fredag 27 augusti 2010

Förnimmelser

Jag hör att sommaren långsamt dör där hemma. Vilket betyder att våren sakta vaknar till liv i Melbourne. Det går jävligt trögt, men det går. Idag när jag promenerade hem från jobbet förnimmade jag någonting - jag är inte säker på vad - kanske var det vinden, en speciell lukt, ljuset; eller att asfalten såg slät ut (vilket alltid var det största vårtecknet för mig när jag var liten. Då de sopade bort vinterns grus från gatorna). Jag skrev här när jag först kände hösten komma - då en vindpust från kanalen förde med sig en handfull löv som sakta slingrade över marken. Nu ligger det mesta av min första australiensiska vinter bakom mig. Och jag inser hur otroligt kort sommaren är hemma. Och hur otroligt lyckligt lottade Melbourne-borna är som får leva såhär. Det är som ett mer öppensinnat, större, intressantare Göteborg med solsken som regel snarare än undantag. VARFÖR ÄR JAG INTE FÖDD HÄR!?

tisdag 24 augusti 2010

Vi har det bra här i vårt kollektiv

Jag har bott i många kollektiv i mitt liv som alla har skilt sig väldigt mycket åt. Vissa har varit fantastiska och vissa har varit så fruktansvärda att det resulterat i konstant fylla tjugo dagar i rad för att slippa somna nykter i min egen säng (i London, ifall någon inte fattade det). Det kollektiv jag bor i just nu sträcker sig förbi ordet fantastiskt. Jag vill aldrig någonsin flytta härifrån. Ikväll lagade vi middag tillsammans medan regn och hagel överröstade tonerna från vinylspelaren. Tyvärr är allting som är bra med Melbourne förknippat med någon bitterljuvt; vetenskapen att jag bara har det till låns. Fast om man tänker efter är det väl så det generellt sätt är när det kommer till livet? Oavsett var man befinner sig eller vad man gör. Bra stunder tar slut, dåliga stunder tar slut. Det kan vara under en kort tid, det kan vara i flera år, men det kan faktiskt aldrig vara för evigt. Igår var jag på en av mina finaste vänners pappas begravning. Han tog livet av sig för någon vecka sedan. Vakan tog rum i ett hus precis vid havet. Vi höll om varandra och sjöng samtidigt som vi såg solen gå ner över havet. Vi gick ner till hamnen och slängde varsin vit ros i vattnet till minnet av Joshuas pappa. Stunder som dessa får en att inse hur förgängligt och bräckligt livet faktiskt är. Västvärldens människor målar upp livet som det starkaste, mest dyrbara vi har. Vilket skapar en falsk bild av vad livet faktiskt är. Vad döden är. En rädsla för att misslyckas med livet. Göra det fina fult. Förlora något som var bra. Istället för att se tillbaka och tänka på hur vackert det var då. Eller att se på det fula och inse att det är det fula som får det fina att stå ut. Att de vita rosorna i vattnet är vackra trots att de hamnat där på grund av något så "fult" som döden.

lördag 21 augusti 2010

Trött och oinspirerad.

Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad.

onsdag 18 augusti 2010

Nostalgia, you're just good for one day

Jag har precis sett bilder från den svenska sommaren och en oväntad, intensiv längtan spred sig genom hela min kropp. En fin sak med att spendera tid hemifrån är att det får en att inse vad man älskar mest med det som man vanligtvis tar för givet. Inse att var man än befinner sig i världen, och hur mycket man än vill och försöker ignorera det, så kommer Sverige alltid att vara hemma. I alla fall det ursprungliga hemmet. Min relation med mitt hemland är lite som ett passionerat men destruktivt förhållande. Kärlek som inte kan dö, men inte heller riktigt leva; förutom när jag är ifrån det. Framförallt innebär det nostalgi från barndomsåren. Då somrarna kändes som en evighet: lukten av blöt asfalt och nyklippt gräs, syrenerna som blommade och vinbären som mognade i trädgården. Även tonåren, då man smakade persikolikör för första gången, blev full i en ljus sommarnatt och dansade till The Sounds första album. Jag önskar bara att kärleken till Sverige kunde bestå även i nuet, och inte bara i minnena och i känslan av att jag hör hemma där på något oförklarligt vis.

måndag 16 augusti 2010

It's raining men...

Yes. Det regnar mycket i Melbourne. Både droppar och karlar. Och vi kan väl säga såhär; jag är ganska trött på båda. Jag vill ha sommar + inga karlar slash alternativt min drömman så man slipper allt mediokert mitt emellan. Hehe.

söndag 15 augusti 2010

På tal om den svenska inskränkta mentaliteten - rädslan i mötet med människor runtomkring oss

Sitter i sängen och lyssnar på Blur. Tänker på hur glad jag är att jag åkte till Melbourne. Mest på grund av de relationer jag fått här. Jag pratade med en gammal vän på Facebook. Han sa att det han uppskattade mest med att bo i andra länder än Sverige är att folk vill veta vem du är. Att de tar sig tid att lyssna på dig, visar intresse för vad du har att säga. Jag har insett hur illa jag tycker om den svenska mentaliteten. Hur svårt det faktiskt är att komma människor nära. Jag har aldrig riktigt förstått varför folk värnar om sin integritet. Vad det egentligen betyder, och vilka konsekvenser det får att det tycks vara så viktigt att upprätthålla den. Det sägs att integritet som rättighet handlar om respekt till sin person och personliga sfär liksom skyddet mot kränkning av detta. För mig är den största kränkningen att gömma sig, täcka över sin personlighet; framförallt dess brister. Att leva efter modellen att man borde freaka ur ifall en okänd människa sätter sig bredvid dig på en tom buss. Visst; är man mer öppen löper man en större risk att trångsynta människor dömer. Man fläker ut sig som på ett sterilt operationsbord och säger "här är jag, på riktigt, inte en version av mig som jag skapat för att slippa bli kränkt av er". I det ögonblick man slår sig fri från en mentalitet som inte tillåter en att vara den man är blir man genast extremt sårbar. Och jag tycker att det är så jävla synd att det är så. Så sjukt vridet att vi inte inser att det kommer inifrån. Att vi inte behöver en klapp på axeln och ett godkännande av vår person från yttre omständigheter. Det är väl den största klyschan som finns att man måste älska sig själv för att låta andra älska en, fast ändå någonting som människor misslyckas med dag efter dag, framförallt i vårt lilla Sverige.

lördag 14 augusti 2010

Rehab nästa

Jag lever i en väldigt surrealistisk värld för tillfället. Många lediga dagar och mycket alkohol, med andra ord. Ser nästan fram emot nästa vecka då allvaret börjar - inget mer rännande på pubar, klubbspelningar och ware house-fester. Jag måste hitta ett nytt jobb. Har börjat måla upp skräckscenarion där jag återvänder till Göteborg på grund av att jag var för lat för att skaffa ett nytt jobb + söp upp mina sparpengar.

FAIL.

Ps: våren är på väg till Melbourne.

fredag 13 augusti 2010

Raj raj raj

Firade min födelsedag med de finaste människor man kan tänka sig. Lakritsshots var inblandat, då vet man att det är lyckat. Och jag hade på mig en svart jumpsuit och dansade till Waterloo. Bästa födelsedagen!




torsdag 12 augusti 2010

Allt man behöver, egentligen

En av mina bästa vänner i Melbourne heter Jamie. Det är som att han vet exakt vad som får mig att brinna inuti när det kommer till musik och film. Framförallt musik. Vi brukar dricka oss fulla och lyssna på melodier som får en att förstå hur vackert livet är, precis här och nu, det behöver liksom inte vara så mycket mer än så. Det är så mycket nu för tiden som är överskattat. Varför bry sig om skitsaker när man kan sitta framför gasspisen som får en någorlunda varm och dricka whiskey som får en varmare och lyssna på röster som den som tillhör Townes Van Zandt samtidigt som regnet nästan slår hål i glasrutan?


söndag 8 augusti 2010

Vinternatt

Spenderade natten i Olivers stuga nere vid kusten. Vi gick en två timmar lång promenad mitt i natten. Genom skogen, över stängsel, ut på en äng, uppför en kulle, sittandes i gräset tillsammans med en ljusstake och tusentals stjärnor över oss som alltid finns där men som man nästan aldrig får se. Livet, Du är en jävla berg-och-dalbana, men ibland är vi bästa vänner Du och jag.






lördag 7 augusti 2010

23

Har spenderat det senaste dygnet firandes Emilias födelsedag. Hon firar vanligtvis inte så det har varit extra roligt att äta jordsgubbstårta, bli fulla på rödvin och sjunga Celine Dion klockan två på morgonen och gå upp fyra timmar senare för att ge frukost och paket i sängen. Emilia får mig alltid att se saker ur ett annat perspektiv. Skulle nog säga att hon får mig att vara eller i alla fall vilja bli en bättre människa. Det var vackert när en liten tår föll för att vi gav henne en aerobics-vinyl. Nu skall jag se sista halvtimman av Bladerunner (har glömt hur mycket jag älskar den filmen) och sedan somna om. Himlen är ljust rosa, dagen börjar långsamt vakna till liv.

torsdag 5 augusti 2010

...

Som fortsättning på föregående inlägg skulle jag vilja ge ett exempel på hur arbetet mot jämställdhet är långa vägar bättre i Sverige än i Australien. För något år sedan hade även vi en kampanj som gick ut på att få fler tjejer in i lumpen. Det var en tv-reklam som utspelade sig på en tågstation där en tjej och en kille stod och kramades farväl. Jag minns inte exakt men militärklädsel var inblandad då man genast förstod att killen skulle åka tillbaka till lumpen och tog farväl av sin flickvän. Dock är det tjejen som har på sig kängorna och militärbyxorna och det är hon som kliver på tåget, inte han. Denna reklam har ett intelligent jämställdhetstänk på grund av att den får folk att inse hur inskränkta de är i sin uppfattning kring könsroller. Till och med jag, som är uttalat feminist och dessutom relativt påläst i ämnet, blev förvånad över att jag tog för givet att det var killen som skulle gå på tåget. Det är såhär man måste jobba för att uppnå jämställdhet - att få människor att FATTA att det läggs en stor skillnad i vad som är manligt och vad som är kvinnligt i dagens samhälle, även i "världens mest jämställda land" Sverige.

lördag 31 juli 2010

Sverige vs Australien - Aussie förlorade, Sverige blev näst sämst.

Jag irriterar mig enormt på människor som jämför Sverige med Mellanöstern eller Afrika när det talas om jämställdhet. (Vad fan skulle man göra det för? Jämför man någon annan politisk fråga med Mellanöstern? Nej, för det är bara idiotiskt). Det blir dock mer tänkvärt när man jämför jämställdheten mellan exempelvis Sverige och Australien - som ändå är likvärdigt utvecklade när det kommer till många frågor - och framförallt vilket jag har fått erfara har uppseendeväckande lik mentalitet med tanke på det enorma avståndet. Jag kan inte riktigt greppa att jag är så otroligt långt hemifrån, för allting här påminner så mycket om mitt hemland. Förutom när det kommer till jämställdheten. Man borde ju förutsätta att Sverige och Australien är någorlunda lika långt gångna på den snåriga vägen mot jämställdhet - men efter vad jag fått erfara såhär långt måste jag tyvärr säga att Sverige är några ljusår före. Jag vet inte tillräckligt mycket om australiensisk politik för att kunna yttra mig om hur jämställdhet behandlas på en högre nivå, jag kan bara tala om det jag sett under mitt vardagliga liv här i Melbourne, vilket bland annat är följande:

  • Många av mina kvinnliga vänner talar fullt och friskt om hur gärna de vill vara hemmafruar. Jag är fullständigt för det individuella valet - men blir ganska förskräckt när argumentet tycks vara någon slags omvänd feminism - att man tycker att det läggs för mycket tanke och energi på att skapa ett jämställt samhälle. Den där uråldriga uppfattningen att feminister är manshatare som vill att kvinnor skall styra världen och att alla mäns kukar skall skäras av med smörkniv och brännas på bål. Jävligt tradigt.
  • Reklam. Både tv och annonser. Alltså, herregud, det är under all kritik. En på tv om någon snabbmat har följande slogan: "so mum can rest for one night". Ett annat sjukt exempel: över hela stan sitter affischer uppe som har för mening att uppmuntra kvinnor att gå med i militären - vilket i och för sig låter någorlunda tänkvärt. Men sättet de gör det på... "Normally I love bubble baths and shoes like all girls. But when I'm in the army the boys treats me just like a soldier". De måste liksom poängtera, eller snarare garantera, att det fortfarande är en tjej som har på sig militärjacka och krigsmålning. Lite rosa läppstift och bubbelbad på det - check! Annars hade det kanske blivit lite väl mycket för den stora massan (läs: männen) att ta in. Och dessutom står det klart och tydligt att män faktiskt behandlar kvinnor som just kvinnor i det "vanliga livet". Små barbiedockor som gillar skor och som inte har några egna åsikter. Det sjuka är att reklamfolket antagligen tror att de slår ett slag för jämställdheten, när de egentligen gör den en gigantisk björntjänst. Fortsätter göra en stor skillnad mellan vad som är kvinnligt och vad som är manligt.
  • Emilias chef; som verkade vara en självständig, stark kvinna, sade häromdagen att hon tyckte att det var otänkbart med pappaledighet. Vem skulle ta hand om huset och matlagningen?

