why are you wearing that stupid man suit?

Förnimmelser

2010-08-27T17:16:00.002+10:00

Jag hör att sommaren långsamt dör där hemma. Vilket betyder att våren sakta vaknar till liv i Melbourne. Det går jävligt trögt, men det går. Idag när jag promenerade hem från jobbet förnimmade jag någonting - jag är inte säker på vad - kanske var det vinden, en speciell lukt, ljuset; eller att asfalten såg slät ut (vilket alltid var det största vårtecknet för mig när jag var liten. Då de sopade bort vinterns grus från gatorna). Jag skrev här när jag först kände hösten komma - då en vindpust från kanalen förde med sig en handfull löv som sakta slingrade över marken. Nu ligger det mesta av min första australiensiska vinter bakom mig. Och jag inser hur otroligt kort sommaren är hemma. Och hur otroligt lyckligt lottade Melbourne-borna är som får leva såhär. Det är som ett mer öppensinnat, större, intressantare Göteborg med solsken som regel snarare än undantag. VARFÖR ÄR JAG INTE FÖDD HÄR!?

Vi har det bra här i vårt kollektiv

2010-08-24T23:02:00.003+10:00

Jag har bott i många kollektiv i mitt liv som alla har skilt sig väldigt mycket åt. Vissa har varit fantastiska och vissa har varit så fruktansvärda att det resulterat i konstant fylla tjugo dagar i rad för att slippa somna nykter i min egen säng (i London, ifall någon inte fattade det). Det kollektiv jag bor i just nu sträcker sig förbi ordet fantastiskt. Jag vill aldrig någonsin flytta härifrån. Ikväll lagade vi middag tillsammans medan regn och hagel överröstade tonerna från vinylspelaren. Tyvärr är allting som är bra med Melbourne förknippat med någon bitterljuvt; vetenskapen att jag bara har det till låns. Fast om man tänker efter är det väl så det generellt sätt är när det kommer till livet? Oavsett var man befinner sig eller vad man gör. Bra stunder tar slut, dåliga stunder tar slut. Det kan vara under en kort tid, det kan vara i flera år, men det kan faktiskt aldrig vara för evigt. Igår var jag på en av mina finaste vänners pappas begravning. Han tog livet av sig för någon vecka sedan. Vakan tog rum i ett hus precis vid havet. Vi höll om varandra och sjöng samtidigt som vi såg solen gå ner över havet. Vi gick ner till hamnen och slängde varsin vit ros i vattnet till minnet av Joshuas pappa. Stunder som dessa får en att inse hur förgängligt och bräckligt livet faktiskt är. Västvärldens människor målar upp livet som det starkaste, mest dyrbara vi har. Vilket skapar en falsk bild av vad livet faktiskt är. Vad döden är. En rädsla för att misslyckas med livet. Göra det fina fult. Förlora något som var bra. Istället för att se tillbaka och tänka på hur vackert det var då. Eller att se på det fula och inse att det är det fula som får det fina att stå ut. Att de vita rosorna i vattnet är vackra trots att de hamnat där på grund av något så "fult" som döden.

Trött och oinspirerad.

2010-08-21T14:13:00.001+10:00

Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad. Trött och oinspirerad.

Nostalgia, you're just good for one day

2010-08-18T19:01:00.005+10:00

Jag har precis sett bilder från den svenska sommaren och en oväntad, intensiv längtan spred sig genom hela min kropp. En fin sak med att spendera tid hemifrån är att det får en att inse vad man älskar mest med det som man vanligtvis tar för givet. Inse att var man än befinner sig i världen, och hur mycket man än vill och försöker ignorera det, så kommer Sverige alltid att vara hemma. I alla fall det ursprungliga hemmet. Min relation med mitt hemland är lite som ett passionerat men destruktivt förhållande. Kärlek som inte kan dö, men inte heller riktigt leva; förutom när jag är ifrån det. Framförallt innebär det nostalgi från barndomsåren. Då somrarna kändes som en evighet: lukten av blöt asfalt och nyklippt gräs, syrenerna som blommade och vinbären som mognade i trädgården. Även tonåren, då man smakade persikolikör för första gången, blev full i en ljus sommarnatt och dansade till The Sounds första album. Jag önskar bara att kärleken till Sverige kunde bestå även i nuet, och inte bara i minnena och i känslan av att jag hör hemma där på något oförklarligt vis.

It's raining men...

2010-08-16T20:04:00.002+10:00

Yes. Det regnar mycket i Melbourne. Både droppar och karlar. Och vi kan väl säga såhär; jag är ganska trött på båda. Jag vill ha sommar + inga karlar slash alternativt min drömman så man slipper allt mediokert mitt emellan. Hehe.

På tal om den svenska inskränkta mentaliteten - rädslan i mötet med människor runtomkring oss

2010-08-15T21:37:00.005+10:00

Sitter i sängen och lyssnar på Blur. Tänker på hur glad jag är att jag åkte till Melbourne. Mest på grund av de relationer jag fått här. Jag pratade med en gammal vän på Facebook. Han sa att det han uppskattade mest med att bo i andra länder än Sverige är att folk vill veta vem du är. Att de tar sig tid att lyssna på dig, visar intresse för vad du har att säga. Jag har insett hur illa jag tycker om den svenska mentaliteten. Hur svårt det faktiskt är att komma människor nära. Jag har aldrig riktigt förstått varför folk värnar om sin integritet. Vad det egentligen betyder, och vilka konsekvenser det får att det tycks vara så viktigt att upprätthålla den. Det sägs att integritet som rättighet handlar om respekt till sin person och personliga sfär liksom skyddet mot kränkning av detta. För mig är den största kränkningen att gömma sig, täcka över sin personlighet; framförallt dess brister. Att leva efter modellen att man borde freaka ur ifall en okänd människa sätter sig bredvid dig på en tom buss. Visst; är man mer öppen löper man en större risk att trångsynta människor dömer. Man fläker ut sig som på ett sterilt operationsbord och säger "här är jag, på riktigt, inte en version av mig som jag skapat för att slippa bli kränkt av er". I det ögonblick man slår sig fri från en mentalitet som inte tillåter en att vara den man är blir man genast extremt sårbar. Och jag tycker att det är så jävla synd att det är så. Så sjukt vridet att vi inte inser att det kommer inifrån. Att vi inte behöver en klapp på axeln och ett godkännande av vår person från yttre omständigheter. Det är väl den största klyschan som finns att man måste älska sig själv för att låta andra älska en, fast ändå någonting som människor misslyckas med dag efter dag, framförallt i vårt lilla Sverige.

Rehab nästa

2010-08-14T14:42:00.003+10:00

Jag lever i en väldigt surrealistisk värld för tillfället. Många lediga dagar och mycket alkohol, med andra ord. Ser nästan fram emot nästa vecka då allvaret börjar - inget mer rännande på pubar, klubbspelningar och ware house-fester. Jag måste hitta ett nytt jobb. Har börjat måla upp skräckscenarion där jag återvänder till Göteborg på grund av att jag var för lat för att skaffa ett nytt jobb + söp upp mina sparpengar.

FAIL.

Ps: våren är på väg till Melbourne.

Raj raj raj

2010-08-13T13:08:00.003+10:00

Firade min födelsedag med de finaste människor man kan tänka sig. Lakritsshots var inblandat, då vet man att det är lyckat. Och jag hade på mig en svart jumpsuit och dansade till Waterloo. Bästa födelsedagen!

Allt man behöver, egentligen

2010-08-12T00:35:00.004+10:00

En av mina bästa vänner i Melbourne heter Jamie. Det är som att han vet exakt vad som får mig att brinna inuti när det kommer till musik och film. Framförallt musik. Vi brukar dricka oss fulla och lyssna på melodier som får en att förstå hur vackert livet är, precis här och nu, det behöver liksom inte vara så mycket mer än så. Det är så mycket nu för tiden som är överskattat. Varför bry sig om skitsaker när man kan sitta framför gasspisen som får en någorlunda varm och dricka whiskey som får en varmare och lyssna på röster som den som tillhör Townes Van Zandt samtidigt som regnet nästan slår hål i glasrutan?

Vinternatt

2010-08-08T21:10:00.003+10:00

Spenderade natten i Olivers stuga nere vid kusten. Vi gick en två timmar lång promenad mitt i natten. Genom skogen, över stängsel, ut på en äng, uppför en kulle, sittandes i gräset tillsammans med en ljusstake och tusentals stjärnor över oss som alltid finns där men som man nästan aldrig får se. Livet, Du är en jävla berg-och-dalbana, men ibland är vi bästa vänner Du och jag.

23

2010-08-07T08:18:00.002+10:00

Har spenderat det senaste dygnet firandes Emilias födelsedag. Hon firar vanligtvis inte så det har varit extra roligt att äta jordsgubbstårta, bli fulla på rödvin och sjunga Celine Dion klockan två på morgonen och gå upp fyra timmar senare för att ge frukost och paket i sängen. Emilia får mig alltid att se saker ur ett annat perspektiv. Skulle nog säga att hon får mig att vara eller i alla fall vilja bli en bättre människa. Det var vackert när en liten tår föll för att vi gav henne en aerobics-vinyl. Nu skall jag se sista halvtimman av Bladerunner (har glömt hur mycket jag älskar den filmen) och sedan somna om. Himlen är ljust rosa, dagen börjar långsamt vakna till liv.

...

2010-08-05T14:12:00.004+10:00

Som fortsättning på föregående inlägg skulle jag vilja ge ett exempel på hur arbetet mot jämställdhet är långa vägar bättre i Sverige än i Australien. För något år sedan hade även vi en kampanj som gick ut på att få fler tjejer in i lumpen. Det var en tv-reklam som utspelade sig på en tågstation där en tjej och en kille stod och kramades farväl. Jag minns inte exakt men militärklädsel var inblandad då man genast förstod att killen skulle åka tillbaka till lumpen och tog farväl av sin flickvän. Dock är det tjejen som har på sig kängorna och militärbyxorna och det är hon som kliver på tåget, inte han. Denna reklam har ett intelligent jämställdhetstänk på grund av att den får folk att inse hur inskränkta de är i sin uppfattning kring könsroller. Till och med jag, som är uttalat feminist och dessutom relativt påläst i ämnet, blev förvånad över att jag tog för givet att det var killen som skulle gå på tåget. Det är såhär man måste jobba för att uppnå jämställdhet - att få människor att FATTA att det läggs en stor skillnad i vad som är manligt och vad som är kvinnligt i dagens samhälle, även i "världens mest jämställda land" Sverige.

Sverige vs Australien - Aussie förlorade, Sverige blev näst sämst.

2010-07-31T11:18:00.006+10:00

Jag irriterar mig enormt på människor som jämför Sverige med Mellanöstern eller Afrika när det talas om jämställdhet. (Vad fan skulle man göra det för? Jämför man någon annan politisk fråga med Mellanöstern? Nej, för det är bara idiotiskt). Det blir dock mer tänkvärt när man jämför jämställdheten mellan exempelvis Sverige och Australien - som ändå är likvärdigt utvecklade när det kommer till många frågor - och framförallt vilket jag har fått erfara har uppseendeväckande lik mentalitet med tanke på det enorma avståndet. Jag kan inte riktigt greppa att jag är så otroligt långt hemifrån, för allting här påminner så mycket om mitt hemland. Förutom när det kommer till jämställdheten. Man borde ju förutsätta att Sverige och Australien är någorlunda lika långt gångna på den snåriga vägen mot jämställdhet - men efter vad jag fått erfara såhär långt måste jag tyvärr säga att Sverige är några ljusår före. Jag vet inte tillräckligt mycket om australiensisk politik för att kunna yttra mig om hur jämställdhet behandlas på en högre nivå, jag kan bara tala om det jag sett under mitt vardagliga liv här i Melbourne, vilket bland annat är följande:

Många av mina kvinnliga vänner talar fullt och friskt om hur gärna de vill vara hemmafruar. Jag är fullständigt för det individuella valet - men blir ganska förskräckt när argumentet tycks vara någon slags omvänd feminism - att man tycker att det läggs för mycket tanke och energi på att skapa ett jämställt samhälle. Den där uråldriga uppfattningen att feminister är manshatare som vill att kvinnor skall styra världen och att alla mäns kukar skall skäras av med smörkniv och brännas på bål. Jävligt tradigt.

Reklam. Både tv och annonser. Alltså, herregud, det är under all kritik. En på tv om någon snabbmat har följande slogan: "so mum can rest for one night". Ett annat sjukt exempel: över hela stan sitter affischer uppe som har för mening att uppmuntra kvinnor att gå med i militären - vilket i och för sig låter någorlunda tänkvärt. Men sättet de gör det på... "Normally I love bubble baths and shoes like all girls. But when I'm in the army the boys treats me just like a soldier". De måste liksom poängtera, eller snarare garantera, att det fortfarande är en tjej som har på sig militärjacka och krigsmålning. Lite rosa läppstift och bubbelbad på det - check! Annars hade det kanske blivit lite väl mycket för den stora massan (läs: männen) att ta in. Och dessutom står det klart och tydligt att män faktiskt behandlar kvinnor som just kvinnor i det "vanliga livet". Små barbiedockor som gillar skor och som inte har några egna åsikter. Det sjuka är att reklamfolket antagligen tror att de slår ett slag för jämställdheten, när de egentligen gör den en gigantisk björntjänst. Fortsätter göra en stor skillnad mellan vad som är kvinnligt och vad som är manligt.

Emilias chef; som verkade vara en självständig, stark kvinna, sade häromdagen att hon tyckte att det var otänkbart med pappaledighet. Vem skulle ta hand om huset och matlagningen?

Det värsta är människors attityd kring jämställdhet. Att man inte ser bristen på den som ett problem, ja, att man till och med tycker att Australien är jämställt. Varje gång jag nämner något om feminism tycker de flesta bara att jag är fånig. Män kan prata extremt nedvärderande om kvinnor och reaktionen de får är bara skratt - att man inte ser allvaret i det. Jag är inte humorlös, definitivt inte, men man måste dra en gräns någonstans, framförallt när det roliga endast bottnas i brist på kunskap och oförståelse. Det är precis detta jag menar när jag pratar om att det inte bara är att ge kvinnor och män lika löner etc. Just det är på den praktiska och politiska nivån - sådant som faktiskt går att ändra på papper. Det är detta som är det grundläggande problemet. Attityder kring kön. Den Vanliga Människans åsikt och uppfattning. Det är därför jag finner allt detta så extremt skrämmande.

Rastlösheten, beslutsångesten - välkomna tillbaka kära vänner.

2010-07-31T10:48:00.005+10:00

Har gått runt och känt mig lite förvirrad det senaste. På vad jag vill göra härnäst. Jag kan aldrig riktigt undgå den känslan, den ligger alltid och spökar i det undermedvetna, hur bra jag än har det. Mitt problem just nu skulle väl vara att mitt liv här är så förgängligt. Jag kan inte tillåta mig att njuta till hundra procent för jag vet att det bara är tillfälligt. Och det finns så mycket mer att se. Samtidigt som jag älskar det faktum att jag skaffat ett liv i Melbourne - en vardag, stammisställen, vänner för livet - börjar ändå rastlösheten smyga sig på; envetet trampa i farstun. Det är tänkvärt att valet är den fria människans dom, framförallt när det fria valet sätts i samband med tvivel, brist på pengar, tusentals (miljontals) valmöjligheter samt osäkerhet om man borde lägga mer fokus på nuet eller framtiden - speciellt med det förflutna som man riktigt aldrig kan undgå eller sluta påverkas av. Vanligtvis skulle jag göra allt vad jag kunnat för att stänga ute dessa känslor, men jag tror utifrån tidigare erfarenheter att det bästa sättet att handskas med dem är att bjuda in dem, skaka hand, säga "hej, det var inte igår, hur har ni haft det?" och bjuda dem till bords. Våga vara osäker och inte riktigt veta vad jag vill - försöka inse att min möjlighet att välja är en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Att dessa känslor egentligen är ett av de största privilegier jag har.

Så - en morgon i Melbourne, ut och dricka vin i solen tillsammans med mina demoner är det enda jag skall göra.

Återkomst

2010-07-13T17:11:00.001+10:00

Tre månader senast jag skrev någonting här. Det betyder inte att jag har slutat skriva. Bara inte i det officiella. Oftast skriver jag av mig när jag sitter nere vid kanalen vid spårvagnsstopp 55 och väntar på att få åka hem från det mest själlösa jobb jag någonsin haft. Hittade en lapp i min väska, någonting jag skrev för några veckor sedan. En kall, regnig julikväll. Det kanske låter som att jag var ledsen, men det tror jag inte att jag var. Mest fundersam över varför det är så otroligt många människor, framförallt i västvärlden, som mår så otroligt dåligt. Som ser livet som en börda.

Att våga.
Det är kanske det det handlar om?
Allting, i slutändan.
Ångesten, ledsamheten, sorgen...
DEPRESSIONEN.
Är den orsakad av rädsla?
Att man inte vågar?
Vågar vadå?
Våga vara "lycklig"?
Våga vara olycklig?
Våga göra det man innerst inne vill?
Våga acceptera att man inte kan göra det man önskar mest?
(Och att det kanske är därför man vill det så innerligt?)
Våga leva?
Våga dö?
Våga inse att livet hamnat någonstans mittemellan?
Vad är skillnaden mellan att hoppas och att ge upp ifall allting i slutändan handlar om rädsla?
Vågar jag vara rädd?

Saknad

2010-04-26T21:17:00.002+10:00

Vi får inte internet att fungera. Det är skrämmande när man förstår hur beroende man faktiskt är. Saken är ju den att internet är ett hjälpmedel som för Sverige närmare Australien. Som gör det faktum att jag är 8 timmar i framtiden från min familj och mina vänner mer uthärdligt. Jag har alltid sagt att jag inte brukar sakna människor. Inte så att det blir jobbigt, vill säga. Det var innan jag spenderat över tre månader hemifrån. Jag saknar så jag håller på att sprängas. Fast någonstans gör jag det med ett leende på läpparna. Med en vetskap inom mig att saknad är ett bevis på att jag har bra människor i mitt liv. Människor som inte glöms bort bara för att allting annat är nytt och spännande. Människor som inte glömmer bort mig.

To be continued

2010-04-12T12:48:00.003+10:00

Det enda som ar riktigt daligt i mitt liv just nu ar att internet inte fungerar pa min dator i vart nya hus. Darav tillfalligt avbrott av skrivandet. For ovrigt har jag nog aldrig matt sahar bra nar hosten ater igen trader in i mitt liv i form av underbar lukt, roda lov och fantastiska vintagejackor.

En kvinna i arbetslivet

2010-03-26T15:06:00.002+11:00

Jag ar pa jobbet. Pa datorn sitter en rod lapp: "No-one is to use internet". Saken ar att det ar sa fruktansvart lugnt idag, och jag ser det som en livsavgorande atgard att surfa lite pa Facebook. Man kan faktiskt do av tristess.

Tankar

2010-03-25T13:53:00.002+11:00

När jag går till och från jobbet går jag som sagt längs vattnet vid South Bank. Samtliga gånger jag gått där har jag fått en slags fånig känsla (lycka?) i magen och börjat le helt oprovocerat. Häromdagen lyssnade jag på Minnen av aprilhimlen när jag gick där, och det var nästan så att jag ville göra ett glädjeskutt. Jag vet inte om känslan av tillfredsställelse är äkta bara för att jag har flyttat till en annan stad. Ifall jag bara lurar min egen hjärna och mina tankar att "nu är du i Melbourne och då skall du vara glad". Men en känsla är en känsla och den existerar oavsett orsaken till den. Och jag kanske bara är jävligt trött på att gå runt och vara miserabel hela tiden. Jag tror fortfarande att man kan styra det mesta själv.

Idag känner jag mig dock lite miserabel. Alkohol får mig att känna så, ibland. Det är därför jag inte dricker som en galning längre. Det är helt enkelt inte värt det.

ÖNSKETÄNKANDE.

2010-03-22T22:29:00.004+11:00

FOR EMMA, FOREVER AGO.

Jag vet att Bon Iver inte sjunger om mig när jag sitter på spårvagnen hemåt och lyssnar på "Wolves (act I and II)". Ändå känns det som att han sitter framför mig i sin gula t-shirt och sitt stora skägg och att varje sträng han rör vid är för mig.

I övrigt förstår jag inte varför vissa människor inte kan ta ett skämt för ett skämt. Ironi för ironi. Handlar det om dumhet eller bara oförståelse? En vilja att inte vilja förstå. Snälla... engagera er i något som ni verkligen bryr er om.

Det här är vad jag ser på väg hem från jobbet...

2010-03-21T21:59:00.000+11:00

Stör mig

2010-03-21T21:53:00.003+11:00

Har precis varit och besökt nattkiosken och vad köpte jag? Jo, en cola zero (för att jag hellre är elak mot mig själv än mot naturen) samt en "sugar-free 70% dark chocolate with mint crisp". Alltså, ibland blir jag så trött. Det är helt enkelt ren psykologi. Lura kroppen, lura hjärnan, lura smaklökarna. Varför inte köpa en Magnum Double Caramel eller ingenting alls? *lurad av kapitalismen*.

Ett nytt hem

2010-03-21T11:38:00.003+11:00

Jag har skapat ett slags tvångsbeteende; nämligen att dricka bib kvällen innan jag skall jobba. I Sverige köpte man ju oftast en vinare innan man skulle kalasa, men här kostar en femlitersdunk lika mycket. Och man måste ju tänka ekonomiskt! Emilia och jag var ute och firade med våra blivande husvänner. När vi irrade runt i North Melbourne häromdagen för att hitta huset där jag skulle kolla på ett rum sa Emilia: "Emma, tänk ifall det är det där huset, då hade du blivit glad va?". Och det blev jag när jag såg att det stod 277 på dörren. Ett vitt, gigantiskt hus med stor trädgård. Väldigt gammalt, fast på ett bra sätt. Stökigt fast på rätt sätt. Jag kände direkt att där ville jag bo. Bland sammetssoffor, gitarrer och tre meter i tak.

Jantelagen, kyss mig i röven!

2010-03-19T12:58:00.004+11:00

Det är skönt att jobba för man uppskattar sin lediga tid så mycket. Idag exempelvis har jag firat min lediga dag med att diska i en timma. Väldigt uppfriskande, samt extremt nödvändigt efter vår BH-fest igår kväll där förberedelserna bestod av att baka pumpascones och choklad- och rödbetskaka samt att även äta detta + ostbricka + 10 liter rosé. Jag skall gå och kolla på ett rum på Brunswick street snart. Det verkar helt fantastiskt. Varav 100 andra personer som anmält intresse. Förstår inte riktigt varför jag ens slösar tid på att gå dit. Jag antar att det är en del av min djupt inrotade mentalitet att "det är bättre att ångra det man gjorde än det man inte gjorde bla bla bla". Samt att jag någonstans hoppas att de som bor där ser vilken underbar människa jag är och hur fantastiskt det vore att bo med mig. Vilket faktiskt är sant då jag både har ett hjärta av guld samt är extremt pedantisk och ser städning som terapi. Men det kan man ju liksom inte säga, eller?

The world spins

2010-03-18T03:03:00.008+11:00

http://www.youtube.com/watch?v=4F-aDwgrHBE

JULEE CRUISE.
(Moving near the edge at night,
dust is dancing in the space,
a dog and bird are far away,
the sun comes up and down each day)

Jag förstår varför David Lynch älskar henne.

2010-03-16T19:25:00.000+11:00

Dom säger det är nåt med hjärtat
men ingenting har någonsin
slagit så hårda slag

Uuups

2010-03-16T18:33:00.003+11:00

Jag är för gammal för att jobba bakfull! Men det var den finaste sommarkvällen och vi hade fem liter vin och underbara människor var där så jag kunde faktiskt inte hjälpa att jag kom hem fem på morgonen. Och att jag råkade dricka upp biben.

Ingenting någonsin

2010-03-14T16:56:00.004+11:00

Jag har haft pic nic i parken med Jodie, hennes mamma och deras hund. Sommaren dröjer sig kvar här samtidigt som snön börjar smälta och allting börjar vakna till liv där hemma. Jag kan verkligen känna känslan av våren - hur himlen är ljust blå efter klockan sex, hur asfalten luktar efter regn, hur len den känns efter att de sopat staden ren från vinterns grus och sorger. Jag minns framförallt våren när jag var yngre. När jag hade ljust lila jazzbyxor och ljusblå jeansjacka med en vit tygros. När jag gick över kullen hem från skolan och lyssnade på Kent och solen lyste över Sävedalens två berg.

"Jag är rädd för att ensamheten bara ska fortsätta utan slut. Samtidigt som jag njuter av den harmoni jag faktiskt stundvis upplever ensam. Andra människor har en tendens att stressa upp mig. Självklart är det mer sant att jag stressar upp mig kring andra".

- http://kristofferengdahl.wordpress.com/

Jävla fyllo

2010-03-13T15:24:00.003+11:00

Alltså. Igår. Herregud! Vi drack Absolut Vodka hemma och jag malde på om hur mycket jag kunde dricka utan att riktigt bli full. Sedan gick vi och såg ett band och några timmar senare vinglade jag runt på Carlton Club och såg dubbelt. Absolut inte okej! Jag hatar att vara så full. Jag raggade dessutom upp en karl som såg ut som Paul Mccartney. En arkitekt. Han kanske vill gifta sig med mig?

Time flies

2010-03-12T16:29:00.006+11:00

Konstigt. Jag loggade in på bloggen och såg att mitt senaste inlägg var daterat i söndags. Jag trodde att det var typ i förrgår. Så jag tänkte tillbaka på veckan som gått. I måndags var det Labor day och alla var lediga. Jag och tjejerna åkte på en liten dagsutflykt till Ikea. Senare på eftermiddagen gick jag och Jodie en promenad i området - det var helt tomt och tyst och himlen var mörk fast det var ändå inte kallt - det kändes som vi befann oss i mitt i en zombiefilm och världen hade ödelagts. Senare såg vi en film om en tjej med huggtänder i sin vagina. Riktig kvalitetsrulle.
I tisdags var jag på museum och såg en utställning om Melbourne, gamla skor samt insekter. Jag kallar det kognitiv beteendeterapi. Senare kom Ciaran förbi och vi åkte med Jodie och Amy till Lentil - en fantastisk vegetarisk restaurang där man får bestämma själv hur mycket man skall betala för maten. En idé som grundas på att ge mat till de som inte har några pengar, så är man en god människa med någorlunda moral ger man mer än vad man vanligtvis skulle göra. Efter det drack vi gratis drinkar på Ciumes pub och såg ett jazzband.
I onsdags gick jag upp tidigt och gick en lång promenad i regnet, sen jobbade jag och på kvällen drack jag whisky med en sannerligen intressant karl. Jag kom hem på torsdag morgon och sov ett par timmar, sedan drack jag kaffe med Jodie på hennes lunchrast. Efter det köpte jag sushi och satte mig i solen på en bänk nere vid kanalen och läste. Sedan avverkade jag några avdelningar på Melbournes konstmuseum men jag var tvungen att åka hem för min kropp ville inte riktigt lyda och min hjärna ville inte riktigt tänka. När jag kom hem sov jag i en timma - sedan åkte jag på en liten roadtrip med Amy och Charly till Frankston där vi gick till Savers (som är som Myrorna fast bättre och billigare) och sedan drack vi thé hos Amys föräldrar och diskuterade miljöproblematiken; ifall den globala uppvärmningen existerar eller ej. Amys pappa hävdade att världen inte blir varmare samt att ozonhålen krymper. Jag får väl ändå medge att det är upplyftande med optimism - men att optimism utan någon som helst realism mest blir fel.

Jag gillar inte när min blogg blir som en almanacka, jag ville mest säga att det är skönt att dagarna inte längre känns meningslösa som de ibland kunde göra i min lilla hemstad. Att man har tillräckligt med möjligheter och tillräckligt med inspiration för att faktiskt göra någonting med sin tid.

REQUIEM FOR A DREAM

2010-03-07T20:38:00.002+11:00

I say the right things but act the wrong way I like you I do but I can not stay

2010-03-07T18:42:00.003+11:00

Jaha, så nu hade man ett jobb. Det gick ju någorlunda smidigt. 150 spänn i timmen för att kränga jeans till solariebruna killar med spikes är helt okej ändå. Jag får spela min i-pod vilket gör allting så mycket lättare. Min chef är grym förutom att jag misstänker att hon är lite smygrasse. Hon sa att hon trodde att en "gigantisk, somalisk man" hade gått in på lagret och snott kläder. Hon visste inte dock. Dessutom sa hon att indier är antingen väldigt trevliga eller helt dumma i huvudet, det finns inget mellanting. En enligt mig ganska underlig åsikt. Nu ligger jag i min säng och lyssnar på regnet och åskan. Jag är trött fast ändå inte. Jag vill bli full fast ändå inte. Det bästa med mitt nya jobb är att det ligger vid South Bank, alltså bredvid kanalen. När jag gick över bron på väg hem kom det en ljummen vind som förde med sig ett stort antal löv. Hösten är på väg till Melbourne.

Pavement

2010-03-07T10:36:00.005+11:00

När jag låg och vred mig i sängen igår morse och försökte samla mina tankar eller snarare sluta tänka på vad som hänt natten innan ringde Amy och frågade ifall jag ville följa med till Golden Planes för Charly hade en gratisbiljett över. Detta innebar att jag fick åka två timmar utanför Melbourne och se Pavement i ösregn mitt på den australiensiska landsbygden. Det var precis lika magiskt som det låter - även om vissa "ungdomar" betedde sig som kompletta idioter och förstod inte att de hade ett band framför sig som har skrivit musikhistoria. Men det gjorde inte så mycket, jag slog till dem med mitt paraply och sen var det bra.

Screaming from beneath the waves

2010-03-05T17:49:00.004+11:00

Jag sitter i skinnsoffan i vardagsrummet, lyssnar på Echo & the bunnymen och hör regnet slå mot rutan. Skall snart börja laga middag till mina hårt arbetande sambos. Samt öppna 5-liters biben. Mitt nuvarande mål: bli full. Om några timmar landar Sandra i Sverige. Det är så otroligt konstigt. Hur mycket jag än saknar henne är det faktiskt ganska skönt att bo ensam i vårt pyttelilla rum (förlåt Sandy, men jag vet att du känner likadant). Vi är båda två vuxna, självständiga kvinnor och ibland vill man bara fisa ifred.

