tisdag 18 augusti 2009

Är man olycklig ifall man inte är lycklig?

På senare tid har jag funderat ganska mycket kring begreppet lycka. Jag tror inte att lycka är ett tillstånd man kan befinna sig i en längre tid. Det är ingenting bestående och det är definitivt inte ett "normalt" tillstånd. Det låter förfärligt deppigt, men missförstå mig rätt; jag tror att människor (läs: i västvärlden) har alldeles för stora krav på just lyckan. Att det liksom är någonting man ska gå runt och vara; annars är man deprimerad, bitter och pessimistisk. Jag tror att det är där man lurar sig själv. Lycka för mig är ett nästintill berusat tillstånd (som ej har med alkohol att göra), en obeskrivbar känsla i kroppen av att någonting har hänt eller komma hända som kommer att göra ens liv lite mer exotiskt, någonting som gör världen som man uppfattar den lite vackrare. En nästantill fysisk upplevelse, som omöjligt går att hålla kvar en längre tid, och som inte borde förväxlas med glädje. Oftast tar lyckan sig form i minnen eller i längtan; att den antingen dröjer och skapas först i efterhand, eller att den börjar gro innan det man känner sig lycklig inför faktiskt inträffat. Hur ofta stannar man upp precis exakt i nuet och tänker "fan vad jag är lycklig", utan minsta förankring till någonting annat som kan vara källan till den där plötsligt kroppsliga glimten av välbehag?

För mig är inte motsatsen till lycka olycka. Motsatsen till lycka är hat eller möjligtvis död. Hat kan omöjligt bidra till lycka och är man död är man inte förmögen att känna några känslor över huvud taget. Frånvaron av lycka skapar inte automatiskt olycka. Det jag försöker säga är att man borde avdramatisera "den lyckliga människan". Eller kanske bara omprioritera. Sluta ha sådana krav på att allting ska vara så fantastiskt hela tiden. Sluta tänka att "allting är ju jättebra, varför känner jag mig inte lycklig?". Hade lycka ens existerat ifall det var ett oföränderligt, konstant tillstånd?

I helgen kände jag ganska många sting av den där berusande, fysiska lyckokänslan. När alla sjöng med i Bon Ivers Skinny Love, när Band of Horses höjde Funeral till skyarna, när Antony Hegarty uppenbarade sig på scen och var precis så skör och magisk som jag tänkt, när Patrick Wolf satte stråken mot sin fiol, när det föll ett stilla duggregn i takt med Calexicos förtrollande gitarrer och när jag äntligen fick känna Karin Dreijers röst borra sig rakt igenom hela kroppen. Detta betyder inte att jag "gick runt på ett lyckomoln" hela helgen (usch vad jag avskyr det uttrycket). Jag tror helt enkelt inte att det är fysiskt eller psykiskt möjligt. Och det gör mig varken olycklig, pessimistisk eller självmordsbenägen. Snarare tror jag att den insikten skapar fler tillfällen att känna lycka; då och då.

Inga kommentarer: