lördag 30 januari 2010

I think I better run, run, run

Springa i trettio graders värme är ingenting jag rekommenderar. Dock är det lika skönt som alltid när helvetet är över. Vi har en lugn helg, igår hängde vi i parken hela dagen med Jodie och Beck och ett tjugotal av Melbournes alla hundar. Sedan gick vi på bio och såg The Road. Helt fantastisk. Efteråt drack vi kaffe på ett litet ställe på Lygon Street. Ikväll skall Sandra och jag laga squashplättar till tjejerna, enligt Sandra är det hennes specialitet, jag hoppas på det för jag är kanske inte känd för att vara den bästa kocken. Jag gör sallad och diskar!

Livet här är annorlunda mot livet i Göteborg i det avseendet att möjligheterna är ändlösa. Ifall du vill kan du gå ut varje kväll, vilket vi gjorde nu i veckan. Jag föredrar självkart valmöjligheter, däremot blir jag lite orolig. Det sista jag vill är att livet här skall bli som mitt liv var i London. Att det inte blir ett val utan ett tvång. Jag känner mig själv och jag vet att jag lätt dras med. Samtidigt vet jag att jag på något sätt har "vuxit upp". Jag vet vad jag mår bra av och jag är bättre på att prioritera just de sakerna. Jag är helt enkelt trött på att det oftast är mitt eget fel när jag mår skit. Ingen mer romantisering av det destruktiva.

fredag 29 januari 2010

HORRORS & GIRAFF

Vi såg the Horrors i förrgår, av någon anledning har jag inte lyssnat så mycket på dem innan men herregud vad bra det var, det var nästan som att vara tillbaka i Manchester sent 70-tal och se Joy Division på någon rökig klubb. Fast självklart bara nästan.



Det finns ett ställe i stan som heter Carlton Club och som har en stor takterrass omgiven av palmer samt ett antal uppstoppade djur, bland annat en giraff, en struts och två påfåglar. Jag är nybliven vegetarian men måste ändå erkänna att det ger en viss effekt. Det är gratis att gå in och vi har varit där tre (eller är det fyra?) gånger den senaste veckan. Med andra ord; det kommer bli en lugn helg. Typ...

torsdag 28 januari 2010

En vecka, en månad?

Så mycket jag gjort den senaste veckan har jag inte gjort det senaste halvåret. Det känns som vi varit här i en månad. Det är väldigt konstigt, jag har aldrig upplevt den känslan innan. Att ha absolut noll koll på tiden. Ni vet, oftast kan man inte bestämma sig för ifall tiden gått fort eller långsamt. "Det känns längesen fast ändå inte". Tiden är liksom bara tiden, den kan varken gå fort eller långsamt för den existerar egentligen inte. Här däremot, i denna nya fantastiska stad, efter en 28-timmars flygresa, känner jag för första gången att tiden är närvarande. Att den går oerhört långsamt trots att vi har gjort så mycket.

En timme, en minut. Och jag trivs med tillvaron just nu. Det är skönt att känna att livet är lite mer.

måndag 18 januari 2010

Don't you just love goodbyes?

Nu har jag sagt hej då till Göteborg och hej till Stockholm. Jag anlände till huvudstaden med jackan som alla vill ha och åt ost med pizza.






lördag 16 januari 2010

9.22 en lördagmorgon


Waking up was kind of strange

The last two years have made a change

You were barely on my mind

Saying goodbye sure takes time


fredag 15 januari 2010

Breathe me

En höstdag vid en sjö i Tranås. Jag börjar bli sentimental. Jag visste att det skulle komma förr eller senare. Förhoppningsvis blir det uthärdligt. Det kan ha lite med bakfyllan att göra. Det är helt sjukt vad lite man tål numera. Det kanske är bra, det gör ju på något sätt att man prioriterar andra saker. I övermorgon åker jag. Det var det.


Ung


torsdag 14 januari 2010

Feminism och penisar

De där timmarna av städning, röjning och förberedelserna för de ganska stora förändringarna i mitt liv har fortsatt sedan sist. Jag känner mig oroväckande lugn och förberedd och väntar på katastrofen, typ att huset skall brinna ner eller att jag skall få herpes i ögat. Såhär sansad är det väl inte möjligt att jag kan vara? Enda gången jag hittills känt ett riktigt sting i hjärtat var på på avskedsfikat på jobbet i måndags. Jag fick dessa två böcker:








Kan man göra något annat än gråta när man lämnar kollegor som känner en såhär väl? Eller snarare, en arbetsplats där man tillåts visa sin personlighet i sådan utsträckning som jag har gjort utan att bli avskedad på grund av "kommunikationsproblem"?

Jag är till och med så lugn att jag kan ha lyckats smitta av mig lite på min mor; vilket faktiskt är helt out of line. Jag vet inte vad det beror på; ifall det visar på någon slags mognad, att jag känner på mig att jag denna gång reser iväg av rätt orsaker. Att jag inte försöker flytta ifrån mig själv. Eller kanske att jag utför någon slags omedveteten ignoration av mina känslor, vilket vid närmare eftertanke inte skulle vara första gången.

måndag 11 januari 2010

Första dagen på mitt nya liv

Ren, hoppfull och utan synder? Nja.