All at sea again
And now my hurricanes have brought down this ocean rain
To bathe me again
My ship's a sail
Can you hear it's tender frame
Screaming from beneath the waves

Saker som suger röven:

2010-03-04T23:35:00.004+11:00

1: Sandra har åkt tillbaka till Göteborg och jag saknar till och med hennes vidriga, neongula öronproppar.

2: Jag kan inte sova på nätterna på grund av så kallad psykologisk hosta = DÖDEN.

3: Jag kommer att vara på andra sidan jordklotet när M.I.A befinner sig på en scen i Slottsskogen och sjunger: M.I.A coming back with powa powa...

4: ...

Slemhosta

2010-03-04T09:45:00.003+11:00

Planen var att dricka kaffe med Ciaran klockan nio men jag antar att han ligger och sover, den lille jäveln. För att citera Sandra; han växer fortfarande och behöver sova. Jag har haft en natt av slemhosta och en underlig dröm där jag satt i en domstol och argumenterade för feminism. Drömmen slutade med att jag skrek: "VARFÖR FRÅGAR DU MIG VARFÖR JAG ÄR FEMINIST? VARFÖR INTE FRÅGA DIG SJÄLV VARFÖR DU INTE ÄR DET, PUCKO!?" och alla ställde sig upp och applåderade. Sen vaknade jag av att jag inte kunde andas för allt slem. Jag hatar när fantasivärlden är bättre än verkligheten.

Snorhjärna

2010-03-03T23:23:00.002+11:00

Jag har spenderat de senaste två dygnen nerbäddad i sängen med näsdukar, swirl (glass) samt MacBooken och hela säsong 6 av Grey's Anatomy. Det är för övrigt (nästan) en större moralbomb än Sjunde himlen och faktiskt pinsamt dåligt, gotta love guilty pleasure. Idag kravlade jag ur min sjuksäng och åkte till havet, även om jag trodde att jag skulle dö på spårvagnen. Jag blir väldigt sällan sjuk men så fort mitt immunförsvar krackelerar det minsta förbereder jag mig på ond, bråd död. I St Kilda var allting dock frid och fröjd; palmer, solnedgång och sand mellan tuttarna. Och besked om jobb i centrum istället för Chapel Street. Önskar bara att jag inte hade fått hjärnstopp när managern ringde och helt glömde av när jag börjar på söndag. Ska jag ringa upp henne igen och ba: öh, när börjar jag? *bra första intryck* eller skall jag vara iskall och gå dit klockan 13.00? Jag är nästan säker på att hon sa 13.00, och jag har alltid rätt, fast som sagt; jag har nog för mycket snor i hjärnan för tillfället.

Snor

2010-03-01T14:04:00.001+11:00

Jag är sjuk. Eller i alla fall extremt förkyld. Det suger röven, jag har inte tid att vara sjuk. Det finns för mycket att göra. Exempelvis 50% rea på Savers ikväll...

I love you I want the best for you

2010-02-28T13:12:00.002+11:00

Tänk hur mycket vackrare världen skulle vara ifall fler hade varit som Antony Hegarty.

i'm a bird girl
and the bird girls go to heaven
i'm a bird girl
and the bird girls can fly

Full och vacker!

2010-02-27T21:29:00.002+11:00

Jag är full och lyssnar på Blondie. ATOMIC. Tänker på Carro och Karin i Berlin som antagligen också är fulla. Även om klockan är typ tolv på dagen. För det är liksom annorlunda när man inte är i Göteborg. Folk vänder sig inte om. Folk kollar inte på en som om man var dum i huvudet. Man får vara den man är.

Papa was a rodeo

2010-02-27T11:29:00.002+11:00

I LOVE YOUR TWISTED POINT OF VIEW, MIKE

Inatt dansade Sandy och jag till housemusik och låtsades att vi var höga och kände på varandra i ansiktet och skrek att det hängde snoppar från taket. Det var intressant. Nu skall jag iväg och jobba i surfaffären som inte direkt är en surfaffär, tillsammans med chefen som kan vara den bögigaste man jag någonsin träffat, vilket är gött.

Surf vs. white trash

2010-02-26T14:31:00.003+11:00

Sitter hemma i vardagsrummet med persiennerna nere och försöker ignorera att det är trettio grader och blå himmel där utanför. Jag har en arbetsintervju idag klockan sex och jag behöver göra lite förberedelser. Det aktuella jobbet är i en surfaffär vilket är ganska ironiskt i och med att jag inte direkt är den typiska surftjejen. Typ precis tvärtom, närmare bestämt. Men det är bra betalt och ett jobb är ett jobb. Jag hade helst velat se mig på ett kontor så långt ifrån customer service det bara går att komma. Fast jag antar att det är bättre att serva surfarkarlar än engelska white trash-morsor. Den som lever får se.

Frustration

2010-02-24T14:04:00.004+11:00

Jag trodde aldrig att det skulle hända men jag börjar faktiskt känna ett litet sug efter att jobba. Fritid är så mycket mer värd när man har lite mindre av den. Det är konstigt för nu har vi varit här i snart sex veckor. Semestern borde avrundas snart. Jag spenderade hela gårdagen med min vän MacBook i knät och skrev på mitt engelska CV. Otroligt frustrerande. Då man vid detta laget är någorlunda begåvad på att uttrycka sig skriftligt på det svenska språket blir det en helt annan sak då man skall försöka skriva hög formell engelska samtidigt som man skall försöka sälja sig själv. Aaaah! Ville dunka huvudet i stenväggen x antal gånger. Men nu verkar det som att jag typ är klar, nästan. Jag önskar bara att man faktiskt slapp söka jobben samt skolas in i det eventuella jobb man kommer få. Jag hatar att vara nybörjade på något. Jag vill vara bäst med en gång.

Lite välmotiverat agg

2010-02-23T00:35:00.002+11:00

Det är underligt hur filmer kan frammana så olika känslor. Att när jag igår såg Låt den rätte komma in på en takterrass bland Melbournes höghus fylldes av ett slags underbart tillstånd av obehag, samtidigt som jag ikväll när jag såg Shutter Island endast kände ett onjutbart obehag samt en extrem frustration att det faktiskt går att slakta en sådan fantastisk bok på det sättet. Då filmatiseringen av Låt den rätte komma in fångar den exakta känslan och själen i boken gör Shutter Island precis det omvända; den tar bort all slags kontext, liv och den nästintill klaustrofobiska känslan att man befinner sig i en galen mans tankar, och i slutändan blir det bara en stor jävla klyscha. Jag tycker synd om de som inte hann läsa boken innan de såg skämtet till film.

Stephin Merritt, marry me.

2010-02-22T11:51:00.006+11:00

Jag väljer nog Stephin Merritt istället för David Lynch. Eller egentligen vem som helst som får genialitet att verka som det enklaste i världen.

LOVE IS LIKE A BOTTLE OF GIN

It makes you blind, it does you in
It makes you think you're pretty tough
It makes you prone to crime and sin
It makes you say things off the cuff
It's very small and made of glass
and grossly over-advertised
It turns a genius to an ass
and makes a fool think he is wise
It could make you regret your birth
or turn cartwheels in your best suit
It costs a lot more than it's worth
and yet there is no substitute
They keep it on a higher shelf
the older and more pure it grows
It has no color in itself
but it can make you see rainbows
You can find it on the Bowery
or you can find it at Elaine's
It makes your words more flowery
It makes the sun shine, makes it rain
You just get out what they put in
and they never put in enough
Love is like a bottle of gin
but a bottle of gin is not like love

/ The Magnetic Fields

Graveyard

2010-02-21T12:43:00.002+11:00

När jag var ute och gick i morse gick jag förbi en kyrkogård och såg en gammal tant lägga blommor på en grav. Det var så fint på något sätt.

För övrigt luktar det hundbajs i vårt rum. Vi vet sedan tidigare att Pip inte är rumsren. Det känns sådär.

Dagg

2010-02-21T02:28:00.002+11:00

Efter en fantastiskt dag och en fantastiskt fylla i parken stannade jag hemma när de andra gick på husfest med gratis mat och gratis alkohol. Jag försöker lära mig att tacka nej till saker. Hemma skall man vara glad ifall det händer en rolig sak varje vecka. Här kan det liksom bli för mycket ibland. Som ikväll. Det enda jag ville göra var att göra egen pizza och krypa upp i soffan och kolla på The virgin suicides. Och det var precis det jag gjorde.

Jag skall försöka gå upp tidigt imorgon bitti och ta en promenad till Princes Park. Jag längtar efter morgonsvalka och daggdroppar i gräset.

Sen tar vi Berlin

2010-02-20T01:55:00.003+11:00

Vi har precis varit på en konstig husfest. Vi enades om att skita i den och gå hem och kolla på natteve och äta tortillachips istället. Jag har köpt Spotify Premium i och med att mitt konto slutat fungera. Så nu knarkar jag musik dygnet runt för att göra det värt. Och det är helt okej för mig.

I wanna take you home
I wanna give you children
And you might be my girlfriend
Ye yea-yeah yeah yeah yeah

Tänker på Carro när jag hör Pulp. Och då samtidigt på Karin. De flyttar till Berlin snart. Vet inte exakt när för allting är upp och ner och bak och fram. Men snart. Kanske imorgon? Eller igår. Och jag är så glad för er skull. Båda ni förtjänar att komma till en stad som faktiskt lever upp till er ambition. Nu tar ni Berlin, och det ordentligt!

Jag ger dig min morgon

2010-02-18T11:32:00.002+11:00

Igår gick vi upp halv sju och sprang i parken. Det är första gången sedan jag kom hit som jag varit uppe så tidigt. Eller ja, gått upp så tidigt. Och det var först då jag insåg hur mycket jag saknat morgonen. Stillheten, lukten, fukten i gräset. Hur allting värms upp igen. Det är så otroligt värt de där smärtsamma minuterna innan man tar sig upp ur sin varma kokong.

