måndag 22 mars 2010

ÖNSKETÄNKANDE.


FOR EMMA, FOREVER AGO.

Jag vet att Bon Iver inte sjunger om mig när jag sitter på spårvagnen hemåt och lyssnar på "Wolves (act I and II)". Ändå känns det som att han sitter framför mig i sin gula t-shirt och sitt stora skägg och att varje sträng han rör vid är för mig.

I övrigt förstår jag inte varför vissa människor inte kan ta ett skämt för ett skämt. Ironi för ironi. Handlar det om dumhet eller bara oförståelse? En vilja att inte vilja förstå. Snälla... engagera er i något som ni verkligen bryr er om.

Inga kommentarer: