tisdag 29 september 2009

Someday my pain will mark you, harness your blame and walk through

and the story's all over you
in the morning i'll call you
can't you find a clue when your eyes are all painted Sinatra blue
what might have been lost






Tack fina du för att jag fick hälsa på och vandra runt på Öland med dig och se hösten när den är som finast. Löv på marken, äpplen i träden, gult orange rött, du är bäst Sabina.

fredag 25 september 2009

Den dagen, den sorgen

Jag citerar mig själv från ett inlägg som skrevs i mitten av juli.
Ibland är det bäst att bara låta saker ske, och sen får det gå som det går och bli som det blir. Efterklokhet och känsloprinciper är för folk som aldrig någonsin tillåtit sig själva att falla handlöst. Det värsta som kan hända är att man ligger där igen; full av ångest, förintande tankar och den obarmhärtigt bultande frågan i huvudet: kommer jag någonsin kunna andas igen utan att det gör ont? Hellre det än att helt meningslöst lalla vidare; visserligen inte förkrossad, men å andra sidan aldrig riktigt levande.
Då befann jag mig i en minst sagt komplicerad situation. Trots det valde jag att resonera på det här sättet. Såhär i efterhand kan jag säga att jag inte ångrar det. Faktiskt inte alls. Jag tror att jag var tvungen att slunga mig in i det igen, att liksom ignorera den käftsmäll jag fått och bygga upp någon slags försvarsmur samt förståelsen och bekräftelsen att jag kanske inte hade anledning att vara så jävla ledsen. Visst, det var första gången jag faktiskt kände de där känslorna med stort K, but then again; det var väl fan på tiden. Ångest, förintande tankar och känslan av att inte kunna andas uteblev den här gången. Ibland tror jag att jag vill känna den där skiten. För att ta bort fokus från allt annat. För att sätta färg på världen. Att jag nästan självmant frammanar känslan av att någon gör tusen nålar på mitt hjärta och mina inälvor och att världen runt omkring är en iscensatt illusion vars enda syfte är att påminna mig om hur vackert vi hade det. Hur lycklig jag var. Fast egentligen handlar det nog mest om hur vackert vi kunde ha haft det. Hur lycklig jag kunde ha varit. Den insikten gör att jag faktiskt vill lägga omvridningen av mitt inre på hyllan till den gång den faktiskt kommer att vara berättigad. Den dagen, den sorgen.

I helgen åker jag till dig och andas frisk luft och dricker rödvin vid havet.


söndag 20 september 2009

Gone with the madness

Mitt skrivande är tillfälligt ur funktion med anledning av att jag inte fått internet att fungera i min nya lägenhet. Livet fortsätter dock att vara ganska underligt. Jag har fått ett avslut på någonting som tagit upp större delen av mitt liv och känslor det senaste året. Jag var osäker på ifall jag skulle känna ilska, sorg eller lättnad, men jag har till min stora glädje upptäckt att det mest är en stor lättnad. Closure, som de skulle säga i staterna. Jag återkommer när tekniken åter igen är på min sida.

I don’t regret you
Or that I met you
But I was too honest where games must take their place
It’s such a crime
But I was swept off my feet for the first time

For the first time I don’t need my pride
To you it was crazy, but i’m still excited inside
But I wanted you to desire me
I could have...
Gone with the madness

onsdag 9 september 2009

Uppdatering: svartklubb samt biljett till Melbourne bokad

Nu för tiden håller jag på att göra mig hemmastadd på Prinsgatan. Har inget internet ännu. Är hemma i Sävedalen nu och har bokat min biljett till Melbourne. Artonde januari är det åter igen hejdå Göteborg. Allting i mitt liv känns extremt overkligt. Och jag har nog bestämt mig för att jag tycker om det.







lördag 5 september 2009

Del tre, ladies and gentlemen

Jag ville verkligen inte, jag stretade och kämpade emot, skrek till mig själv "Emma! NEJ!!!" men jag kunde liksom inte hindra mig. Jag tappade kontrollen över min kropp. Jag tryckte på uppdatera-knappen på Facebooksidan. Det här är verkligen inte okej.