Jag slog nyss upp ordet "jämställdhet". Har insett att jag behöver det ordet i några av mina diskussioner här. Equality between the sexes. Var det naivt av mig att tro att det faktiskt fanns ett riktigt ord?

Mad, mad world

2010-02-16T22:07:00.004+11:00

Jag sitter ensam nere i vardagsrummet och läser GP och DN på nätet. Försöker hänga med någorlunda vad som händer i världen. Eller vad som inte händer. Enligt en undersökning gjord av Ekot framkommer det att var tredje kvinna som jobbar inom svensk teater och film har blivit sexuellt trakasserad. Ulrika Johansson som jobbar hos Diskrimineringsombudsmannen säger följande: Det är jätteallvarligt, för det är en form av direktdiskriminering att bli utsatt för sexuella trakasserier av en överordnad. En arbetsplats där det förekommer sexuella trakasserier i så pass hög utsträckning är ju inte en jämställd arbetsplats och det är ju ett allvarligt problem.

För det första: TACK för att du klargör att det är ett jätteallvarligt problem och att det är diskriminering att bli utsatt för sexuella trakasserier av en överordnad. För de som inte riktigt förstod det. För det andra: TACK för att du gynnar jämställdheten genom att säga att en arbetsplats där det förekommer sexuella trakasserier i så pass hög utsträckning JU inte är en jämställd arbetsplats. För jag menar, ifall det bara händer någon gång ibland, då kan det ju ändå kallas en jämställd arbetsplats. Boys will be boys, vad skall man göra? Men var tredje kvinna! Tja, det är JU faktiskt ett JÄTTEALLVARLIGT problem.

Det är skönt att se att det är klipska människor som arbetar för vår jämställdhet där hemma.

Jag läser även att en vän till många av mina vänner har blivit mördad i Göteborg. Meningslöst, tragiskt och smutsigt. En kniv sticken i sig, tillhörande en pojke med en väldigt felaktig verklighetsuppfattning och en otroligt tvivelaktig framtid. Mångas liv förstörda, och för vad? Det finns människor som påstår att allting händer av en orsak. Hur skulle det överhuvudtaget kunna vara så?

Alla hjärtans dag

2010-02-14T23:31:00.006+11:00

När vi kom hem igår natt efter en ytterst underlig inflyttningsfest, en minst sagt galen husfest samt ett kort men intensivt besök på Carlton Club hittade vi det här i vårt rum:

Finaste Jodie. Vi spenderade den vanligtvis ganska bittra och självömkande dagen med att skratta. Typ hela tiden. Jag hade ont i magen, var helt fysiskt utmattad och det var en av de bästa dagarna i mitt liv. Som Jodie sa; "we may not have lovers but we have each other, and that is so much better". Jag har träffat två karlar redan och dumpat de båda. Med andra ord, jag håller med henne. Och efter att ikväll ha sett Bright Star kan jag utan tvekan konstatera; kärlek är en röv. Till och med när den försöker agera vacker på film.

Love at first sight

2010-02-13T15:41:00.008+11:00

Jag är kär för andra gången i mitt liv. I den här staden. Träffade Ida igår och tydligen skall hon åka hem till Göteborg om två veckor efter ett år här. Jag fick lite ångest när hon berättade det. Självklart kommer det bli underbart att träffa alla igen, men när jag tänker på Göteborg som stad vill jag verkligen inte tillbaka. Det ger mig absolut ingenting. Och det finns ingen annanstans som jag känner mig mer fången och tillbakahållen. Den bittra sanningen är dock att jag kommer att bli tvungen att åka tillbaka dit. Förhoppningsvis har jag ändrat uppfattning då. Förhoppningsvis kommer jag vilja göra slut med min älskare Melbourne och åka tillbaka till mitt trygga äktenskap. Önsketänkande? Det återstår att se. Nu skall vi på grillfest hos Adan och senare blir det white trash-maskerad hos Ciaran. Jag skall ha jeansshorts, jeansväst, en platinablond peruk och knallrosa läppstift. Bogan.

Saker man äter

2010-02-12T16:48:00.002+11:00

Nu har vi ätit och jag mår illa.

En gång när pappa lagade pannkakor åt jag femton stycken. Jag tappar liksom allt förstånd och all förankring till verkligheten.

Saker man ser

2010-02-12T15:56:00.008+11:00

I London snodde vi internet från grannarna. Man var tvungen att sitta på kylen för att kunna ha datorn i exakt rätt position. Ibland började kylen vibrera. Hur som helst. Här på 294 Rathdowne Street "lånar" vi internet från internetcafét runt hörnet och då får man väl acceptera att det ibland inte fungerar. Som de senaste dagarna. I tisdags var jag på rooftop cinema. Satt högt upp på en takterass mitt bland Melbournes höghus, har aldrig varit med om något liknande. Jag gillar känslan av att befinna mig i en riktig storstad. Även om vi mest hänger i Carlton North där vi bor vet man att staden ligger runt hörnet. Man känner det. Häromdagen var vi hemma hos Jodies mamma igen och träffade hennes systerdotter. Jodies pappa var där, vi pratade om när han åkte båt till Europa på 60-talet. Han var i Göteborg och berättade hur staden var på den tiden. Det känns som jag hade tyckt bättre om min hemstad då. Igår regnade det så mycket när vi satt i bilen på väg hem från Mordic Alloc att vi var tvungna att stanna. När vi satt där på parkeringsplatsen och hörde regnet slå mot taket såg vi två bilar krocka.

Sandra har precis lagat amerikanska pannkakor. Jodie läser en tysk pinup-bok. Echo and the bunnymen spelas i vardagsrummet. Jag har skurit upp bananer och jordgubbar samt vispat grädde. Finns det något bättre än att äta?

Wild at heart

2010-02-08T13:15:00.003+11:00

Mulholland Drive och Wild at Heart.

David Lynch, marry me.

Sleeve

2010-02-07T19:23:00.004+11:00

Jag träffade en karl som hade karaktärer från Pans Labyrint tatuerat över hela armen. Jag måste erkänna att jag blev lite kär.

CRASH BOOM BANG

2010-02-06T14:58:00.003+11:00

Jodie och Amy har köpt två ABBA-vinyler åt oss. "In case you get home sick". Så otroligt söta. Igår lagade vi middag när vi var fulla, det var fantastiskt roligt. Sedan kom Ciaran, Beck och några andra över och vi drack rosé och dansade till Lady Gaga i vardagsrummet. Jag har känt ett första sting av längtan. Inte hemlängtan, men saknad efter mina vänner och min familj. Sandra och jag skulle egentligen gå på Melbournes akvarium igår men efter att jag läst alla mail jag fått kände jag bara för att ligga i sängen och stirra upp i taket. Det är sådan jag är; jag försöker oftast tänka positivt och är ganska rationell när det kommer till känslor. I den mån man kan vara rationell. Men ibland slår det bara till. Crash boom bang. Idag känns det bra igen. Jag sitter i köket och det blåser svalt från fönstret. Amys kusin kommer snart, vi skall passa hennes hund i två veckor. Jag är l y c k l i g.

...

2010-02-06T02:50:00.001+11:00

JAG SAKNAR ER

Use your head: cut off theirs

2010-02-04T15:50:00.005+11:00

Vi fick låna en bok av Andrew igår. "The Zombie Survival Guide - complete protection from the living dead". Faktiskt väldigt intressant läsning, till och med för en skeptiker som jag själv. Idag regnar det i Melbourne, vi har städat i vårt lilla rum och gör just nu absolut ingenting. Lyssnar på Leonard Cohen och målar naglarna. Det är skönt. Stanna upp och hinna tänka efter. Eller inte tänka på någonting över huvud taget.

Zombie

2010-02-03T18:57:00.004+11:00

Idag har vi badat i havet första gången. När vi åkte spårvagnen hem över South Bank lyssnade jag på Håkan.

"Och vad vet du om när hjärtat kan bränna, för kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva?"

Tyvärr vet jag alldeles för mycket om den känslan.

Nu skall vi åka hem till Andrew och kolla på Big Brother i zombieversion. Jag är skeptisk, Sandra är eld och lågor. Ny världsdel, nytt land, ny stad; då får man väl försöka vidga sina vyer en aning, antar jag.

Four seasons in one day

2010-02-01T22:15:00.004+11:00

Igår var det fyrtio grader och jag höll på att dö. Vi var på en pub där Jodie och de andra sålde kläder och skor. Sandra och jag satt utanför under ett träd med varsin cider hela dagen och försökte röra oss så lite som möjligt. Runt fem kom det plötsligt en kall bris genom ett av fönstren på övervåningen och regndroppar började falla. På fem minuter blev det molnigt, 25 grader och regn. Jag har aldrig varit med om något liknande, men tydligen är det ganska vanligt för Melbourne.

Idag har vi varit vid St Kilda Beach igen, suttit på en takterrass, sett ut över havet och druckit rödvin tillsamman med Andrew. Vi pratade lite om vår kommande resa till Nya Zeeland. Det finns så mycket att se fram emot. Och jag börjar förstå hur den här staden ser ut. Lite mer för varje dag. Det var en av de bästa upplevelsena från London; att åka till ett helt främmande ställe och bit för bit bygga upp ett nytt liv; nya platser, nya upplevelser, nya människor, nya erfarenheter. Jag känner mig mer levande nu än vad jag gjort på väldigt, väldigt länge.

I think I better run, run, run

2010-01-30T15:55:00.004+11:00

Springa i trettio graders värme är ingenting jag rekommenderar. Dock är det lika skönt som alltid när helvetet är över. Vi har en lugn helg, igår hängde vi i parken hela dagen med Jodie och Beck och ett tjugotal av Melbournes alla hundar. Sedan gick vi på bio och såg The Road. Helt fantastisk. Efteråt drack vi kaffe på ett litet ställe på Lygon Street. Ikväll skall Sandra och jag laga squashplättar till tjejerna, enligt Sandra är det hennes specialitet, jag hoppas på det för jag är kanske inte känd för att vara den bästa kocken. Jag gör sallad och diskar!