Det värsta är människors attityd kring jämställdhet. Att man inte ser bristen på den som ett problem, ja, att man till och med tycker att Australien är jämställt. Varje gång jag nämner något om feminism tycker de flesta bara att jag är fånig. Män kan prata extremt nedvärderande om kvinnor och reaktionen de får är bara skratt - att man inte ser allvaret i det. Jag är inte humorlös, definitivt inte, men man måste dra en gräns någonstans, framförallt när det roliga endast bottnas i brist på kunskap och oförståelse. Det är precis detta jag menar när jag pratar om att det inte bara är att ge kvinnor och män lika löner etc. Just det är på den praktiska och politiska nivån - sådant som faktiskt går att ändra på papper. Det är detta som är det grundläggande problemet. Attityder kring kön. Den Vanliga Människans åsikt och uppfattning. Det är därför jag finner allt detta så extremt skrämmande.

Rastlösheten, beslutsångesten - välkomna tillbaka kära vänner.

Har gått runt och känt mig lite förvirrad det senaste. På vad jag vill göra härnäst. Jag kan aldrig riktigt undgå den känslan, den ligger alltid och spökar i det undermedvetna, hur bra jag än har det. Mitt problem just nu skulle väl vara att mitt liv här är så förgängligt. Jag kan inte tillåta mig att njuta till hundra procent för jag vet att det bara är tillfälligt. Och det finns så mycket mer att se. Samtidigt som jag älskar det faktum att jag skaffat ett liv i Melbourne - en vardag, stammisställen, vänner för livet - börjar ändå rastlösheten smyga sig på; envetet trampa i farstun. Det är tänkvärt att valet är den fria människans dom, framförallt när det fria valet sätts i samband med tvivel, brist på pengar, tusentals (miljontals) valmöjligheter samt osäkerhet om man borde lägga mer fokus på nuet eller framtiden - speciellt med det förflutna som man riktigt aldrig kan undgå eller sluta påverkas av. Vanligtvis skulle jag göra allt vad jag kunnat för att stänga ute dessa känslor, men jag tror utifrån tidigare erfarenheter att det bästa sättet att handskas med dem är att bjuda in dem, skaka hand, säga "hej, det var inte igår, hur har ni haft det?" och bjuda dem till bords. Våga vara osäker och inte riktigt veta vad jag vill - försöka inse att min möjlighet att välja är en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Att dessa känslor egentligen är ett av de största privilegier jag har.

Så - en morgon i Melbourne, ut och dricka vin i solen tillsammans med mina demoner är det enda jag skall göra.

tisdag 13 juli 2010

Återkomst

Tre månader senast jag skrev någonting här. Det betyder inte att jag har slutat skriva. Bara inte i det officiella. Oftast skriver jag av mig när jag sitter nere vid kanalen vid spårvagnsstopp 55 och väntar på att få åka hem från det mest själlösa jobb jag någonsin haft. Hittade en lapp i min väska, någonting jag skrev för några veckor sedan. En kall, regnig julikväll. Det kanske låter som att jag var ledsen, men det tror jag inte att jag var. Mest fundersam över varför det är så otroligt många människor, framförallt i västvärlden, som mår så otroligt dåligt. Som ser livet som en börda.

Att våga.
Det är kanske det det handlar om?
Allting, i slutändan.
Ångesten, ledsamheten, sorgen...
DEPRESSIONEN.
Är den orsakad av rädsla?
Att man inte vågar?
Vågar vadå?
Våga vara "lycklig"?
Våga vara olycklig?
Våga göra det man innerst inne vill?
Våga acceptera att man inte kan göra det man önskar mest?
(Och att det kanske är därför man vill det så innerligt?)
Våga leva?
Våga dö?
Våga inse att livet hamnat någonstans mittemellan?
Vad är skillnaden mellan att hoppas och att ge upp ifall allting i slutändan handlar om rädsla?
Vågar jag vara rädd?

måndag 26 april 2010

Saknad

Vi får inte internet att fungera. Det är skrämmande när man förstår hur beroende man faktiskt är. Saken är ju den att internet är ett hjälpmedel som för Sverige närmare Australien. Som gör det faktum att jag är 8 timmar i framtiden från min familj och mina vänner mer uthärdligt. Jag har alltid sagt att jag inte brukar sakna människor. Inte så att det blir jobbigt, vill säga. Det var innan jag spenderat över tre månader hemifrån. Jag saknar så jag håller på att sprängas. Fast någonstans gör jag det med ett leende på läpparna. Med en vetskap inom mig att saknad är ett bevis på att jag har bra människor i mitt liv. Människor som inte glöms bort bara för att allting annat är nytt och spännande. Människor som inte glömmer bort mig.

måndag 12 april 2010

To be continued

Det enda som ar riktigt daligt i mitt liv just nu ar att internet inte fungerar pa min dator i vart nya hus. Darav tillfalligt avbrott av skrivandet. For ovrigt har jag nog aldrig matt sahar bra nar hosten ater igen trader in i mitt liv i form av underbar lukt, roda lov och fantastiska vintagejackor.

fredag 26 mars 2010

En kvinna i arbetslivet

Jag ar pa jobbet. Pa datorn sitter en rod lapp: "No-one is to use internet". Saken ar att det ar sa fruktansvart lugnt idag, och jag ser det som en livsavgorande atgard att surfa lite pa Facebook. Man kan faktiskt do av tristess.

torsdag 25 mars 2010

Tankar

När jag går till och från jobbet går jag som sagt längs vattnet vid South Bank. Samtliga gånger jag gått där har jag fått en slags fånig känsla (lycka?) i magen och börjat le helt oprovocerat. Häromdagen lyssnade jag på Minnen av aprilhimlen när jag gick där, och det var nästan så att jag ville göra ett glädjeskutt. Jag vet inte om känslan av tillfredsställelse är äkta bara för att jag har flyttat till en annan stad. Ifall jag bara lurar min egen hjärna och mina tankar att "nu är du i Melbourne och då skall du vara glad". Men en känsla är en känsla och den existerar oavsett orsaken till den. Och jag kanske bara är jävligt trött på att gå runt och vara miserabel hela tiden. Jag tror fortfarande att man kan styra det mesta själv.

