fredag 25 september 2009

Den dagen, den sorgen

Jag citerar mig själv från ett inlägg som skrevs i mitten av juli.
Ibland är det bäst att bara låta saker ske, och sen får det gå som det går och bli som det blir. Efterklokhet och känsloprinciper är för folk som aldrig någonsin tillåtit sig själva att falla handlöst. Det värsta som kan hända är att man ligger där igen; full av ångest, förintande tankar och den obarmhärtigt bultande frågan i huvudet: kommer jag någonsin kunna andas igen utan att det gör ont? Hellre det än att helt meningslöst lalla vidare; visserligen inte förkrossad, men å andra sidan aldrig riktigt levande.
Då befann jag mig i en minst sagt komplicerad situation. Trots det valde jag att resonera på det här sättet. Såhär i efterhand kan jag säga att jag inte ångrar det. Faktiskt inte alls. Jag tror att jag var tvungen att slunga mig in i det igen, att liksom ignorera den käftsmäll jag fått och bygga upp någon slags försvarsmur samt förståelsen och bekräftelsen att jag kanske inte hade anledning att vara så jävla ledsen. Visst, det var första gången jag faktiskt kände de där känslorna med stort K, but then again; det var väl fan på tiden. Ångest, förintande tankar och känslan av att inte kunna andas uteblev den här gången. Ibland tror jag att jag vill känna den där skiten. För att ta bort fokus från allt annat. För att sätta färg på världen. Att jag nästan självmant frammanar känslan av att någon gör tusen nålar på mitt hjärta och mina inälvor och att världen runt omkring är en iscensatt illusion vars enda syfte är att påminna mig om hur vackert vi hade det. Hur lycklig jag var. Fast egentligen handlar det nog mest om hur vackert vi kunde ha haft det. Hur lycklig jag kunde ha varit. Den insikten gör att jag faktiskt vill lägga omvridningen av mitt inre på hyllan till den gång den faktiskt kommer att vara berättigad. Den dagen, den sorgen.

I helgen åker jag till dig och andas frisk luft och dricker rödvin vid havet.


1 kommentar:

JJ sa...

http://www.youtube.com/watch?v=7ED3Wg29Ims