Livet här är annorlunda mot livet i Göteborg i det avseendet att möjligheterna är ändlösa. Ifall du vill kan du gå ut varje kväll, vilket vi gjorde nu i veckan. Jag föredrar självkart valmöjligheter, däremot blir jag lite orolig. Det sista jag vill är att livet här skall bli som mitt liv var i London. Att det inte blir ett val utan ett tvång. Jag känner mig själv och jag vet att jag lätt dras med. Samtidigt vet jag att jag på något sätt har "vuxit upp". Jag vet vad jag mår bra av och jag är bättre på att prioritera just de sakerna. Jag är helt enkelt trött på att det oftast är mitt eget fel när jag mår skit. Ingen mer romantisering av det destruktiva.

HORRORS & GIRAFF

2010-01-29T14:19:00.007+11:00

Vi såg the Horrors i förrgår, av någon anledning har jag inte lyssnat så mycket på dem innan men herregud vad bra det var, det var nästan som att vara tillbaka i Manchester sent 70-tal och se Joy Division på någon rökig klubb. Fast självklart bara nästan.

Det finns ett ställe i stan som heter Carlton Club och som har en stor takterrass omgiven av palmer samt ett antal uppstoppade djur, bland annat en giraff, en struts och två påfåglar. Jag är nybliven vegetarian men måste ändå erkänna att det ger en viss effekt. Det är gratis att gå in och vi har varit där tre (eller är det fyra?) gånger den senaste veckan. Med andra ord; det kommer bli en lugn helg. Typ...

En vecka, en månad?

2010-01-28T12:19:00.003+11:00

Så mycket jag gjort den senaste veckan har jag inte gjort det senaste halvåret. Det känns som vi varit här i en månad. Det är väldigt konstigt, jag har aldrig upplevt den känslan innan. Att ha absolut noll koll på tiden. Ni vet, oftast kan man inte bestämma sig för ifall tiden gått fort eller långsamt. "Det känns längesen fast ändå inte". Tiden är liksom bara tiden, den kan varken gå fort eller långsamt för den existerar egentligen inte. Här däremot, i denna nya fantastiska stad, efter en 28-timmars flygresa, känner jag för första gången att tiden är närvarande. Att den går oerhört långsamt trots att vi har gjort så mycket.

En timme, en minut. Och jag trivs med tillvaron just nu. Det är skönt att känna att livet är lite mer.

Don't you just love goodbyes?

2010-01-18T06:11:00.007+11:00

Nu har jag sagt hej då till Göteborg och hej till Stockholm. Jag anlände till huvudstaden med jackan som alla vill ha och åt ost med pizza.

9.22 en lördagmorgon

2010-01-16T19:18:00.004+11:00

Waking up was kind of strange

The last two years have made a change

You were barely on my mind

Saying goodbye sure takes time

Breathe me

2010-01-15T23:14:00.003+11:00

En höstdag vid en sjö i Tranås. Jag börjar bli sentimental. Jag visste att det skulle komma förr eller senare. Förhoppningsvis blir det uthärdligt. Det kan ha lite med bakfyllan att göra. Det är helt sjukt vad lite man tål numera. Det kanske är bra, det gör ju på något sätt att man prioriterar andra saker. I övermorgon åker jag. Det var det.

Ung

2010-01-15T02:18:00.003+11:00

Feminism och penisar

2010-01-14T23:59:00.005+11:00

De där timmarna av städning, röjning och förberedelserna för de ganska stora förändringarna i mitt liv har fortsatt sedan sist. Jag känner mig oroväckande lugn och förberedd och väntar på katastrofen, typ att huset skall brinna ner eller att jag skall få herpes i ögat. Såhär sansad är det väl inte möjligt att jag kan vara? Enda gången jag hittills känt ett riktigt sting i hjärtat var på på avskedsfikat på jobbet i måndags. Jag fick dessa två böcker:

Kan man göra något annat än gråta när man lämnar kollegor som känner en såhär väl? Eller snarare, en arbetsplats där man tillåts visa sin personlighet i sådan utsträckning som jag har gjort utan att bli avskedad på grund av "kommunikationsproblem"?

Jag är till och med så lugn att jag kan ha lyckats smitta av mig lite på min mor; vilket faktiskt är helt out of line. Jag vet inte vad det beror på; ifall det visar på någon slags mognad, att jag känner på mig att jag denna gång reser iväg av rätt orsaker. Att jag inte försöker flytta ifrån mig själv. Eller kanske att jag utför någon slags omedveteten ignoration av mina känslor, vilket vid närmare eftertanke inte skulle vara första gången.

Första dagen på mitt nya liv

2010-01-11T20:25:00.001+11:00

Ren, hoppfull och utan synder? Nja.

X antal timmar packning/röjning/städning framför mig? Ja.

Ut med det gamla, in med det nya!

Kiss and goodbye!

2010-01-11T06:49:00.004+11:00

Angående föregående inlägg, alltså, man får ju bortse från klamydian och att Iggy antagligen var för hög för all sorts sexuell verksamhet. Men musiken osar sex på ett sätt som antagligen aldrig kommer inträffa igen. Musikvärlden har konverterat till oskuld, helt enkelt. På sin höjd en torr missionär. Such a shame!

Imorgon börjar mitt nya liv. Ytterligare en meningslös bakisdag har passerat, men i morgon, fan då börjar det! Jag kan inte vänta tills jag vaknar; ren, hoppfull och utan synder.

Wild child

2010-01-09T03:54:00.002+11:00

Snälla gud, ta mig tillbaka till den tid då det fortfarande var möjligt att ligga med män som Iggy Pop.

Amen.

Déjà vu

2010-01-06T23:31:00.004+11:00

Jag är ute på något själlöst ställe i Göteborgsnatten. Det är för mycket folk och för hög volym, en kille står i ett hörn och försöker fokusera blicken på mig. Jag spiller öl i urringningen och köper en till. Varför vet jag inte riktigt, jag har väl någon föreställning att det kanske kan göra natten till något mer än vad den är. Jag gör bort mig för en gammal vän och lägger mig i saker som jag absolut inte har att göra med. Jag pulsar hem i snöstorm, mina fingrar värker så det gör ont. Jag får tag på en taxi, chauffören vill prata men jag har absolut ingen lust, sitter tyst i baksätet och tycker synd om mig själv. Kommer fram till mammas och pappas hus i Sävedalen, fumlar efter nycklarna, slänger alla mina saker på golvet och kryper ner i sängen där jag fortsätter att huttra, frysa och tänka att jag måste faktiskt vara helt jävla dum i huvudet.

Det var längesedan nu, fast för något år sedan innehöll varje vecka ett par kvällar som denna. Och när jag sitter här i mitt gamla flickrum i källaren och lyssnar på The Smiths kan jag inte låta bli att vara lite glad att det där ändå ligger djupt begravet, även fast det har en tendens att bubbla upp till ytan ibland.

I was happy in the haze of a drunken hour

But heaven knows I'm miserable now
In my life
Why do I smile
At people who I'd much rather kick in the eye?

Fan fan fan, det skulle vart du

2010-01-05T09:02:00.001+11:00

Jag vet hur det känns att dö

2010-01-04T06:25:00.002+11:00

Ett stycke ur en gammal novell jag skrev för längesedan.

"Du ser frågande på mig. Bakom dig står han, mannen som i mina ögon är en gudars like. Han lägger handen ömt på din axel, så som jag alltid gjorde. Hos mig börjar kallsvetten rinna och en häftig skälvning griper mig; jag vet att hans beröring betyder någonting helt annat för dig än vad mina beröringar någonsin gjort. Jag känner hur färgen viker från min kind – jag blir mera färglöst blek än ängens strå. Du var den jag fastnade hos, men nu önskar jag mer än någonsin att du ska ta tillbaka våra minnen och för evigt försvinna ur mitt liv. Trots att jag alltid bett dig att aldrig kalla mig någonting annat än Kim, säger du med din sköra stämma som liksom skär av min kroppspulsåder: ”Kimberly, mår du bra?”. Jag vet hur det känns att dö."

The science of sleep

2010-01-04T05:39:00.004+11:00

Efter dagens flytt däckade jag i mammas och pappas säng bland de mörklila sidenkuddarna och duntäckena. När jag vaknade glömde jag bort vad jag gjorde där. Ibland når jag en nivå av trötthet att jag liksom svävar utanför min egen kropp. En ytterst obehaglig känsla. Jag har dock, som vanligt, endast mig själv att skylla.

Sabina, minns du detta? Vi var inte riktigt hundra. Nyss hemkomna från London och allt underligt som hände där. Vi var i någon slags konstig värld mellan galenskapen och det trygga Sävedalen och vi hade inte riktigt lämnat och inte riktigt landat. Har vi landat nu?

The death of us

2010-01-03T05:19:00.004+11:00

This ain't moving on, I know
But who decide that it has to be so
I could wait for you all my life
it would be no waste or sacrifice
I'd rather die alone than letting go
I'd rather die alone than letting go

Sitter och dricker rom och cola med Frida på Prinsgatan. Har packat och flyttstädat hela dagen och rummet är nästan tomt nu. Det ekar. Det här blir min sista kväll i den här lägenheten. Åter igen någonting att lämna bakom sig. För det är så jag ser det. Jag har en tendens att se tillbaka hellre än att se framåt. Att känna sorg och saknad för någonting hellre än förväntan. Nu sitter jag mest här och är bitter för att jag måste lämna det här bakom mig, istället för att vara glad för att jag om två veckor kommer komma ifrån den här staden som jag i själva verket är så fruktansvärt trött på.

Ja jag vet inte vad det är men nåt fel är det ju.

2010

2009-12-31T19:26:00.004+11:00

Jag sitter i sängen, lyssnar på Magnetic Fields och ser ut över Hagabions sluttande roströda tak och tegelfasad. Himlen är svagt ljusblå och fåglarna sitter på rad, redo för en ny dag.

Jag känner på mig att det kommer bli ett annorlunda år.

Time time time

2009-12-30T06:02:00.005+11:00

"And the things you can't remember
tell the things you can't forget
That history puts a saint in every dream"

En ung Tom Waits... Han förstår det där med nostalgi. Att det förflutna har sitt sätt att nästla sig in i ens tankar. Även om man inte minns hur det egentligen var. Just därför kan man inte glömma. History puts a saint in every dream. Fast hur skall man veta när man inte minns? Och hur skall man kunna glömma någonting som egentligen inte hänt?