Idag känner jag mig dock lite miserabel. Alkohol får mig att känna så, ibland. Det är därför jag inte dricker som en galning längre. Det är helt enkelt inte värt det.

måndag 22 mars 2010

ÖNSKETÄNKANDE.


FOR EMMA, FOREVER AGO.

Jag vet att Bon Iver inte sjunger om mig när jag sitter på spårvagnen hemåt och lyssnar på "Wolves (act I and II)". Ändå känns det som att han sitter framför mig i sin gula t-shirt och sitt stora skägg och att varje sträng han rör vid är för mig.

I övrigt förstår jag inte varför vissa människor inte kan ta ett skämt för ett skämt. Ironi för ironi. Handlar det om dumhet eller bara oförståelse? En vilja att inte vilja förstå. Snälla... engagera er i något som ni verkligen bryr er om.

söndag 21 mars 2010

Det här är vad jag ser på väg hem från jobbet...


Stör mig

Har precis varit och besökt nattkiosken och vad köpte jag? Jo, en cola zero (för att jag hellre är elak mot mig själv än mot naturen) samt en "sugar-free 70% dark chocolate with mint crisp". Alltså, ibland blir jag så trött. Det är helt enkelt ren psykologi. Lura kroppen, lura hjärnan, lura smaklökarna. Varför inte köpa en Magnum Double Caramel eller ingenting alls? *lurad av kapitalismen*.

Ett nytt hem

Jag har skapat ett slags tvångsbeteende; nämligen att dricka bib kvällen innan jag skall jobba. I Sverige köpte man ju oftast en vinare innan man skulle kalasa, men här kostar en femlitersdunk lika mycket. Och man måste ju tänka ekonomiskt! Emilia och jag var ute och firade med våra blivande husvänner. När vi irrade runt i North Melbourne häromdagen för att hitta huset där jag skulle kolla på ett rum sa Emilia: "Emma, tänk ifall det är det där huset, då hade du blivit glad va?". Och det blev jag när jag såg att det stod 277 på dörren. Ett vitt, gigantiskt hus med stor trädgård. Väldigt gammalt, fast på ett bra sätt. Stökigt fast på rätt sätt. Jag kände direkt att där ville jag bo. Bland sammetssoffor, gitarrer och tre meter i tak.

fredag 19 mars 2010

Jantelagen, kyss mig i röven!

Det är skönt att jobba för man uppskattar sin lediga tid så mycket. Idag exempelvis har jag firat min lediga dag med att diska i en timma. Väldigt uppfriskande, samt extremt nödvändigt efter vår BH-fest igår kväll där förberedelserna bestod av att baka pumpascones och choklad- och rödbetskaka samt att även äta detta + ostbricka + 10 liter rosé. Jag skall gå och kolla på ett rum på Brunswick street snart. Det verkar helt fantastiskt. Varav 100 andra personer som anmält intresse. Förstår inte riktigt varför jag ens slösar tid på att gå dit. Jag antar att det är en del av min djupt inrotade mentalitet att "det är bättre att ångra det man gjorde än det man inte gjorde bla bla bla". Samt att jag någonstans hoppas att de som bor där ser vilken underbar människa jag är och hur fantastiskt det vore att bo med mig. Vilket faktiskt är sant då jag både har ett hjärta av guld samt är extremt pedantisk och ser städning som terapi. Men det kan man ju liksom inte säga, eller?

torsdag 18 mars 2010

The world spins



JULEE CRUISE.

(Moving near the edge at night,

dust is dancing in the space,

a dog and bird are far away,

the sun comes up and down each day)

Jag förstår varför David Lynch älskar henne.


tisdag 16 mars 2010

Dom säger det är nåt med hjärtat
men ingenting har någonsin
slagit så hårda slag

Uuups

Jag är för gammal för att jobba bakfull! Men det var den finaste sommarkvällen och vi hade fem liter vin och underbara människor var där så jag kunde faktiskt inte hjälpa att jag kom hem fem på morgonen. Och att jag råkade dricka upp biben.

söndag 14 mars 2010

Ingenting någonsin

Jag har haft pic nic i parken med Jodie, hennes mamma och deras hund. Sommaren dröjer sig kvar här samtidigt som snön börjar smälta och allting börjar vakna till liv där hemma. Jag kan verkligen känna känslan av våren - hur himlen är ljust blå efter klockan sex, hur asfalten luktar efter regn, hur len den känns efter att de sopat staden ren från vinterns grus och sorger. Jag minns framförallt våren när jag var yngre. När jag hade ljust lila jazzbyxor och ljusblå jeansjacka med en vit tygros. När jag gick över kullen hem från skolan och lyssnade på Kent och solen lyste över Sävedalens två berg.

"Jag är rädd för att ensamheten bara ska fortsätta utan slut. Samtidigt som jag njuter av den harmoni jag faktiskt stundvis upplever ensam. Andra människor har en tendens att stressa upp mig. Självklart är det mer sant att jag stressar upp mig kring andra".

- http://kristofferengdahl.wordpress.com/

lördag 13 mars 2010

Jävla fyllo

Alltså. Igår. Herregud! Vi drack Absolut Vodka hemma och jag malde på om hur mycket jag kunde dricka utan att riktigt bli full. Sedan gick vi och såg ett band och några timmar senare vinglade jag runt på Carlton Club och såg dubbelt. Absolut inte okej! Jag hatar att vara så full. Jag raggade dessutom upp en karl som såg ut som Paul Mccartney. En arkitekt. Han kanske vill gifta sig med mig?

fredag 12 mars 2010

Time flies


Konstigt. Jag loggade in på bloggen och såg att mitt senaste inlägg var daterat i söndags. Jag trodde att det var typ i förrgår. Så jag tänkte tillbaka på veckan som gått. I måndags var det Labor day och alla var lediga. Jag och tjejerna åkte på en liten dagsutflykt till Ikea. Senare på eftermiddagen gick jag och Jodie en promenad i området - det var helt tomt och tyst och himlen var mörk fast det var ändå inte kallt - det kändes som vi befann oss i mitt i en zombiefilm och världen hade ödelagts. Senare såg vi en film om en tjej med huggtänder i sin vagina. Riktig kvalitetsrulle.
I tisdags var jag på museum och såg en utställning om Melbourne, gamla skor samt insekter. Jag kallar det kognitiv beteendeterapi. Senare kom Ciaran förbi och vi åkte med Jodie och Amy till Lentil - en fantastisk vegetarisk restaurang där man får bestämma själv hur mycket man skall betala för maten. En idé som grundas på att ge mat till de som inte har några pengar, så är man en god människa med någorlunda moral ger man mer än vad man vanligtvis skulle göra. Efter det drack vi gratis drinkar på Ciumes pub och såg ett jazzband.
I onsdags gick jag upp tidigt och gick en lång promenad i regnet, sen jobbade jag och på kvällen drack jag whisky med en sannerligen intressant karl. Jag kom hem på torsdag morgon och sov ett par timmar, sedan drack jag kaffe med Jodie på hennes lunchrast. Efter det köpte jag sushi och satte mig i solen på en bänk nere vid kanalen och läste. Sedan avverkade jag några avdelningar på Melbournes konstmuseum men jag var tvungen att åka hem för min kropp ville inte riktigt lyda och min hjärna ville inte riktigt tänka. När jag kom hem sov jag i en timma - sedan åkte jag på en liten roadtrip med Amy och Charly till Frankston där vi gick till Savers (som är som Myrorna fast bättre och billigare) och sedan drack vi thé hos Amys föräldrar och diskuterade miljöproblematiken; ifall den globala uppvärmningen existerar eller ej. Amys pappa hävdade att världen inte blir varmare samt att ozonhålen krymper. Jag får väl ändå medge att det är upplyftande med optimism - men att optimism utan någon som helst realism mest blir fel.

Jag gillar inte när min blogg blir som en almanacka, jag ville mest säga att det är skönt att dagarna inte längre känns meningslösa som de ibland kunde göra i min lilla hemstad. Att man har tillräckligt med möjligheter och tillräckligt med inspiration för att faktiskt göra någonting med sin tid.




söndag 7 mars 2010

REQUIEM FOR A DREAM

I say the right things but act the wrong way I like you I do but I can not stay

Jaha, så nu hade man ett jobb. Det gick ju någorlunda smidigt. 150 spänn i timmen för att kränga jeans till solariebruna killar med spikes är helt okej ändå. Jag får spela min i-pod vilket gör allting så mycket lättare. Min chef är grym förutom att jag misstänker att hon är lite smygrasse. Hon sa att hon trodde att en "gigantisk, somalisk man" hade gått in på lagret och snott kläder. Hon visste inte dock. Dessutom sa hon att indier är antingen väldigt trevliga eller helt dumma i huvudet, det finns inget mellanting. En enligt mig ganska underlig åsikt. Nu ligger jag i min säng och lyssnar på regnet och åskan. Jag är trött fast ändå inte. Jag vill bli full fast ändå inte. Det bästa med mitt nya jobb är att det ligger vid South Bank, alltså bredvid kanalen. När jag gick över bron på väg hem kom det en ljummen vind som förde med sig ett stort antal löv. Hösten är på väg till Melbourne.

Pavement

När jag låg och vred mig i sängen igår morse och försökte samla mina tankar eller snarare sluta tänka på vad som hänt natten innan ringde Amy och frågade ifall jag ville följa med till Golden Planes för Charly hade en gratisbiljett över. Detta innebar att jag fick åka två timmar utanför Melbourne och se Pavement i ösregn mitt på den australiensiska landsbygden. Det var precis lika magiskt som det låter - även om vissa "ungdomar" betedde sig som kompletta idioter och förstod inte att de hade ett band framför sig som har skrivit musikhistoria. Men det gjorde inte så mycket, jag slog till dem med mitt paraply och sen var det bra.

fredag 5 mars 2010

Screaming from beneath the waves

Jag sitter i skinnsoffan i vardagsrummet, lyssnar på Echo & the bunnymen och hör regnet slå mot rutan. Skall snart börja laga middag till mina hårt arbetande sambos. Samt öppna 5-liters biben. Mitt nuvarande mål: bli full. Om några timmar landar Sandra i Sverige. Det är så otroligt konstigt. Hur mycket jag än saknar henne är det faktiskt ganska skönt att bo ensam i vårt pyttelilla rum (förlåt Sandy, men jag vet att du känner likadant). Vi är båda två vuxna, självständiga kvinnor och ibland vill man bara fisa ifred.

All at sea again
And now my hurricanes have brought down this ocean rain
To bathe me again
My ship's a sail
Can you hear it's tender frame
Screaming from beneath the waves

torsdag 4 mars 2010

Saker som suger röven:

1: Sandra har åkt tillbaka till Göteborg och jag saknar till och med hennes vidriga, neongula öronproppar.

2: Jag kan inte sova på nätterna på grund av så kallad psykologisk hosta = DÖDEN.

3: Jag kommer att vara på andra sidan jordklotet när M.I.A befinner sig på en scen i Slottsskogen och sjunger: M.I.A coming back with powa powa...

4: ...

Slemhosta

Planen var att dricka kaffe med Ciaran klockan nio men jag antar att han ligger och sover, den lille jäveln. För att citera Sandra; han växer fortfarande och behöver sova. Jag har haft en natt av slemhosta och en underlig dröm där jag satt i en domstol och argumenterade för feminism. Drömmen slutade med att jag skrek: "VARFÖR FRÅGAR DU MIG VARFÖR JAG ÄR FEMINIST? VARFÖR INTE FRÅGA DIG SJÄLV VARFÖR DU INTE ÄR DET, PUCKO!?" och alla ställde sig upp och applåderade. Sen vaknade jag av att jag inte kunde andas för allt slem. Jag hatar när fantasivärlden är bättre än verkligheten.

onsdag 3 mars 2010

Snorhjärna

Jag har spenderat de senaste två dygnen nerbäddad i sängen med näsdukar, swirl (glass) samt MacBooken och hela säsong 6 av Grey's Anatomy. Det är för övrigt (nästan) en större moralbomb än Sjunde himlen och faktiskt pinsamt dåligt, gotta love guilty pleasure. Idag kravlade jag ur min sjuksäng och åkte till havet, även om jag trodde att jag skulle dö på spårvagnen. Jag blir väldigt sällan sjuk men så fort mitt immunförsvar krackelerar det minsta förbereder jag mig på ond, bråd död. I St Kilda var allting dock frid och fröjd; palmer, solnedgång och sand mellan tuttarna. Och besked om jobb i centrum istället för Chapel Street. Önskar bara att jag inte hade fått hjärnstopp när managern ringde och helt glömde av när jag börjar på söndag. Ska jag ringa upp henne igen och ba: öh, när börjar jag? *bra första intryck* eller skall jag vara iskall och gå dit klockan 13.00? Jag är nästan säker på att hon sa 13.00, och jag har alltid rätt, fast som sagt; jag har nog för mycket snor i hjärnan för tillfället.

måndag 1 mars 2010

Snor

Jag är sjuk. Eller i alla fall extremt förkyld. Det suger röven, jag har inte tid att vara sjuk. Det finns för mycket att göra. Exempelvis 50% rea på Savers ikväll...

söndag 28 februari 2010

I love you I want the best for you

Tänk hur mycket vackrare världen skulle vara ifall fler hade varit som Antony Hegarty.



i'm a bird girl
and the bird girls go to heaven
i'm a bird girl
and the bird girls can fly

lördag 27 februari 2010

Full och vacker!

Jag är full och lyssnar på Blondie. ATOMIC. Tänker på Carro och Karin i Berlin som antagligen också är fulla. Även om klockan är typ tolv på dagen. För det är liksom annorlunda när man inte är i Göteborg. Folk vänder sig inte om. Folk kollar inte på en som om man var dum i huvudet. Man får vara den man är.

Papa was a rodeo


I LOVE YOUR TWISTED POINT OF VIEW, MIKE


Inatt dansade Sandy och jag till housemusik och låtsades att vi var höga och kände på varandra i ansiktet och skrek att det hängde snoppar från taket. Det var intressant. Nu skall jag iväg och jobba i surfaffären som inte direkt är en surfaffär, tillsammans med chefen som kan vara den bögigaste man jag någonsin träffat, vilket är gött.

fredag 26 februari 2010

Surf vs. white trash

Sitter hemma i vardagsrummet med persiennerna nere och försöker ignorera att det är trettio grader och blå himmel där utanför. Jag har en arbetsintervju idag klockan sex och jag behöver göra lite förberedelser. Det aktuella jobbet är i en surfaffär vilket är ganska ironiskt i och med att jag inte direkt är den typiska surftjejen. Typ precis tvärtom, närmare bestämt. Men det är bra betalt och ett jobb är ett jobb. Jag hade helst velat se mig på ett kontor så långt ifrån customer service det bara går att komma. Fast jag antar att det är bättre att serva surfarkarlar än engelska white trash-morsor. Den som lever får se.

onsdag 24 februari 2010

Frustration

Jag trodde aldrig att det skulle hända men jag börjar faktiskt känna ett litet sug efter att jobba. Fritid är så mycket mer värd när man har lite mindre av den. Det är konstigt för nu har vi varit här i snart sex veckor. Semestern borde avrundas snart. Jag spenderade hela gårdagen med min vän MacBook i knät och skrev på mitt engelska CV. Otroligt frustrerande. Då man vid detta laget är någorlunda begåvad på att uttrycka sig skriftligt på det svenska språket blir det en helt annan sak då man skall försöka skriva hög formell engelska samtidigt som man skall försöka sälja sig själv. Aaaah! Ville dunka huvudet i stenväggen x antal gånger. Men nu verkar det som att jag typ är klar, nästan. Jag önskar bara att man faktiskt slapp söka jobben samt skolas in i det eventuella jobb man kommer få. Jag hatar att vara nybörjade på något. Jag vill vara bäst med en gång.

tisdag 23 februari 2010

Lite välmotiverat agg

Det är underligt hur filmer kan frammana så olika känslor. Att när jag igår såg Låt den rätte komma in på en takterrass bland Melbournes höghus fylldes av ett slags underbart tillstånd av obehag, samtidigt som jag ikväll när jag såg Shutter Island endast kände ett onjutbart obehag samt en extrem frustration att det faktiskt går att slakta en sådan fantastisk bok på det sättet. Då filmatiseringen av Låt den rätte komma in fångar den exakta känslan och själen i boken gör Shutter Island precis det omvända; den tar bort all slags kontext, liv och den nästintill klaustrofobiska känslan att man befinner sig i en galen mans tankar, och i slutändan blir det bara en stor jävla klyscha. Jag tycker synd om de som inte hann läsa boken innan de såg skämtet till film.

måndag 22 februari 2010

Stephin Merritt, marry me.

Jag väljer nog Stephin Merritt istället för David Lynch. Eller egentligen vem som helst som får genialitet att verka som det enklaste i världen.




LOVE IS LIKE A BOTTLE OF GIN

It makes you blind, it does you in
It makes you think you're pretty tough
It makes you prone to crime and sin
It makes you say things off the cuff
It's very small and made of glass
and grossly over-advertised
It turns a genius to an ass
and makes a fool think he is wise
It could make you regret your birth
or turn cartwheels in your best suit
It costs a lot more than it's worth
and yet there is no substitute
They keep it on a higher shelf
the older and more pure it grows
It has no color in itself
but it can make you see rainbows
You can find it on the Bowery
or you can find it at Elaine's
It makes your words more flowery
It makes the sun shine, makes it rain
You just get out what they put in
and they never put in enough
Love is like a bottle of gin
but a bottle of gin is not like love

/ The Magnetic Fields

söndag 21 februari 2010

Graveyard

När jag var ute och gick i morse gick jag förbi en kyrkogård och såg en gammal tant lägga blommor på en grav. Det var så fint på något sätt.

För övrigt luktar det hundbajs i vårt rum. Vi vet sedan tidigare att Pip inte är rumsren. Det känns sådär.

Dagg

Efter en fantastiskt dag och en fantastiskt fylla i parken stannade jag hemma när de andra gick på husfest med gratis mat och gratis alkohol. Jag försöker lära mig att tacka nej till saker. Hemma skall man vara glad ifall det händer en rolig sak varje vecka. Här kan det liksom bli för mycket ibland. Som ikväll. Det enda jag ville göra var att göra egen pizza och krypa upp i soffan och kolla på The virgin suicides. Och det var precis det jag gjorde.

Jag skall försöka gå upp tidigt imorgon bitti och ta en promenad till Princes Park. Jag längtar efter morgonsvalka och daggdroppar i gräset.

lördag 20 februari 2010

Sen tar vi Berlin

Vi har precis varit på en konstig husfest. Vi enades om att skita i den och gå hem och kolla på natteve och äta tortillachips istället. Jag har köpt Spotify Premium i och med att mitt konto slutat fungera. Så nu knarkar jag musik dygnet runt för att göra det värt. Och det är helt okej för mig.

I wanna take you home
I wanna give you children
And you might be my girlfriend
Ye yea-yeah yeah yeah yeah


Tänker på Carro när jag hör Pulp. Och då samtidigt på Karin. De flyttar till Berlin snart. Vet inte exakt när för allting är upp och ner och bak och fram. Men snart. Kanske imorgon? Eller igår. Och jag är så glad för er skull. Båda ni förtjänar att komma till en stad som faktiskt lever upp till er ambition. Nu tar ni Berlin, och det ordentligt!

torsdag 18 februari 2010

Jag ger dig min morgon

Igår gick vi upp halv sju och sprang i parken. Det är första gången sedan jag kom hit som jag varit uppe så tidigt. Eller ja, gått upp så tidigt. Och det var först då jag insåg hur mycket jag saknat morgonen. Stillheten, lukten, fukten i gräset. Hur allting värms upp igen. Det är så otroligt värt de där smärtsamma minuterna innan man tar sig upp ur sin varma kokong.

Jag slog nyss upp ordet "jämställdhet". Har insett att jag behöver det ordet i några av mina diskussioner här. Equality between the sexes. Var det naivt av mig att tro att det faktiskt fanns ett riktigt ord?

tisdag 16 februari 2010

Mad, mad world

Jag sitter ensam nere i vardagsrummet och läser GP och DN på nätet. Försöker hänga med någorlunda vad som händer i världen. Eller vad som inte händer. Enligt en undersökning gjord av Ekot framkommer det att var tredje kvinna som jobbar inom svensk teater och film har blivit sexuellt trakasserad. Ulrika Johansson som jobbar hos Diskrimineringsombudsmannen säger följande: Det är jätteallvarligt, för det är en form av direktdiskriminering att bli utsatt för sexuella trakasserier av en överordnad. En arbetsplats där det förekommer sexuella trakasserier i så pass hög utsträckning är ju inte en jämställd arbetsplats och det är ju ett allvarligt problem.

För det första: TACK för att du klargör att det är ett jätteallvarligt problem och att det är diskriminering att bli utsatt för sexuella trakasserier av en överordnad. För de som inte riktigt förstod det. För det andra: TACK för att du gynnar jämställdheten genom att säga att en arbetsplats där det förekommer sexuella trakasserier i så pass hög utsträckning JU inte är en jämställd arbetsplats. För jag menar, ifall det bara händer någon gång ibland, då kan det ju ändå kallas en jämställd arbetsplats. Boys will be boys, vad skall man göra? Men var tredje kvinna! Tja, det är JU faktiskt ett JÄTTEALLVARLIGT problem.

Det är skönt att se att det är klipska människor som arbetar för vår jämställdhet där hemma.

Jag läser även att en vän till många av mina vänner har blivit mördad i Göteborg. Meningslöst, tragiskt och smutsigt. En kniv sticken i sig, tillhörande en pojke med en väldigt felaktig verklighetsuppfattning och en otroligt tvivelaktig framtid. Mångas liv förstörda, och för vad? Det finns människor som påstår att allting händer av en orsak. Hur skulle det överhuvudtaget kunna vara så?

söndag 14 februari 2010

Alla hjärtans dag

När vi kom hem igår natt efter en ytterst underlig inflyttningsfest, en minst sagt galen husfest samt ett kort men intensivt besök på Carlton Club hittade vi det här i vårt rum:


Finaste Jodie. Vi spenderade den vanligtvis ganska bittra och självömkande dagen med att skratta. Typ hela tiden. Jag hade ont i magen, var helt fysiskt utmattad och det var en av de bästa dagarna i mitt liv. Som Jodie sa; "we may not have lovers but we have each other, and that is so much better". Jag har träffat två karlar redan och dumpat de båda. Med andra ord, jag håller med henne. Och efter att ikväll ha sett Bright Star kan jag utan tvekan konstatera; kärlek är en röv. Till och med när den försöker agera vacker på film.

lördag 13 februari 2010

Love at first sight


Jag är kär för andra gången i mitt liv. I den här staden. Träffade Ida igår och tydligen skall hon åka hem till Göteborg om två veckor efter ett år här. Jag fick lite ångest när hon berättade det. Självklart kommer det bli underbart att träffa alla igen, men när jag tänker på Göteborg som stad vill jag verkligen inte tillbaka. Det ger mig absolut ingenting. Och det finns ingen annanstans som jag känner mig mer fången och tillbakahållen. Den bittra sanningen är dock att jag kommer att bli tvungen att åka tillbaka dit. Förhoppningsvis har jag ändrat uppfattning då. Förhoppningsvis kommer jag vilja göra slut med min älskare Melbourne och åka tillbaka till mitt trygga äktenskap. Önsketänkande? Det återstår att se. Nu skall vi på grillfest hos Adan och senare blir det white trash-maskerad hos Ciaran. Jag skall ha jeansshorts, jeansväst, en platinablond peruk och knallrosa läppstift. Bogan.

fredag 12 februari 2010

Saker man äter


Nu har vi ätit och jag mår illa.

En gång när pappa lagade pannkakor åt jag femton stycken. Jag tappar liksom allt förstånd och all förankring till verkligheten.

Saker man ser

I London snodde vi internet från grannarna. Man var tvungen att sitta på kylen för att kunna ha datorn i exakt rätt position. Ibland började kylen vibrera. Hur som helst. Här på 294 Rathdowne Street "lånar" vi internet från internetcafét runt hörnet och då får man väl acceptera att det ibland inte fungerar. Som de senaste dagarna. I tisdags var jag på rooftop cinema. Satt högt upp på en takterass mitt bland Melbournes höghus, har aldrig varit med om något liknande. Jag gillar känslan av att befinna mig i en riktig storstad. Även om vi mest hänger i Carlton North där vi bor vet man att staden ligger runt hörnet. Man känner det. Häromdagen var vi hemma hos Jodies mamma igen och träffade hennes systerdotter. Jodies pappa var där, vi pratade om när han åkte båt till Europa på 60-talet. Han var i Göteborg och berättade hur staden var på den tiden. Det känns som jag hade tyckt bättre om min hemstad då. Igår regnade det så mycket när vi satt i bilen på väg hem från Mordic Alloc att vi var tvungna att stanna. När vi satt där på parkeringsplatsen och hörde regnet slå mot taket såg vi två bilar krocka.

Sandra har precis lagat amerikanska pannkakor. Jodie läser en tysk pinup-bok. Echo and the bunnymen spelas i vardagsrummet. Jag har skurit upp bananer och jordgubbar samt vispat grädde. Finns det något bättre än att äta?

måndag 8 februari 2010

Wild at heart

Mulholland Drive och Wild at Heart.

David Lynch, marry me.




söndag 7 februari 2010

Sleeve

Jag träffade en karl som hade karaktärer från Pans Labyrint tatuerat över hela armen. Jag måste erkänna att jag blev lite kär.




lördag 6 februari 2010

CRASH BOOM BANG

Jodie och Amy har köpt två ABBA-vinyler åt oss. "In case you get home sick". Så otroligt söta. Igår lagade vi middag när vi var fulla, det var fantastiskt roligt. Sedan kom Ciaran, Beck och några andra över och vi drack rosé och dansade till Lady Gaga i vardagsrummet. Jag har känt ett första sting av längtan. Inte hemlängtan, men saknad efter mina vänner och min familj. Sandra och jag skulle egentligen gå på Melbournes akvarium igår men efter att jag läst alla mail jag fått kände jag bara för att ligga i sängen och stirra upp i taket. Det är sådan jag är; jag försöker oftast tänka positivt och är ganska rationell när det kommer till känslor. I den mån man kan vara rationell. Men ibland slår det bara till. Crash boom bang. Idag känns det bra igen. Jag sitter i köket och det blåser svalt från fönstret. Amys kusin kommer snart, vi skall passa hennes hund i två veckor. Jag är l y c k l i g.

...

JAG SAKNAR ER

torsdag 4 februari 2010

Use your head: cut off theirs

Vi fick låna en bok av Andrew igår. "The Zombie Survival Guide - complete protection from the living dead". Faktiskt väldigt intressant läsning, till och med för en skeptiker som jag själv. Idag regnar det i Melbourne, vi har städat i vårt lilla rum och gör just nu absolut ingenting. Lyssnar på Leonard Cohen och målar naglarna. Det är skönt. Stanna upp och hinna tänka efter. Eller inte tänka på någonting över huvud taget.








onsdag 3 februari 2010

Zombie

Idag har vi badat i havet första gången. När vi åkte spårvagnen hem över South Bank lyssnade jag på Håkan.

"Och vad vet du om när hjärtat kan bränna, för kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva?"

Tyvärr vet jag alldeles för mycket om den känslan.

Nu skall vi åka hem till Andrew och kolla på Big Brother i zombieversion. Jag är skeptisk, Sandra är eld och lågor. Ny världsdel, nytt land, ny stad; då får man väl försöka vidga sina vyer en aning, antar jag.

måndag 1 februari 2010

Four seasons in one day

Igår var det fyrtio grader och jag höll på att dö. Vi var på en pub där Jodie och de andra sålde kläder och skor. Sandra och jag satt utanför under ett träd med varsin cider hela dagen och försökte röra oss så lite som möjligt. Runt fem kom det plötsligt en kall bris genom ett av fönstren på övervåningen och regndroppar började falla. På fem minuter blev det molnigt, 25 grader och regn. Jag har aldrig varit med om något liknande, men tydligen är det ganska vanligt för Melbourne.

Idag har vi varit vid St Kilda Beach igen, suttit på en takterrass, sett ut över havet och druckit rödvin tillsamman med Andrew. Vi pratade lite om vår kommande resa till Nya Zeeland. Det finns så mycket att se fram emot. Och jag börjar förstå hur den här staden ser ut. Lite mer för varje dag. Det var en av de bästa upplevelsena från London; att åka till ett helt främmande ställe och bit för bit bygga upp ett nytt liv; nya platser, nya upplevelser, nya människor, nya erfarenheter. Jag känner mig mer levande nu än vad jag gjort på väldigt, väldigt länge.




lördag 30 januari 2010

I think I better run, run, run

Springa i trettio graders värme är ingenting jag rekommenderar. Dock är det lika skönt som alltid när helvetet är över. Vi har en lugn helg, igår hängde vi i parken hela dagen med Jodie och Beck och ett tjugotal av Melbournes alla hundar. Sedan gick vi på bio och såg The Road. Helt fantastisk. Efteråt drack vi kaffe på ett litet ställe på Lygon Street. Ikväll skall Sandra och jag laga squashplättar till tjejerna, enligt Sandra är det hennes specialitet, jag hoppas på det för jag är kanske inte känd för att vara den bästa kocken. Jag gör sallad och diskar!

Livet här är annorlunda mot livet i Göteborg i det avseendet att möjligheterna är ändlösa. Ifall du vill kan du gå ut varje kväll, vilket vi gjorde nu i veckan. Jag föredrar självkart valmöjligheter, däremot blir jag lite orolig. Det sista jag vill är att livet här skall bli som mitt liv var i London. Att det inte blir ett val utan ett tvång. Jag känner mig själv och jag vet att jag lätt dras med. Samtidigt vet jag att jag på något sätt har "vuxit upp". Jag vet vad jag mår bra av och jag är bättre på att prioritera just de sakerna. Jag är helt enkelt trött på att det oftast är mitt eget fel när jag mår skit. Ingen mer romantisering av det destruktiva.

fredag 29 januari 2010

HORRORS & GIRAFF

Vi såg the Horrors i förrgår, av någon anledning har jag inte lyssnat så mycket på dem innan men herregud vad bra det var, det var nästan som att vara tillbaka i Manchester sent 70-tal och se Joy Division på någon rökig klubb. Fast självklart bara nästan.



Det finns ett ställe i stan som heter Carlton Club och som har en stor takterrass omgiven av palmer samt ett antal uppstoppade djur, bland annat en giraff, en struts och två påfåglar. Jag är nybliven vegetarian men måste ändå erkänna att det ger en viss effekt. Det är gratis att gå in och vi har varit där tre (eller är det fyra?) gånger den senaste veckan. Med andra ord; det kommer bli en lugn helg. Typ...

torsdag 28 januari 2010

En vecka, en månad?

Så mycket jag gjort den senaste veckan har jag inte gjort det senaste halvåret. Det känns som vi varit här i en månad. Det är väldigt konstigt, jag har aldrig upplevt den känslan innan. Att ha absolut noll koll på tiden. Ni vet, oftast kan man inte bestämma sig för ifall tiden gått fort eller långsamt. "Det känns längesen fast ändå inte". Tiden är liksom bara tiden, den kan varken gå fort eller långsamt för den existerar egentligen inte. Här däremot, i denna nya fantastiska stad, efter en 28-timmars flygresa, känner jag för första gången att tiden är närvarande. Att den går oerhört långsamt trots att vi har gjort så mycket.

En timme, en minut. Och jag trivs med tillvaron just nu. Det är skönt att känna att livet är lite mer.

måndag 18 januari 2010

Don't you just love goodbyes?

Nu har jag sagt hej då till Göteborg och hej till Stockholm. Jag anlände till huvudstaden med jackan som alla vill ha och åt ost med pizza.






lördag 16 januari 2010

9.22 en lördagmorgon


Waking up was kind of strange

The last two years have made a change

You were barely on my mind

Saying goodbye sure takes time


fredag 15 januari 2010

Breathe me

En höstdag vid en sjö i Tranås. Jag börjar bli sentimental. Jag visste att det skulle komma förr eller senare. Förhoppningsvis blir det uthärdligt. Det kan ha lite med bakfyllan att göra. Det är helt sjukt vad lite man tål numera. Det kanske är bra, det gör ju på något sätt att man prioriterar andra saker. I övermorgon åker jag. Det var det.


Ung