X antal timmar packning/röjning/städning framför mig? Ja.

Ut med det gamla, in med det nya!

Kiss and goodbye!

Angående föregående inlägg, alltså, man får ju bortse från klamydian och att Iggy antagligen var för hög för all sorts sexuell verksamhet. Men musiken osar sex på ett sätt som antagligen aldrig kommer inträffa igen. Musikvärlden har konverterat till oskuld, helt enkelt. På sin höjd en torr missionär. Such a shame!

Imorgon börjar mitt nya liv. Ytterligare en meningslös bakisdag har passerat, men i morgon, fan då börjar det! Jag kan inte vänta tills jag vaknar; ren, hoppfull och utan synder.


lördag 9 januari 2010

Wild child

Snälla gud, ta mig tillbaka till den tid då det fortfarande var möjligt att ligga med män som Iggy Pop.


Amen.

onsdag 6 januari 2010

Déjà vu

Jag är ute på något själlöst ställe i Göteborgsnatten. Det är för mycket folk och för hög volym, en kille står i ett hörn och försöker fokusera blicken på mig. Jag spiller öl i urringningen och köper en till. Varför vet jag inte riktigt, jag har väl någon föreställning att det kanske kan göra natten till något mer än vad den är. Jag gör bort mig för en gammal vän och lägger mig i saker som jag absolut inte har att göra med. Jag pulsar hem i snöstorm, mina fingrar värker så det gör ont. Jag får tag på en taxi, chauffören vill prata men jag har absolut ingen lust, sitter tyst i baksätet och tycker synd om mig själv. Kommer fram till mammas och pappas hus i Sävedalen, fumlar efter nycklarna, slänger alla mina saker på golvet och kryper ner i sängen där jag fortsätter att huttra, frysa och tänka att jag måste faktiskt vara helt jävla dum i huvudet.

Det var längesedan nu, fast för något år sedan innehöll varje vecka ett par kvällar som denna. Och när jag sitter här i mitt gamla flickrum i källaren och lyssnar på The Smiths kan jag inte låta bli att vara lite glad att det där ändå ligger djupt begravet, även fast det har en tendens att bubbla upp till ytan ibland.



I was happy in the haze of a drunken hour
But heaven knows I'm miserable now
In my life

Why do I smile
At people who I'd much rather kick in the eye?

tisdag 5 januari 2010

måndag 4 januari 2010

Jag vet hur det känns att dö

Ett stycke ur en gammal novell jag skrev för längesedan.

"Du ser frågande på mig. Bakom dig står han, mannen som i mina ögon är en gudars like. Han lägger handen ömt på din axel, så som jag alltid gjorde. Hos mig börjar kallsvetten rinna och en häftig skälvning griper mig; jag vet att hans beröring betyder någonting helt annat för dig än vad mina beröringar någonsin gjort. Jag känner hur färgen viker från min kind – jag blir mera färglöst blek än ängens strå. Du var den jag fastnade hos, men nu önskar jag mer än någonsin att du ska ta tillbaka våra minnen och för evigt försvinna ur mitt liv. Trots att jag alltid bett dig att aldrig kalla mig någonting annat än Kim, säger du med din sköra stämma som liksom skär av min kroppspulsåder: ”Kimberly, mår du bra?”. Jag vet hur det känns att dö."

The science of sleep

Efter dagens flytt däckade jag i mammas och pappas säng bland de mörklila sidenkuddarna och duntäckena. När jag vaknade glömde jag bort vad jag gjorde där. Ibland når jag en nivå av trötthet att jag liksom svävar utanför min egen kropp. En ytterst obehaglig känsla. Jag har dock, som vanligt, endast mig själv att skylla.

Sabina, minns du detta? Vi var inte riktigt hundra. Nyss hemkomna från London och allt underligt som hände där. Vi var i någon slags konstig värld mellan galenskapen och det trygga Sävedalen och vi hade inte riktigt lämnat och inte riktigt landat. Har vi landat nu?





söndag 3 januari 2010

The death of us


This ain't moving on, I know

But who decide that it has to be so
I could wait for you all my life
it would be no waste or sacrifice
I'd rather die alone than letting go
I'd rather die alone than letting go


Sitter och dricker rom och cola med Frida på Prinsgatan. Har packat och flyttstädat hela dagen och rummet är nästan tomt nu. Det ekar. Det här blir min sista kväll i den här lägenheten. Åter igen någonting att lämna bakom sig. För det är så jag ser det. Jag har en tendens att se tillbaka hellre än att se framåt. Att känna sorg och saknad för någonting hellre än förväntan. Nu sitter jag mest här och är bitter för att jag måste lämna det här bakom mig, istället för att vara glad för att jag om två veckor kommer komma ifrån den här staden som jag i själva verket är så fruktansvärt trött på.

Ja jag vet inte vad det är men nåt fel är det ju.