Nattligt samtal

2009-12-29T10:18:00.000+11:00

"Framtiden är en fördröjning av vad vi förväntar oss... ett mål är en verklighet som skall inträffa... du har just blivit ett mål för mig."

Babies

2009-12-28T02:25:00.002+11:00

Har fastnat framför Spotify. Spelar listan med tre låtar på repeat. Beautiful child med Fleetwood Mac, Babies med Pulp och så Left & right in the dark med han den där Julian Casablancas. Min tidsuppfattning är fullkomligt uppfuckad, det känns som jag varit ledig i en evighet, det känns som att jag har slutat jobba, jag vet knappt vilken dag det är men känner på den något sentimentala undertonen att det är söndag. Jag kollar på kalendern i mobilen en gång i timman för att försöka att få någon slags överblick över de här sista tre (eller hur många var det nu igen...) veckorna jag har kvar i den här staden. Min stad, hatkärlek, som vanligt. Funderar på att resa mig, kanske gå på toa, kanske köpa en pizza... hyra en film? Mullholland drive, pallar man? Är hela tiden på väg att sätta på Twin Peaks-boxen men kommer gång på gång till min stora besvikelse på att jag har sett klart. Och det är lite för tidigt att börja om. Eller är det någonsin för tidigt att börja om? Antingen för tidigt att börja om eller för sent att börja om. Jag vill börja om!!!

Your ex-lover is dead

2009-11-14T04:03:00.002+11:00

Jag sitter i min rödrosa sammetssoffa iklädd min systers leopardnattlinne från Lindex och extremt tuperat hår. Skall på HDK-fest som heter "Extreme scandal high fashion runway party". Eh. Tiden lär utvisa ifall det är lika bajenödigt som det verkar. Huvudsaken är att jag är as ready as I can be samt har en liter finvodka i kylskåpet. Dags att förstöra min rehabiliterade kropp och själ efter veckan i Egypten och åter träda in i alkoholens bitterljuva dimma! Cheers!

There's one thing I want to say
So I'll be brave
You were what I wanted
I gave what I gave
I'm not sorry I met you
I'm not sorry it's over
I'm not sorry there's nothing to say

Hej igen

2009-11-04T07:13:00.007+11:00

På bussen hem till Sävedalen pratade jag och min syster om vår barndom. Hon mindes en jul för länge sedan som vi firade i mormor och morfars gamla hus i Tranås. De har flyttat därifrån för länge sedan, och minnena har stannat kvar innanför väggarna. Denna jul mindes hon dock på grund av att en fågel flög in i köksfönstret och dog. Det var blod på rutan och jag vet inte ifall jag minns det eller ifall jag fått det berättat för mig i efterhand. Hon mindes även att vi efteråt promenerade i en barrskog ovanför huset; en mörk, kal skog. Detta minne var dock så undangömt i det förgångna att hon inte var säker på ifall hon drömt det eller ej. Någon barrskog minns jag inte.

Däremot minns jag hur känslor kring natur, väder och årstider kändes på den tiden. När man var mindre. Jag minns att alla känslor relaterade till väder och platser var så otroligt mycket starkare. Mycket mer levande. Jag minns när jag bar mina nya, ljuslila byxor en tidig vårdag och det liksom dammade i luften från sanden som ännu inte blivit bortsopad och byxorna blev lite smutsiga längst ner. Intryck, lukt, förhoppningar. Och jag förstod med ens varför jag ofta blir frustrerad när jag är utomhus och inte kan sätta fingret på vad som händer inuti mig. I det undermedvetna finns det en känsla som är betingad av varje årstid. En känsla som man en gång kände så starkt, men som någonstans på vägen har stannat kvar innanför väggarna; precis som minnena av mormor och morfars hus. Jag minns att jag kände det, ja nästan hur det kändes, men jag kan inte framana samma känsla igen. Förmodligen på grund av att perspektivet har vidgats. Man kanske känner samma sak, men känslan sprids ut över en större breddgrad och är därför inte lika intensiv. Just av den anledningen är jag väldigt kluven inför intrycken som världen runt omkring ger mig. På ett sätt är jag upprymd för att jag någonstans inom mig minns hur det en gång var. På samma gång nedstämd för att jag inte tycks hitta tillbaka till den där barrskogen; ifall den ens existerade. Det är som att jag minns blodet på rutan, men istället för djupt rött är det i gråskala.

Jag sitter hemma i en lång hippieklänning som förmodligen är det enda jag kommer ha på mig under den följande veckan i Egypten. Jag lyssnar på Mews nya album som förmodligen är det enda jag kommer lyssna på under den följande veckan i Egypten. Och när jag kommer hem skall jag börja skriva igen.

No more stories are told today

I'm sorry, they washed away.

No more stories, the world is grey,

I'm tired, let's wash away

Jag hatar teknik..

2009-10-08T08:13:00.003+11:00

Jag har märkt att jag mår dåligt av att inte skriva. Eller nej, det är nog fel uttryckt. Jag mår bra av att skriva. Att skriva för mig är som att på något sätt, till den grad det är möjligt, sortera mina känslor och tankar i någon slags struktur. Och genom att uttrycka det; att få det svart på vitt, kanske någonstans gör att jag förstår det; eller i alla fall kan relatera till det i efterhand. En slags ordning i kaoset. Som när man pluggade glosor i skolan. Läsa, ta in, upprepa, lära. Läsa, ta in, upprepa, lära...

Jag måste prata med pappa imorgon hur det går med min jävla dator.

Someday my pain will mark you, harness your blame and walk through

2009-09-29T06:14:00.005+10:00

http://www.youtube.com/watch?v=mebt2holvps

and the story's all over you
in the morning i'll call you
can't you find a clue when your eyes are all painted Sinatra blue
what might have been lost

Tack fina du för att jag fick hälsa på och vandra runt på Öland med dig och se hösten när den är som finast. Löv på marken, äpplen i träden, gult orange rött, du är bäst Sabina.

Den dagen, den sorgen

2009-09-25T06:22:00.009+10:00

Jag citerar mig själv från ett inlägg som skrevs i mitten av juli.

Ibland är det bäst att bara låta saker ske, och sen får det gå som det går och bli som det blir. Efterklokhet och känsloprinciper är för folk som aldrig någonsin tillåtit sig själva att falla handlöst. Det värsta som kan hända är att man ligger där igen; full av ångest, förintande tankar och den obarmhärtigt bultande frågan i huvudet: kommer jag någonsin kunna andas igen utan att det gör ont? Hellre det än att helt meningslöst lalla vidare; visserligen inte förkrossad, men å andra sidan aldrig riktigt levande.

Då befann jag mig i en minst sagt komplicerad situation. Trots det valde jag att resonera på det här sättet. Såhär i efterhand kan jag säga att jag inte ångrar det. Faktiskt inte alls. Jag tror att jag var tvungen att slunga mig in i det igen, att liksom ignorera den käftsmäll jag fått och bygga upp någon slags försvarsmur samt förståelsen och bekräftelsen att jag kanske inte hade anledning att vara så jävla ledsen. Visst, det var första gången jag faktiskt kände de där känslorna med stort K, but then again; det var väl fan på tiden. Ångest, förintande tankar och känslan av att inte kunna andas uteblev den här gången. Ibland tror jag att jag vill känna den där skiten. För att ta bort fokus från allt annat. För att sätta färg på världen. Att jag nästan självmant frammanar känslan av att någon gör tusen nålar på mitt hjärta och mina inälvor och att världen runt omkring är en iscensatt illusion vars enda syfte är att påminna mig om hur vackert vi hade det. Hur lycklig jag var. Fast egentligen handlar det nog mest om hur vackert vi kunde ha haft det. Hur lycklig jag kunde ha varit. Den insikten gör att jag faktiskt vill lägga omvridningen av mitt inre på hyllan till den gång den faktiskt kommer att vara berättigad. Den dagen, den sorgen.

I helgen åker jag till dig och andas frisk luft och dricker rödvin vid havet.

Gone with the madness

2009-09-20T02:03:00.003+10:00

Mitt skrivande är tillfälligt ur funktion med anledning av att jag inte fått internet att fungera i min nya lägenhet. Livet fortsätter dock att vara ganska underligt. Jag har fått ett avslut på någonting som tagit upp större delen av mitt liv och känslor det senaste året. Jag var osäker på ifall jag skulle känna ilska, sorg eller lättnad, men jag har till min stora glädje upptäckt att det mest är en stor lättnad. Closure, som de skulle säga i staterna. Jag återkommer när tekniken åter igen är på min sida.

I don’t regret you
Or that I met you
But I was too honest where games must take their place
It’s such a crime
But I was swept off my feet for the first time

For the first time I don’t need my pride
To you it was crazy, but i’m still excited inside
But I wanted you to desire me
I could have...
Gone with the madness

Uppdatering: svartklubb samt biljett till Melbourne bokad

2009-09-09T06:56:00.005+10:00

Nu för tiden håller jag på att göra mig hemmastadd på Prinsgatan. Har inget internet ännu. Är hemma i Sävedalen nu och har bokat min biljett till Melbourne. Artonde januari är det åter igen hejdå Göteborg. Allting i mitt liv känns extremt overkligt. Och jag har nog bestämt mig för att jag tycker om det.

Del tre, ladies and gentlemen

2009-09-05T04:33:00.002+10:00

Jag ville verkligen inte, jag stretade och kämpade emot, skrek till mig själv "Emma! NEJ!!!" men jag kunde liksom inte hindra mig. Jag tappade kontrollen över min kropp. Jag tryckte på uppdatera-knappen på Facebooksidan. Det här är verkligen inte okej.

På tal om ensamhet del två

2009-09-05T04:26:00.002+10:00

Sitter och bläddrar i den där "är du ett fan?"-grejen på Facebook, typ:

Korv med bröd? (delete)

Hata Västtrafik! (delete)

Öl (ja, but still: DELETE!!!)

Jag börjar ångra att jag stannade i Sävedalen, ensam i en gigantisk villa med mig själv och Facebook som enda sällskap. Jag är inte ens godissugen. Jävla skit.

