tisdag 24 augusti 2010

Vi har det bra här i vårt kollektiv

Jag har bott i många kollektiv i mitt liv som alla har skilt sig väldigt mycket åt. Vissa har varit fantastiska och vissa har varit så fruktansvärda att det resulterat i konstant fylla tjugo dagar i rad för att slippa somna nykter i min egen säng (i London, ifall någon inte fattade det). Det kollektiv jag bor i just nu sträcker sig förbi ordet fantastiskt. Jag vill aldrig någonsin flytta härifrån. Ikväll lagade vi middag tillsammans medan regn och hagel överröstade tonerna från vinylspelaren. Tyvärr är allting som är bra med Melbourne förknippat med någon bitterljuvt; vetenskapen att jag bara har det till låns. Fast om man tänker efter är det väl så det generellt sätt är när det kommer till livet? Oavsett var man befinner sig eller vad man gör. Bra stunder tar slut, dåliga stunder tar slut. Det kan vara under en kort tid, det kan vara i flera år, men det kan faktiskt aldrig vara för evigt. Igår var jag på en av mina finaste vänners pappas begravning. Han tog livet av sig för någon vecka sedan. Vakan tog rum i ett hus precis vid havet. Vi höll om varandra och sjöng samtidigt som vi såg solen gå ner över havet. Vi gick ner till hamnen och slängde varsin vit ros i vattnet till minnet av Joshuas pappa. Stunder som dessa får en att inse hur förgängligt och bräckligt livet faktiskt är. Västvärldens människor målar upp livet som det starkaste, mest dyrbara vi har. Vilket skapar en falsk bild av vad livet faktiskt är. Vad döden är. En rädsla för att misslyckas med livet. Göra det fina fult. Förlora något som var bra. Istället för att se tillbaka och tänka på hur vackert det var då. Eller att se på det fula och inse att det är det fula som får det fina att stå ut. Att de vita rosorna i vattnet är vackra trots att de hamnat där på grund av något så "fult" som döden.

Inga kommentarer: