lördag 31 juli 2010

Sverige vs Australien - Aussie förlorade, Sverige blev näst sämst.

Jag irriterar mig enormt på människor som jämför Sverige med Mellanöstern eller Afrika när det talas om jämställdhet. (Vad fan skulle man göra det för? Jämför man någon annan politisk fråga med Mellanöstern? Nej, för det är bara idiotiskt). Det blir dock mer tänkvärt när man jämför jämställdheten mellan exempelvis Sverige och Australien - som ändå är likvärdigt utvecklade när det kommer till många frågor - och framförallt vilket jag har fått erfara har uppseendeväckande lik mentalitet med tanke på det enorma avståndet. Jag kan inte riktigt greppa att jag är så otroligt långt hemifrån, för allting här påminner så mycket om mitt hemland. Förutom när det kommer till jämställdheten. Man borde ju förutsätta att Sverige och Australien är någorlunda lika långt gångna på den snåriga vägen mot jämställdhet - men efter vad jag fått erfara såhär långt måste jag tyvärr säga att Sverige är några ljusår före. Jag vet inte tillräckligt mycket om australiensisk politik för att kunna yttra mig om hur jämställdhet behandlas på en högre nivå, jag kan bara tala om det jag sett under mitt vardagliga liv här i Melbourne, vilket bland annat är följande:

  • Många av mina kvinnliga vänner talar fullt och friskt om hur gärna de vill vara hemmafruar. Jag är fullständigt för det individuella valet - men blir ganska förskräckt när argumentet tycks vara någon slags omvänd feminism - att man tycker att det läggs för mycket tanke och energi på att skapa ett jämställt samhälle. Den där uråldriga uppfattningen att feminister är manshatare som vill att kvinnor skall styra världen och att alla mäns kukar skall skäras av med smörkniv och brännas på bål. Jävligt tradigt.
  • Reklam. Både tv och annonser. Alltså, herregud, det är under all kritik. En på tv om någon snabbmat har följande slogan: "so mum can rest for one night". Ett annat sjukt exempel: över hela stan sitter affischer uppe som har för mening att uppmuntra kvinnor att gå med i militären - vilket i och för sig låter någorlunda tänkvärt. Men sättet de gör det på... "Normally I love bubble baths and shoes like all girls. But when I'm in the army the boys treats me just like a soldier". De måste liksom poängtera, eller snarare garantera, att det fortfarande är en tjej som har på sig militärjacka och krigsmålning. Lite rosa läppstift och bubbelbad på det - check! Annars hade det kanske blivit lite väl mycket för den stora massan (läs: männen) att ta in. Och dessutom står det klart och tydligt att män faktiskt behandlar kvinnor som just kvinnor i det "vanliga livet". Små barbiedockor som gillar skor och som inte har några egna åsikter. Det sjuka är att reklamfolket antagligen tror att de slår ett slag för jämställdheten, när de egentligen gör den en gigantisk björntjänst. Fortsätter göra en stor skillnad mellan vad som är kvinnligt och vad som är manligt.
  • Emilias chef; som verkade vara en självständig, stark kvinna, sade häromdagen att hon tyckte att det var otänkbart med pappaledighet. Vem skulle ta hand om huset och matlagningen?

Det värsta är människors attityd kring jämställdhet. Att man inte ser bristen på den som ett problem, ja, att man till och med tycker att Australien är jämställt. Varje gång jag nämner något om feminism tycker de flesta bara att jag är fånig. Män kan prata extremt nedvärderande om kvinnor och reaktionen de får är bara skratt - att man inte ser allvaret i det. Jag är inte humorlös, definitivt inte, men man måste dra en gräns någonstans, framförallt när det roliga endast bottnas i brist på kunskap och oförståelse. Det är precis detta jag menar när jag pratar om att det inte bara är att ge kvinnor och män lika löner etc. Just det är på den praktiska och politiska nivån - sådant som faktiskt går att ändra på papper. Det är detta som är det grundläggande problemet. Attityder kring kön. Den Vanliga Människans åsikt och uppfattning. Det är därför jag finner allt detta så extremt skrämmande.

Rastlösheten, beslutsångesten - välkomna tillbaka kära vänner.

Har gått runt och känt mig lite förvirrad det senaste. På vad jag vill göra härnäst. Jag kan aldrig riktigt undgå den känslan, den ligger alltid och spökar i det undermedvetna, hur bra jag än har det. Mitt problem just nu skulle väl vara att mitt liv här är så förgängligt. Jag kan inte tillåta mig att njuta till hundra procent för jag vet att det bara är tillfälligt. Och det finns så mycket mer att se. Samtidigt som jag älskar det faktum att jag skaffat ett liv i Melbourne - en vardag, stammisställen, vänner för livet - börjar ändå rastlösheten smyga sig på; envetet trampa i farstun. Det är tänkvärt att valet är den fria människans dom, framförallt när det fria valet sätts i samband med tvivel, brist på pengar, tusentals (miljontals) valmöjligheter samt osäkerhet om man borde lägga mer fokus på nuet eller framtiden - speciellt med det förflutna som man riktigt aldrig kan undgå eller sluta påverkas av. Vanligtvis skulle jag göra allt vad jag kunnat för att stänga ute dessa känslor, men jag tror utifrån tidigare erfarenheter att det bästa sättet att handskas med dem är att bjuda in dem, skaka hand, säga "hej, det var inte igår, hur har ni haft det?" och bjuda dem till bords. Våga vara osäker och inte riktigt veta vad jag vill - försöka inse att min möjlighet att välja är en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Att dessa känslor egentligen är ett av de största privilegier jag har.

Så - en morgon i Melbourne, ut och dricka vin i solen tillsammans med mina demoner är det enda jag skall göra.

tisdag 13 juli 2010

Återkomst

Tre månader senast jag skrev någonting här. Det betyder inte att jag har slutat skriva. Bara inte i det officiella. Oftast skriver jag av mig när jag sitter nere vid kanalen vid spårvagnsstopp 55 och väntar på att få åka hem från det mest själlösa jobb jag någonsin haft. Hittade en lapp i min väska, någonting jag skrev för några veckor sedan. En kall, regnig julikväll. Det kanske låter som att jag var ledsen, men det tror jag inte att jag var. Mest fundersam över varför det är så otroligt många människor, framförallt i västvärlden, som mår så otroligt dåligt. Som ser livet som en börda.

Att våga.
Det är kanske det det handlar om?
Allting, i slutändan.
Ångesten, ledsamheten, sorgen...
DEPRESSIONEN.
Är den orsakad av rädsla?
Att man inte vågar?
Vågar vadå?
Våga vara "lycklig"?
Våga vara olycklig?
Våga göra det man innerst inne vill?
Våga acceptera att man inte kan göra det man önskar mest?
(Och att det kanske är därför man vill det så innerligt?)
Våga leva?
Våga dö?
Våga inse att livet hamnat någonstans mittemellan?
Vad är skillnaden mellan att hoppas och att ge upp ifall allting i slutändan handlar om rädsla?
Vågar jag vara rädd?