söndag 15 augusti 2010

På tal om den svenska inskränkta mentaliteten - rädslan i mötet med människor runtomkring oss

Sitter i sängen och lyssnar på Blur. Tänker på hur glad jag är att jag åkte till Melbourne. Mest på grund av de relationer jag fått här. Jag pratade med en gammal vän på Facebook. Han sa att det han uppskattade mest med att bo i andra länder än Sverige är att folk vill veta vem du är. Att de tar sig tid att lyssna på dig, visar intresse för vad du har att säga. Jag har insett hur illa jag tycker om den svenska mentaliteten. Hur svårt det faktiskt är att komma människor nära. Jag har aldrig riktigt förstått varför folk värnar om sin integritet. Vad det egentligen betyder, och vilka konsekvenser det får att det tycks vara så viktigt att upprätthålla den. Det sägs att integritet som rättighet handlar om respekt till sin person och personliga sfär liksom skyddet mot kränkning av detta. För mig är den största kränkningen att gömma sig, täcka över sin personlighet; framförallt dess brister. Att leva efter modellen att man borde freaka ur ifall en okänd människa sätter sig bredvid dig på en tom buss. Visst; är man mer öppen löper man en större risk att trångsynta människor dömer. Man fläker ut sig som på ett sterilt operationsbord och säger "här är jag, på riktigt, inte en version av mig som jag skapat för att slippa bli kränkt av er". I det ögonblick man slår sig fri från en mentalitet som inte tillåter en att vara den man är blir man genast extremt sårbar. Och jag tycker att det är så jävla synd att det är så. Så sjukt vridet att vi inte inser att det kommer inifrån. Att vi inte behöver en klapp på axeln och ett godkännande av vår person från yttre omständigheter. Det är väl den största klyschan som finns att man måste älska sig själv för att låta andra älska en, fast ändå någonting som människor misslyckas med dag efter dag, framförallt i vårt lilla Sverige.

Inga kommentarer: