite Yatzy på det. Och hur mår man dagen efter? Svar: helt underbart bra. Söndagsångest, vad är det?







söndag 9 augusti 2009

"Barn som växer upp med homosexuella föräldrar blir förvirrade" - Göran Hägglund.

Jag tror att det är du som är förvirrad, Göran.

lördag 8 augusti 2009

Samtal

När jag satt vid Valands spårvagnshållplats frågade en gammal, alkoholiserad man vad det var för bibel jag läste. Jag höll upp min bok; Mig äger ingen, av Åsa Linderborg.

- Det är ingen bibel, det är en barndomsskildring.

- Alla böcker är en bibel.


Jag tycker det var så fint sagt. Sedan sa han att alla människor ägs av staten och kapitalet. Vi började prata om ett radioprogram jag hört på p1 för ett tag sedan, om att många kommuner satsar miljonbelopp på nöjeskulturen, exempelvis byggen av äventyrsbad, och då på bekostnad av den svaga människan.

- Fast det kunde varit värre, sa jag.

Då log han. Visserligen ett väldigt litet, trött leende. Kanske hade han glömt av hur man gör när man ler. Men han log faktiskt. Och sen försvann han lika fort som han kom.

But then again...

Jag kommer sakna att bo i Änggården så mycket att det gör ont. Att sitta vid köksbordet med Moa och lyssna på p1 och diskutera könsordningen. Att bara kunna gå utanför dörren och plötsligt befinna sig på den klart finaste platsen i Göteborg. Att ständigt ha mina vänner nära. Jag vill bo i kollektiv för alltid.

Hemma

Efter gårdagens kräftskiva, där jag precis som utlovat inte drack en droppe alkohol, såg jag fel på busstabellen och "var tvungen" att sova i huset. Mörkt och ödsligt eftersom pappa och mamma bor på landet. Men så fort jag öppnade dörren och kom in försvann största delen av min noja att flytta hem igen till hösten. Det här är ju mitt hem. En spegling av min fina barndom. Min största oro ligger inte i att bo i det här huset igen. Den ligger i att jag ska hamna i den situation jag var i när jag bodde här sist. Det är ingen hemlighet att vintern och en del av våren kan ha varit den jobbigaste perioden hittills i mitt liv. När jag planlöst drog omkring, helt utan framtidsvisioner och helt utan pengar; då tristessen och nonchalansen blev så påtaglig att jag hamnade i en återvändsgränd och helt tappade bort mig själv. Det får, kan, ska inte hända igen. På ett sätt lärde jag känna mig själv bättre. Jag var inte så självständig och tuff som jag trodde. Det ligger en stor styrka i att erkänna och acceptera sina svagheter. Förhoppningsvis lärde jag mig så mycket att jag kommer känna igen varningstecknen. Förhoppningsvis kommer jag aldrig tillåta mig själv att hamna i en sådan situation igen.

fredag 7 augusti 2009

Älskade Änggården

Jag hade egentligen tänkt skriva ett, nu för tiden ganska vanligt förekommande, aggressivt inlägg om världens alla orättvisor i allmänhet och den onaturliga synen på kvinnan i synnerhet. Fast efter kvällens häng i paradiset på jorden - lilla änggården - känner jag mig tillräckligt harmonisk för att låta bli. Var inte oroliga, det kommer, men just nu är jag bara förundrad över hur de små tingen i livet är de som verkligen spelar någon roll i slutändan.








Och till dig mamma. Jag vet att det är min strid. Men det känns så obeskrivligt skönt att du står bakom mig i den. Åter igen har du bevisat att du är det finaste som finns.

onsdag 5 augusti 2009

Jag köpte nytt balsam och var lite väl ivrig att lukta på det...

He's not selling any alibis
As you stare into the vacuum of his eyes
And ask him; do you want to make a deal?


Nu ska jag göra som igår; nämligen bekämpa ångest med ångest och se Broder Daniel Forever på Hagabion. You die when you're young!

tisdag 4 augusti 2009

Hädanefter ska jag fanimej vara lycklig

Det enda som är positivt med det envist ihållande skitregnet är att man kan motionera i det. Det finns något väldigt bitterljuvt i att springa i regn. Det har alltid varit min favoritsysselsättning när jag vill plåga mig själv, samtidigt som det är det enda som verkligen hjälper mot plåga. Bekämpa det med dess egna vapen, typ. När jag redan är så jävla optimistisk kan jag väl hitta ytterligare en positiv sak med regnet, nämligen att det höjer mysfaktorn när man på måndagkvällar får krypa upp i soffan med en filt och en kopp thé och kolla på sensationella Upp till kamp. I slutändan handlar det alltid om den egna inställningen. Ifall jag bestämmer mig för att det inte är skit kanske det faktiskt slutar kännas precis så.

måndag 3 augusti 2009

Happy Sunday

Kan man springa bort ångest? Jag ska göra ett försök. Det är sjukt att man är ledig två dagar i veckan, och en av de dagarna spenderar man i sängen oförmögen att ens resa sig. Nu skiter jag i att gå ut innan jag åker till Melbourne. Fem månader, det lär väl inte vara särskilt svårt..?

Don't say you're happy
out there without me

I know you can't be
'cause it's no good


söndag 2 augusti 2009

Kex

Vi drack kaffe på Hagabion och Karin skulle visa hur hennes nya lb (love object) ser ut. Sneda ögon - check! Uppåtnäsa - check! Stor underläpp - check! Han verkar onekligen vara ett riktigt kex.



Igår trotsade jag all utgångshets och valde istället att somma i soffan framför Upp till kamp. Efter en natts sömn med fullkomligt urflippade drömmar vaknade jag automatiskt vid åtta och trodde jag försovit mig. Hjärtattack minst sagt, då jag menar att hela företaget vilar på receptionistens axlar. Dagen tillbringade vi med att äta thai i Slottskogen samt fika och spela krocket vid Lilla Änggården. Varje gång klubban mötte bollen i ett "duck!" slungades jag tillbaka till min idylliska barndom. Jag vann, givetvis.