På tal om ensamhet del två

Sitter och bläddrar i den där "är du ett fan?"-grejen på Facebook, typ:

Korv med bröd? (delete)

Hata Västtrafik! (delete)

Öl (ja, but still: DELETE!!!)

Jag börjar ångra att jag stannade i Sävedalen, ensam i en gigantisk villa med mig själv och Facebook som enda sällskap. Jag är inte ens godissugen. Jävla skit.

På tal om ensamhet

http://www.youtube.com/watch?v=YFgInIACTwc&feature=related

I will be gone when you wake up
No awkward breakfasts, I swear
And don’t you look for me, because I could be anywhere
In someone else’s house
In someone else’s arms
With someone else to warm the pain away

Loneliness is better when you're not alone

Det var det. Nu bor jag i stan igen. Första kvällen i nya lägenheten blev ganska fin. Sandra kom över och vi drack lite baileys och gick sedan de femtio meterna ner till Hagabion. Varje gång vi har suttit uppkrupna i varsin sammetsfåtölj där har jag tänkt hur det skulle vara ifall stans bästa ställe började servera alkohol. Skulle det vara enbart gött eller skulle det liksom förstöra ställets stämpel och ta bort den där magiskt harmoniska stämningen som alltid finns där. Jag fick svaret igår när jag för första gången fick uppleva Hagabion som bar. Jag vet inte ifall det var den fuktiga luften och de mörka molnen över Linnéstaden, eller den där konstiga känslan av förändring; att hela ens liv helt plötsligt känns främmande, eller kanske den obeskrivliga energin från bandet Little Dragon; men det kändes precis så bra som jag hade hoppats på. Lokalens karaktär och speciella anda påverkades inte alls negativt av att det serverades Mariestad. Att brandlarmet gick mitt i och förstörde hela konserten gjorde inte så mycket. Jag vandrade hem och upptäckte att man kan sitta i fönstret i mitt rum och se in i Hagabions fönster. Jag satte mig där en stund och kollade klart på spelningen och drack lite mandellikör. Kände mig ganska ensam, fast jag vet inte ifall det är så dåligt när allting kommer omkring. Det kanske snarare är någonting man borde försöka uppskatta mer. Eller vänja sig vid. Vid närmare eftertanke är det väldigt konstigt att den känslan ens existerar. Borde inte evolutionen för länge sedan raderat det faktum att världens mest ensamma varelse kan förstå ensamhetens innebörd och faktiskt känna sig ensam? Märkligt.



torsdag 3 september 2009

Before you start again you have to reach the end

En vecka hemma. Det var så länge jag stannade. Jag kände med en gång att jag inte vill spendera hösten och vintern här. Jag har försökt att tänka positivt kring det men det är svårt. Det spelar ingen roll att det bara handlar om fyra månader innan jag flyttar till Melbourne. Någonstans känns klyschan "livet är för kort" ganska vettig i sammanhanget. Någonstans måste man leva i nuet och göra sitt bästa för att livet just nu; igår, idag, imorgon, ska bli så bra som möjligt. Imorgon flyttar jag till en underbar lägenhet på Prinsgatan. Jag är för trött för att vara glad, men jag vet att jag är glad. Medan det mesta utöver det går lite på sparlåga just nu. Jag håller på att lära mig ett nytt jobb igen, som visserligen är roligt men ändå utmattande, jag har en väldigt lång och tråkig att-göra-lista och mina känslor och tankar har de senaste dagarna börjat smyga sig lite närmre det negativa hållet. Lite, lite närmre den där klumpen i magen. Den som jag gör mitt bästa för att slippa undan. Jag känner dock att det kommer att bli en fin höst. Ifall jag bara får den här flytten överstökad. Ifall jag bara får några timmars ostörd sömn och lite mer stabilitet i mina känslostormar.

Det jag vill allra helst börjar verka mer och mer omöjligt. Ibland kanske man ska sluta försöka förverkliga tankar och drömmar. Sluta sträva efter hur det kunde ha varit. Sluta glorifiera saker som i den obarmhärtiga verkligheten egentligen inte är så vackra.