På tal om ensamhet

2009-09-05T04:14:00.002+10:00

http://www.youtube.com/watch?v=YFgInIACTwc&feature=related

I will be gone when you wake up
No awkward breakfasts, I swear
And don’t you look for me, because I could be anywhere
In someone else’s house
In someone else’s arms
With someone else to warm the pain away

Loneliness is better when you're not alone

2009-09-05T02:43:00.005+10:00

Det var det. Nu bor jag i stan igen. Första kvällen i nya lägenheten blev ganska fin. Sandra kom över och vi drack lite baileys och gick sedan de femtio meterna ner till Hagabion. Varje gång vi har suttit uppkrupna i varsin sammetsfåtölj där har jag tänkt hur det skulle vara ifall stans bästa ställe började servera alkohol. Skulle det vara enbart gött eller skulle det liksom förstöra ställets stämpel och ta bort den där magiskt harmoniska stämningen som alltid finns där. Jag fick svaret igår när jag för första gången fick uppleva Hagabion som bar. Jag vet inte ifall det var den fuktiga luften och de mörka molnen över Linnéstaden, eller den där konstiga känslan av förändring; att hela ens liv helt plötsligt känns främmande, eller kanske den obeskrivliga energin från bandet Little Dragon; men det kändes precis så bra som jag hade hoppats på. Lokalens karaktär och speciella anda påverkades inte alls negativt av att det serverades Mariestad. Att brandlarmet gick mitt i och förstörde hela konserten gjorde inte så mycket. Jag vandrade hem och upptäckte att man kan sitta i fönstret i mitt rum och se in i Hagabions fönster. Jag satte mig där en stund och kollade klart på spelningen och drack lite mandellikör. Kände mig ganska ensam, fast jag vet inte ifall det är så dåligt när allting kommer omkring. Det kanske snarare är någonting man borde försöka uppskatta mer. Eller vänja sig vid. Vid närmare eftertanke är det väldigt konstigt att den känslan ens existerar. Borde inte evolutionen för länge sedan raderat det faktum att världens mest ensamma varelse kan förstå ensamhetens innebörd och faktiskt känna sig ensam? Märkligt.

Before you start again you have to reach the end

2009-09-03T04:35:00.003+10:00

En vecka hemma. Det var så länge jag stannade. Jag kände med en gång att jag inte vill spendera hösten och vintern här. Jag har försökt att tänka positivt kring det men det är svårt. Det spelar ingen roll att det bara handlar om fyra månader innan jag flyttar till Melbourne. Någonstans känns klyschan "livet är för kort" ganska vettig i sammanhanget. Någonstans måste man leva i nuet och göra sitt bästa för att livet just nu; igår, idag, imorgon, ska bli så bra som möjligt. Imorgon flyttar jag till en underbar lägenhet på Prinsgatan. Jag är för trött för att vara glad, men jag vet att jag är glad. Medan det mesta utöver det går lite på sparlåga just nu. Jag håller på att lära mig ett nytt jobb igen, som visserligen är roligt men ändå utmattande, jag har en väldigt lång och tråkig att-göra-lista och mina känslor och tankar har de senaste dagarna börjat smyga sig lite närmre det negativa hållet. Lite, lite närmre den där klumpen i magen. Den som jag gör mitt bästa för att slippa undan. Jag känner dock att det kommer att bli en fin höst. Ifall jag bara får den här flytten överstökad. Ifall jag bara får några timmars ostörd sömn och lite mer stabilitet i mina känslostormar.

Det jag vill allra helst börjar verka mer och mer omöjligt. Ibland kanske man ska sluta försöka förverkliga tankar och drömmar. Sluta sträva efter hur det kunde ha varit. Sluta glorifiera saker som i den obarmhärtiga verkligheten egentligen inte är så vackra.

Dripp dropp

2009-08-31T01:45:00.000+10:00

"Vet ni känslan när ens hjärta blir så fruktansvärt krossat att man kan känna blodet droppa?"

The times they are a-changing

2009-08-30T17:10:00.005+10:00

Den senaste veckan har gått så otroligt långsamt. Jag har aldrig varit med om liknande. Som att man läser en bok som inte utspelar sig längre än ett par dagar men det tar två månader att läsa ut den. Så många intryck. Så många förändringar. Färgen på löven börjar ändras, lukten och känslan i luften förändras. Hösten är här och jag har flyttat hem, börjat på en annan avdelning på jobbet och vet ärligt talat inte vad jag ska känna. När ens vardagliga liv, ens känslor och allt det man är så van vid känns helt nytt och främmande - är det någonting man ska uppskatta? När det äntligen sker en brytning mot det som är så invant att det knappt känns längre. Problematiken ligger kanske i att det inte är så mycket utåt som förändrats, utan mest magkänslan. Inuti. Och jag ligger här och kan verkligen inte komma på ifall jag gillar det eller inte.

We're the trees still green in november

And I know I can't remember summer being so gone

And I will play along

But it feels, it feels so much

That we're don't know what we're doing

We are nowhere and it's now

2009-08-22T23:39:00.006+10:00

And I'm not sure what the trouble was
that started all of this
The reasons all have run away
but the feeling never did
It's not something I would recommend
but it is one way to live
Cause what is simple in the moonlight
by the morning never is

Till dig, Rolf Hillegren (se föregående inlägg)

2009-08-21T06:53:00.012+10:00

Du är fortfarande ett vidrigt äckel, men jag sket i dig och hade en väldigt fin kväll i alla fall. Åt kräftor och såg solnedgången med goda vänner på klipporna vid havet och insåg att människor som du inte ska få förstöra för människor som oss. Vi spyr på dig och går vidare med våra liv, utan det hat och utan den fruktansvärt förvrängda människosyn du har. Du kan skratta om du vill, håna oss, vi rör oss du står still.

Jävla förbannade kvinnohatande vidriga äckel

2009-08-21T00:40:00.008+10:00

Det här kommer bli ett väldigt opedagogiskt inlägg. Jag är för arg för att argumentera. Följande text är skriven av kammaråklagare Rolf Hillegren i Svenska Dagbladet:

"När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse".

Vid ett senare tillfälle säger han även att "man brukar ju säga att ett nej är ett nej och det kan jag ju i och för sig hålla med om. Det är naturligtvis ett brott mot en gentlemannaregel (översättning: åh, tack för att du inte våldtog mig, vilken gentleman du är!) att inte acceptera det. Men det är inte värt två års fängelse".

Jag blir så jävla förbannad.

Ärlig talat. Jag är trött på att vara förbannad. Jag är trött på att gå upp ur sängen varje dag och gång på gång mötas av människors totala brist på intelligens, medmänsklighet och jävla vanligt vett. Jag är så jävla, jävla trött. Det här uttalandet får mig att nästan börja gråta. Jag är givetvis glad för att omvärlden reagerar lika starkt och JO-anmälningarna regnar in, men ändå. Någonstans inom mig blir jag bara mer och mer trött. Jävla förbannade onda idiot. Jävla förbannade onda värld. Som sagt orkar jag inte precis just nu, så jag länkar till följande fantastiska människa http://hkbergman.blogspot.com/ och låter henne föra min talan istället. Min röst är sprucken och min hjärna har stannat i ren chock.

Och ni, glöm för guds skull inte att JO-anmäla!

Är man olycklig ifall man inte är lycklig?

2009-08-18T03:57:00.005+10:00

På senare tid har jag funderat ganska mycket kring begreppet lycka. Jag tror inte att lycka är ett tillstånd man kan befinna sig i en längre tid. Det är ingenting bestående och det är definitivt inte ett "normalt" tillstånd. Det låter förfärligt deppigt, men missförstå mig rätt; jag tror att människor (läs: i västvärlden) har alldeles för stora krav på just lyckan. Att det liksom är någonting man ska gå runt och vara; annars är man deprimerad, bitter och pessimistisk. Jag tror att det är där man lurar sig själv. Lycka för mig är ett nästintill berusat tillstånd (som ej har med alkohol att göra), en obeskrivbar känsla i kroppen av att någonting har hänt eller komma hända som kommer att göra ens liv lite mer exotiskt, någonting som gör världen som man uppfattar den lite vackrare. En nästantill fysisk upplevelse, som omöjligt går att hålla kvar en längre tid, och som inte borde förväxlas med glädje. Oftast tar lyckan sig form i minnen eller i längtan; att den antingen dröjer och skapas först i efterhand, eller att den börjar gro innan det man känner sig lycklig inför faktiskt inträffat. Hur ofta stannar man upp precis exakt i nuet och tänker "fan vad jag är lycklig", utan minsta förankring till någonting annat som kan vara källan till den där plötsligt kroppsliga glimten av välbehag?

För mig är inte motsatsen till lycka olycka. Motsatsen till lycka är hat eller möjligtvis död. Hat kan omöjligt bidra till lycka och är man död är man inte förmögen att känna några känslor över huvud taget. Frånvaron av lycka skapar inte automatiskt olycka. Det jag försöker säga är att man borde avdramatisera "den lyckliga människan". Eller kanske bara omprioritera. Sluta ha sådana krav på att allting ska vara så fantastiskt hela tiden. Sluta tänka att "allting är ju jättebra, varför känner jag mig inte lycklig?". Hade lycka ens existerat ifall det var ett oföränderligt, konstant tillstånd?

I helgen kände jag ganska många sting av den där berusande, fysiska lyckokänslan. När alla sjöng med i Bon Ivers Skinny Love, när Band of Horses höjde Funeral till skyarna, när Antony Hegarty uppenbarade sig på scen och var precis så skör och magisk som jag tänkt, när Patrick Wolf satte stråken mot sin fiol, när det föll ett stilla duggregn i takt med Calexicos förtrollande gitarrer och när jag äntligen fick känna Karin Dreijers röst borra sig rakt igenom hela kroppen. Detta betyder inte att jag "gick runt på ett lyckomoln" hela helgen (usch vad jag avskyr det uttrycket). Jag tror helt enkelt inte att det är fysiskt eller psykiskt möjligt. Och det gör mig varken olycklig, pessimistisk eller självmordsbenägen. Snarare tror jag att den insikten skapar fler tillfällen att känna lycka; då och då.

Bon Iver, Band of Horses, Anthony & the Johnsons, Röyksopp och Fever Ray

2009-08-14T18:24:00.003+10:00

Det kommer bli vackert