fredag 12 mars 2010

Time flies


Konstigt. Jag loggade in på bloggen och såg att mitt senaste inlägg var daterat i söndags. Jag trodde att det var typ i förrgår. Så jag tänkte tillbaka på veckan som gått. I måndags var det Labor day och alla var lediga. Jag och tjejerna åkte på en liten dagsutflykt till Ikea. Senare på eftermiddagen gick jag och Jodie en promenad i området - det var helt tomt och tyst och himlen var mörk fast det var ändå inte kallt - det kändes som vi befann oss i mitt i en zombiefilm och världen hade ödelagts. Senare såg vi en film om en tjej med huggtänder i sin vagina. Riktig kvalitetsrulle.
I tisdags var jag på museum och såg en utställning om Melbourne, gamla skor samt insekter. Jag kallar det kognitiv beteendeterapi. Senare kom Ciaran förbi och vi åkte med Jodie och Amy till Lentil - en fantastisk vegetarisk restaurang där man får bestämma själv hur mycket man skall betala för maten. En idé som grundas på att ge mat till de som inte har några pengar, så är man en god människa med någorlunda moral ger man mer än vad man vanligtvis skulle göra. Efter det drack vi gratis drinkar på Ciumes pub och såg ett jazzband.
I onsdags gick jag upp tidigt och gick en lång promenad i regnet, sen jobbade jag och på kvällen drack jag whisky med en sannerligen intressant karl. Jag kom hem på torsdag morgon och sov ett par timmar, sedan drack jag kaffe med Jodie på hennes lunchrast. Efter det köpte jag sushi och satte mig i solen på en bänk nere vid kanalen och läste. Sedan avverkade jag några avdelningar på Melbournes konstmuseum men jag var tvungen att åka hem för min kropp ville inte riktigt lyda och min hjärna ville inte riktigt tänka. När jag kom hem sov jag i en timma - sedan åkte jag på en liten roadtrip med Amy och Charly till Frankston där vi gick till Savers (som är som Myrorna fast bättre och billigare) och sedan drack vi thé hos Amys föräldrar och diskuterade miljöproblematiken; ifall den globala uppvärmningen existerar eller ej. Amys pappa hävdade att världen inte blir varmare samt att ozonhålen krymper. Jag får väl ändå medge att det är upplyftande med optimism - men att optimism utan någon som helst realism mest blir fel.

Jag gillar inte när min blogg blir som en almanacka, jag ville mest säga att det är skönt att dagarna inte längre känns meningslösa som de ibland kunde göra i min lilla hemstad. Att man har tillräckligt med möjligheter och tillräckligt med inspiration för att faktiskt göra någonting med sin tid.




Inga kommentarer: