onsdag 4 november 2009

Hej igen

På bussen hem till Sävedalen pratade jag och min syster om vår barndom. Hon mindes en jul för länge sedan som vi firade i mormor och morfars gamla hus i Tranås. De har flyttat därifrån för länge sedan, och minnena har stannat kvar innanför väggarna. Denna jul mindes hon dock på grund av att en fågel flög in i köksfönstret och dog. Det var blod på rutan och jag vet inte ifall jag minns det eller ifall jag fått det berättat för mig i efterhand. Hon mindes även att vi efteråt promenerade i en barrskog ovanför huset; en mörk, kal skog. Detta minne var dock så undangömt i det förgångna att hon inte var säker på ifall hon drömt det eller ej. Någon barrskog minns jag inte.

Däremot minns jag hur känslor kring natur, väder och årstider kändes på den tiden. När man var mindre. Jag minns att alla känslor relaterade till väder och platser var så otroligt mycket starkare. Mycket mer levande. Jag minns när jag bar mina nya, ljuslila byxor en tidig vårdag och det liksom dammade i luften från sanden som ännu inte blivit bortsopad och byxorna blev lite smutsiga längst ner. Intryck, lukt, förhoppningar. Och jag förstod med ens varför jag ofta blir frustrerad när jag är utomhus och inte kan sätta fingret på vad som händer inuti mig. I det undermedvetna finns det en känsla som är betingad av varje årstid. En känsla som man en gång kände så starkt, men som någonstans på vägen har stannat kvar innanför väggarna; precis som minnena av mormor och morfars hus. Jag minns att jag kände det, ja nästan hur det kändes, men jag kan inte framana samma känsla igen. Förmodligen på grund av att perspektivet har vidgats. Man kanske känner samma sak, men känslan sprids ut över en större breddgrad och är därför inte lika intensiv. Just av den anledningen är jag väldigt kluven inför intrycken som världen runt omkring ger mig. På ett sätt är jag upprymd för att jag någonstans inom mig minns hur det en gång var. På samma gång nedstämd för att jag inte tycks hitta tillbaka till den där barrskogen; ifall den ens existerade. Det är som att jag minns blodet på rutan, men istället för djupt rött är det i gråskala.

Jag sitter hemma i en lång hippieklänning som förmodligen är det enda jag kommer ha på mig under den följande veckan i Egypten. Jag lyssnar på Mews nya album som förmodligen är det enda jag kommer lyssna på under den följande veckan i Egypten. Och när jag kommer hem skall jag börja skriva igen.

No more stories are told today

I'm sorry, they washed away.

No more stories, the world is grey,

I'm tired, let's wash away